Rätt ska vara rätt. Ibland.

Amerika sägs vara möjligheternas land.
Ibland skulle man även kunna kalla det för de idiotiska lagarnas land.

Nästan alla delstater och nästan varenda liten småstad har sina egna lagar och förordningar som både medborgare och turister är skyldiga att hålla reda på.
Många av lagarna är riktigt gamla och omoderna.
Men eftersom de inte är avskaffade så gäller de alltså fortfarande.

Här är några lysande exempel:

I Florida riskerar ogifta kvinnor att kastas i fängelse om de hoppar fallskärm på söndagar.
Man kan ju fundera på hur de kom fram till nödvändigheten med den lagen.
Hur många ogifta kvinnor ger sig ut med en fallskärm på söndagar?
Det är väl sånt de gör på lördagar i så fall!


I Carrizozo, i New Mexico får inga orakade kvinnor visa sig offentligt.
Det står däremot inget i lagen vilka kroppsdelar som måste vara rakade.
det är alltså fritt för tolkning.
Jag avstår från att gissa.

Om en kvinna i Owensbora, Kentucky, vill köpa en ny hatt måste hennes man prova den först.
Jag är tacksam över att inte bo där.
Dels för att jag vill slippa vara provdocka för hattar.
Dels för att hattar på kvinnor är tämligen fult.

I Miami är det förbjudet för män att visa sig offentligt i klänningar utan axelband.
Skönt!
Jag som bara har klänningar med axelband!

Det finns fler konstiga lagar.
Om ni vill kan jag skriva fler här på bloggen.

Tänkte se filmen "Män som hatar kvinnor" ikväll.
Tänkte om Stieg Larsson istället hade skrivit en bok som hette:
"Män som hatar trattkantareller"
Hade det blivit samma succé?
Eller "Män som hatar att vakna med ståfräs"
Eller "Män som hatar att betala räkningar"

Ja, det är såna funderingar som kan få mig att undra över att saker och ting blir som de blir - och inte alltid som man har tänkt sig.


Ha en fortsatt trevlig söndag!

Sego Dego

I dag är det en sån där dag för mig.
Seg som en deg.
Känns lite fint att ha såna dagar ibland.
Det är som om jag då tillåter mig att vara LAT!

I går var jag i Göteborg och höll en liten föreläsning för FUB där.
De höll till ute i skärgården och det var väldigt fint.
Det var kuligt!

Åkte tåg tidigt på morgonen och kom hem ganska sent.
På tåget hem kom det fram en man som frågade jag "om jag var en av de där som skriver".
Jag sa att det stämde. Troligen.
Då berättade han att "Bert" var den enda bok som han orkade läsa när han var ung.
Enligt honom så räddade det honom.
"Bert" blev inkörsporten till att överhuvud taget läsa någonting.
I dag hade han doktorerat på KTH i Stockholm.
Sånt är rörande och väldigt inspirerande.
Han var i dag 32 år.
Det är i såna situationer som man NÄSTAN begriper hur länge jag och Anders har hållit på och skrivit böcker.
Och då är det kanske märkligt att det fortfarande är lika kul att skriva.
Faktiskt ännu roligare i dag.
För jag är mer avslappnad i dag än för 25 år sen.

När jag kom hem var det bara raka vägen ut i skogen för att ha fest med grannarna i området.

Det finns en liten festplats mitt ute i skogen här.
Inte som den här:



Fråga: Hur tänkte de här?
- Vi ska göra skiva! Hurra!!!
- Skivan ska vara rena partyplattan!
- Då gäller det att få till ett fint omslag.
- Ja! Vi kan ta bild vid utedasset!

...eller?

"På Festplatsen"..?
Är det där de hade sina små fester på den tiden?
Mycket droger och skit, antar jag.

Förresten så har jag inte bara varit seg som en deg i dag.
Jag har betalt räkningar.
Då har jag ju varit nyttig också.
Ju!


Livet är en dans på rosor. Dansar man för länge får man taggar i fötterna.

Fridens söndag!

Jag vet vem jag är. Tror jag...

För någon vecka sen skrev jag ett inlägg där jag funderade runt det där med identitet och vilka olika delpersonligheter som vi mest identifierar oss med.
Nu finns det en lösning på allt!

Sms:a 118 118 eller 118 100.
De svarar på ALLT!

Fick tipset av min dotter.
Det är barn som kommer på såna kuliga saker.

Skickade frågan: Vem är Sören Olsson och fick till svar:

"Sören Olsson är en av de två författarna till böckerna om Sune och Bert.
Han och Anders Jacobsson har bland annat skrivit böckerna Sunes Sommar och Berts Dagbok som har varit väldigt populära ända sedan andra hälften av 1980-talet.
Ha en bra dag!"

Så nu vet jag. Behöver inte lägre fundera på vem jag innerst inne är.
Eniro har svar på allt.
Det känns tryggt.

Tänk om man fick ett annat sorts svar:
"Den personen finns inte".
Eller
"Tyvärr. Vi använder censur här på vår firma. Kan inte berätta allt elände om den personen".
Eller
"Nu gick vår dator sönder. "

Lite kuligt är det ju.

Ny teknik är spännande. När den fungerar.
Jag vet att hela världens manusförfattare hade stora problem i samband med att mobiltelefonerna blev allmän egendom.
Nu kunde plötsligt alla ringa efter hjälp om de var i knipa.
Det försvårade vissa dramaturgiska effekter.
Många av de filmer vi i dag tycker är "klassiker" skulle inte kunna fungera om det fanns en mobil i var mans hand.
Det är lite intressant att tänka på, tycker jag.

Om man då ser lite närmare på vissa av dagens filmer så försöker man fortfarande skapa samma sorts dramaturgi, med med mobiler som:
* inte fungerar
* inte har täckning
* har slut på batteri
* som blir spårad av "de onda"
Osv.

Tycker att det borde göras fler filmer som använder ny teknik som naturligt inslag i vår vardag - och inte som krystar in det på olika sätt.

Det vore väl ypperligt att ha med 118 100/118 118 i någon deckare där de skickar frågan:
Vem är mördaren?
Så får de veta det.
Beck kan sitta kvar hemma i fåtöljen och dricka sprit med grannen.

Och till den kanske viktigaste frågan:
Vem är Gud?

Så här svarar 118 100:
"Gud är en högre makt som används i de flesta av världens religioner.
Om det är något som faktiskt finns är upp till var och en att avgöra och i många fall handlar det mer om själva tron på Gud, än huruvida Gud finns eller inte."

Nu vet ni!



Alla som anser att likheten med Jultomten är slående får själv stå för detta.
Det finns inga nu kända bevis för att dessa personer ens är släkt.
Om det nu är "personer".


Trevlig fredag!

Tvivel

Nu har jag funderat lite igen...

Tvivel. Vad är det?
Inom religionerna i världens anses ofta tvivel vara ett tecken på svag tro.
Om man tvivlar har man brister i sin tro.
Därför bör man tro mer.

Det tror jag inte alls på!

Jag är övertygad om att tvivel är ett tecken på det fria tänkandet.
Det egna sökandet behöver tvivel som en ingrediens för att kunna nå fram till vad man själv vill tro på.
Om man bara slukar allt som någon annan auktoritet bestämmer så har man inte tänkt till själv.
Jag tror att man behöver tvivlet för att nå sin egen övertygelse.

En av de saker som jag allt mer börjar förstå i mitt eget liv är att jag allt mindre vet.
Kunskap är ofta lånad kunskap.
Både i egna och andras liv.
Vi tror vi "vet" saker.
Och ofta är det bara lånad kunskap.
Nåt som vi snappar upp eller läser eller hör vad någon annan har kommit fram till.

Jag trodde till exempel till för bara ett år sen att @ är ett nytt tecken som skapades i samband med att e-post introducerades.
Att @ betyder "at" från engelskan.



Soren AT trollen.se
Då läste jag att @ är ett mycket äldre tecken.
Från 1100-talet.
Det var när kristna munkar skulle skriva ner texter på latin som de kom på ett litet sätt att förenkla skrivandet av AD.
Så snabel-a är ingen ny modern uppfinning.
Det var något som jag hade gått omkring och trott.
Bara för att jag "trodde att det var så".
Och så läste jag i en bok att det inte stämde alls.
Då fick jag tänka om.
Programmera om i min hjärna att @ är ett tecken från 1100-talet.

Samtidigt så vet jag ju inte om det är sant heller.
För om jag har läst det så är det ju också någon annans kunskap.
Även det är lånad information.

Så vad vet jag?
Egentligen?

Inte mycket!

Och om jag hade nämnt detta för 5-10 år sen så hade den tanken skrämt mig.
Att inte veta var hotfullt.

I dag tycker jag att det är ganska fridfullt att inte veta.




När någon säger/skriver/tycker någonting med fullständig övertygelse så drabbades jag förr ibland av en iver att motbevisa eller argumentera mot.
I dag blir jag mer kvittrig i magen och tänker:
"Ja, så kanske det är.."
För det spelar inte så stor roll längre vem som har rätt och vem som har fel.
Alla bygger sin egen övertygelse på egna erfarenheter och sina grundläggande värderingar.
Många av dessa har vi fått med oss redan innan vi föddes.

Vad är bra?
Vad är dåligt?
Hur ska man kunna svara på det?

Jag har en känsla av att vi mår bäst av att lyssna på intuitionen.
Magkänslan.
Vad känns bra?
Och varför känns det bra?




En liten övning?
Sätt dig och blunda och tänk på en situation som gjorde dig riktigt förbannad.
Kom ihåg situationen så detaljerat som möjligt.
Hur känns det?
Hur känns reaktionen i den fysiska kroppen?
Är det en varm känsla?
Eller kall?
Känns det mest i magen?
Eller i huvudet?
Eller i händerna?
Eller någon annanstans i kroppen?

Vad tänker du om situationen?
Vems fel är det?
Vad gjorde jag för fel?
Vad gjorde andra för fel?
Hur kan jag hämnas?
Hur kan jag ändra på den andre?
Hur kan jag ändra på mig själv?

Vad tror du är sant just nu?
Hur bör man vara?
Är man en bra eller dålig människa om man bråkar?
Är man en elak eller ärlig person om man säger vad man tycker?
Om man kanske har fel: Är det farligt att ha fel?
Om den andre har begått ett misstag: På vilket sätt bör den be om ursäkt?
Är det viktigt att både du och den du bråkar med tycker samma sak till slut?

Är det viktigt att ha rätt?

Många av dina grundläggande idéer om hur livet ska vara dyker säkert upp inom dig.
Kan de få vara precis som de är?

Kan du lära dig någonting av den här situationen?
Finns det en möjlighet för dig att lära dig mer om dig själv?
Lär du dig nåt av det?
Kan du känns någon sorts tacksamhet över att du har fått möjlighet att vara med om den här situationen?

Kan du öppna ditt hjärta och låta allt vara precis så som det är?


Hur känns det nu när du tänker tillbaks på situationen?



Take a deeeeep breath!

Prinsens elaka vänner

Jag tycker faktiskt att vår lillprins ska skaffa nya vänner.
Omgående!




Det är nämligen fisigt att kalla folk såna saker.
För han har ingen CP-skada!
Det är ett hån mot alla CP-skadade att kalla prinsen för det.

Och när man ändå är inne på det där med konstiga saker.
Den här artikeln är ju inte ny, men inte desto mindre rolig för det.




Och jag skrev om den vid ett tidigare tillfälle.
Och faktum är att allt som står i artikeln är sant.
Geten stod åtalad för stöld.
På en bil.
Dock INTE en Honda Jazz.
Så kul blir inte artikeln...

Jag misstänker att den får skaka galler en tid.
Om nu en get kan skaka galler.
Det framgår inte av artikeln.
Om jag hade jobb på en tidning så skulle jag göra en uppföljare på den här artikeln.
Hur gick det för geten?
Blev den frigiven?
Åtalad och dömd?
Hängd?
Samhällstjänst på kommunen?
Det är många frågor som ploppar upp i min stackars skalle.

Och slutligen en liten artikel som visar att vi ska skydda våra barn från att åka till Åland.
Det är farligt för dem där.




I dag är det onsdag.
Inte alls en lika bra onsdag som den förra.
Men den får duga.

Det regnar fortfarande inne i min källare.
Det bör det inte göra, tycker jag.
regnet kan dra någon annanstans och regna.
Kanske till helvetet?
Där behövs det regn om man ska tro på sagorna.

I kväll blir det föräldramöte.
Sånt är alltid lika intressant.
Är det bara jag som får våldsam lust att kasta suddigum när jag sitter i klassrummet?
Bara för att det är omoget att göra så.

Nästa år är det 30 år sen jag gick ur nian.
Det är galet.
Jag hade etta i svenska och fyra i gymnastik.
Nu har det svängt skulle jag vilja påstå.

Kanske läge att skaffa träningskort?

Grodor

På min tomt finns det massor av grodor.
Stora som små.
Min katt tycker att det är lite kul att fånga grodor.
Det är ju ett ganska harmlöst intresse, kan man tycka.

Förra året fångade katten en groda och tog med sig in för att visa hela familjen den lilla roliga hoppande saken.
Ingen i familjen tyckte det var särskilt kul.
Jag tyckte lite synd om grodan.
Den ska inte behöva hoppa inomhus när det finns gräs i hela trädgården.

Jag tog bort grodan från katten och bar den med varsam hand ut på altanen.
Tänkte slänga iväg den en bit så att katten inte skulle fånga den igen.
Oturligt nog så var jag lite för stark i armen.

Jag kastade grodan och hörde ett ljud...

"PLOP"

... när den träffade äppelträdet.

Grodan slutade hoppa både inomhus och utomhus kan man säga.
Det var inte alls meningen.

Nu hoppar kanske grodan i sin grodhimmel istället.
Hoppas jag.
Jag vet i och för sig inte om grodor hoppar i himlen.
De kanske slipper sånt där.
De får åka taxi istället.
Vem vet?

Grodor finns av olika sorter.
En av mina favoritgrodor är "Journal-grodor".
Såna som läkare skriver i sina journaler.

"Studerar till ingenjör, för övrigt frisk"
eller

"Under festliga former ramlar ut från balkong"
eller

"Patienten hade mandolinstor prostata"
eller

"När döden inträffade blev patienten plötsligt försämrad"
eller

"Idag vid 12-tiden plötsligt blivit illamående då han observerade sin hustru i källaren och fått en klump i halsen som åkte upp och ner."

Sånt tycker jag är roligt.

Sen finns det andra grodor.
Språkliga grodor till exempel.
Som när Honda skulle introducera sin nya modell (för några år sedan)
Då skickade pressinformatören ut detta meddelande:

"Honda Fitta är liten utanpå, men stor när man kommer in."

Ganska snabbt döptes modellen om till Honda Jazz istället.



Ser skön ut, tycker jag.
Om man vill köra korta sträckor i alla fall.

Nä, nu blir det här hur fel som helst känner jag...

Ha en fortsatt trevlig tisdag.

Tut! Tut!

Tydligen inte helt frisk

Jag gjorde en test i går.
Jag brukar aldrig göra såna där tester för att få reda på vem jag är.
Det slutar oftast med att jag blir ännu mer förvirrad över min egen identitet.

Men en kompis på Facebook hade gjort ett kuligt psykologiskt test där det stod att han var fullt frisk.
Först tvekade jag.
Tänkte att jag kanske inte ville veta hur det var ställt med mig.
Men min eviga nyfikenhet gjorde att jag ändå gjorde testet.
Och det visade sig att jag är manodepressiv.
Oj då.
Hade ingen aning.
Kände mig plötsligt lite darrig.
Inget bra sätt att börja veckan på.
Från ingenstans kom en massa deppiga tankar. På livet. På allt.
Jävla test!

I går var det en sån där dag när jag mest satt i telefon och pratade med folk som jag inte ville prata med.
Det är vid såna tillfällen som jag önskar att jag aldrig skaffade telefon.
Samtal med VVS:are om trasiga källare, prata med försäkringsbolag, planera möten, planera resor, ändra tider för saker som krockat i kalendern, beställa bilservice, ringa snickare. Med mera och med mera.

Jag hade en underbar dag!
Men det var inte den i går.
Det var en av de andra.

Tandläkarbesök med sonen stod också på schemat.
Och så en massa papper som skulle sorteras.
Varför kan ingen uppfinna självsorterande papper?

Förbannade psykologtest!
Nu är jag mer manodepressiv än någonsin.

I dag ska jag försöka planera.
Och låta goda idéer födas genom mig.
Då behöver jag bara en enda sak.
Frid.
Kanske stillhet.

I vilan vaknar anden.
Gör den inte det ska jag köpa en väckarklocka.




I natt drömde jag en helt galen dröm.
Jag var på en marknad i Thailand.
Jag fick inte vara där.
Alla vakter hade rätt att få skjuta ihjäl mig om de fick syn på mig.
Ändå gick jag dit.
Smög in och gömde mig överallt.
Klippte håret, rakade mig, bytte kläder och höll mig undan.
Min morbror hittade mig och ropade på vakten.
Jag fjäskade för min morbror och sa att han inte kunde låta vakterna döda mig.
Vi var ju trots allt släkt.
Han tyckte det lät rimligt och jag fick gå.
Jag var sist ut från marknaden.
Det stod vakter överallt.
Men jag satte på mig en mössa och bytte kläder igen.
Spelade galen och klarade mig förbi vakterna.
Nästa dag såg jag mig själv i tidningen.
Första sidan.
Tydligen hade jag varit på marknaden redan tidigare på dagen och då hade en fotograf lyckats ta en bild på mig.
Jag hade en blå t-shirt på mig, men i tidningen såg den grön ut.
Det tyckte jag var dåligt.
Sen läste jag texten för att försöka förstå varför alla vakterna ville döda mig.
Det visade sig att det var för att skydda allmänheten.
Jag bar en smittsam sjukdom.
Med andra ord hade jag utsatt omgivningen för fara genom att jag absolut skulle in på den där jävla marknaden.
Skuldkänslor.

Jag drömde samma dröm under hela natten.
Flera gånger vaknade jag och tänkte att "nu får jag sluta drömma det här jobbiga".
Men det gjorde jag inte.
Drömmen fortsatte så fort jag blundade igen.
Det hände en massa konstigt inne på marknaden också.
Bland annat så träffade jag massor av folk som jag inte kände.
Jag skulle lätt kunna känna igen dem om jag träffade dem på riktigt. Men jag har aldrig sett dem i hela mitt liv.


Jag borde kanske köpa en bok och lära mig tyda mina drömmar.


Jag tror att drömmen kan hänga ihop med mitt manodepressiva tillstånd.

Nu åter till planeringen.




"Misslyckande är oviktigt. Det krävs mod att göra bort sig"
Charlie Chaplin

Inte tillräckligt full

Det måste vara jobbigt att inte kunna bli tillräckligt full.



Hysteriskt kul, tycker jag!

Tänk så många gånger jag har försökt dricka mig mindre ful.
Det har aldrig lyckats särskilt bra.
Men vid ett visst läge så brukade jag alltid strunta i om det funkade eller ej.
Då var jag redan för full för att klara av det mesta.

Sån är jag ju inte nu för tiden!


I dag är det minsann måndag!
Och det är soligt.
Det är fint.

Är det normalt när det rinner vatten genom väggen i källaren?
Det tror inte jag.
Därför har jag ringt och anmält händelsen.

Det är en sån dag i dag.

Beräknar träningsvärk

I dag spelade jag fotboll.
Det gick sådär. Vilket i detta fall innebär dåligt.

Första matchen förlorades med 1-0.
Andra förlorades med 2-0.
Jag har extremt dåligt minne i vissa situationer men det finns risk att jag var delaktig i förlusterna på ett pinsamt sätt.

Sen var det lunch.
Sen fick vi spela jumbofinal.
Då gick det bättre. Vi vann med 5-1.
Jag gjorde inga mål. Varken framåt eller bakåt.
Men jag var tung back. Med betoning på tung.




Just nu håller jag på och beräknar hur mycket träningsvärk jag kommer ha i kroppen i morgon.
Jag vet inte om man kan beräkna det.
Det spelar inte så stor roll heller.
För jag vet att det kommer göra ganska så ont i kroppen.
Troligen rätt åt mig på grund av mina misstag på planen.


I går såg jag en film som var riktigt, riktigt bra.
Den heter "Honungsbiets Hemliga Liv".
Kan varmt rekommendera den.

Tomater

I går dampt det ner två böcker i min brevlåda.
Det var bok nummer 107 och 108 i min och Anders utgivning.
Den nya Suneboken och den nya Bertboken.
Sune i Grekland och Bert och Ryska invasionen.
Det är fortfarande lika kul när det dyker upp alldeles färska böcker i lådan.
Lika kul att bläddra i dem och läsa lite.
Mycket har jag redan hunnit glömma att vi ens har skrivit och jag drabbas av förundran över att vi faktiskt har skrivit över 100 böcker - och fortfarande tycker att det är barnsligt roligt att skriva.

Böckerna är kul.
Vi har kul.
Det är bra att det känns så.
Skulle det inte vara så skulle vi sluta och börja odla tomater.
På sätt och vis tycker jag att det är bra att vi inte har tröttnat på att skriva.
För tomaternas skull.
De kan ju inte rå för att de behöver bli odlade.
Jag undrar om det finns många före detta författare som odlar tomater nu för tiden.
Det är värt att tänka på när man står där i affären och klämmer på tomaterna.
Kan tycka att en del tomater smakar ganska lite.
Vem har odlat dem?
Det är väl bara att gå in på författarförbundets hemsida och se vilka som inte skriver på något nytt material, antar jag.

I dag ska jag spela fotboll.
Jag vet att det låter vansinnigt.
Och det är säkert helt galet.
Men jag tänkte att om jag inte gör det i dag så kanske chansen aldrig kommer tillbaks.
Jag spelade mycket fotboll när jag var ung. Alltså var det ganska längesen.
Jag vet inte om jag klarar av att spela längre.
Slutade vid 17 års ålder. Satsade allt på musiken istället.

Sen spelade jag en kändismatch för 10 år sen.
Thats it.

Min karriär är i dalande.
Men om jag gör några snygga trix så kanske jag också får springa in på Barcelonas hemmaplan och möta publikens jubel.
Det är inte för sent.

ja?
Nån måste ju servera tomater till Zlatan och gänget.

De äter mycket tomat i Spanien.
Kan vara bra att veta.


Jag återkommer kanske med ett reportage från matchen.
Om jag inte ligger med brutet ben på nåt sjukhus och yrar om tomater, förstås.


Trevlig söndag!

ett par byxor.

Jag blir förbluffad och förvånad.
Mitt på stan ligger ett par byxor.
Man kan lätt förstå att det sätter igång en massa funderingar i mig.

Vad har hänt? Vill jag veta?

Magi

I dag är det fredag.
Det känns helt okej!
:o)

I går jobbade jag och Anders - och det är alltid lika kul.
Det skapas någon sorts magi mellan oss och plötsligt blir jag sugen på att skapa nya saker.
Nya böcker ska skrivas - och nya idéer ploppar ner i skallen på löpande band.
Det är härligt.

Min son har ett skönt uttryck när någonting känns bra.
Han säger att det är det bästa han vet.
Inte "en av de bästa saker" han vet.
Allt är bäst.
I går sa han att det godaste han visste var toarulle.
- Toarulle? sa jag förvånat. Äter du såna?
- Ja? Sånt där bröd.
- Du menar tunnbrödsrulle? sa jag.
Sen skrattade sonen i tio minuter.
Han insåg själv hur dumt det lät när han sa att han tyckte om att äta toarulle.

Annars kan man ju stoppa i sig en skum delfin.


Det var inte en av de som jag simmade med i Turkiet. De var inte alls skumma.
Tvärtom!



Det är tryck på försäljningen hemma hos Fru Jonsson....






Om man skulle vilja råka bli kåt på ett hotell...
Det är bra med hotell som har full service, tycker jag.

Ha en fin fredag alla!!!!

Vem är du?

Frågan är ganska enkel, men den kan också gå väldigt djupt och tränga in i sökandet efter vår rätta identitet, vårt sanna jag.

Om du träffar en person som du aldrig träffat tidigare, och den frågar dig vem du är.
Vad svarar du då?
Det är det som du mest identifierar dig med.
Börjar du med att säga ditt namn?
Det namn som dina föräldrar bestämde att du skulle heta när du föddes.
Vad säger det om dig?
Är du ditt namn?

Fortsätter du sen med att berätta vad du har för familj.
Om du är singel eller i ett förhållande.
Om du har barn.
Är det vem du är?

Om du till exempel talar om att ”jag är pappa till tre barn”.
Är det då ”en pappa” som du är?
Det är i så fall faderskapet som du mest identifierar dig med.

Eller berättar du vad du jobbar med?
”Jag är författare”.
Innebär det att yrket är den man är?
Om jag då INTE skriver någonting.
Då är jag inte längre författare - och då finns jag inte längre.

Jag menar inte att man inte är alla de där sakerna.
Men jag anser att man är allt det man säger - och MYCKET mer!

Det som jag tycker är intressant är vad man själv lyfter fram i mötet med nya människor, för det är det som vi mest identifierar oss med.

För enligt mig så är vi alla en mängd olika saker.
Vi kanske är:
barn (till våra föräldrar) föräldrar (till våra barn) yrkesarbetare (om vi har jobb) husägare (om vi har hus) storebror eller lillebror (om vi har syskon).

Vi är dessutom ibland lata, glada, kåta, ledsna, arga, rädda, vilsna, sökare, troende med mera, med mera.
Dessutom är vi offer, hjälpare och tyranner.
Och mycket, mycket mer än så.
Alla dessa delar av oss trängs inuti vårt sinne och tycker själva att de är våra rätta jag.
Men alla dessa identiteter är bara små fragment av våra rätta jag.
Vi är alla dessa - och mycket mer!

Frågan vem man är har intresserat sökare i alla tider.
Och alla olika delar som vi bär på har vi fått någonstans ifrån.
De har blivit delar av oss, men de är ofta ärvda av människor vi har mött eller valt att tro på.
Det kan vara föräldrar, syskon, vänner eller fiender. Präster, lärare, myndighetspersoner, politiker eller kändisar.

Men om vi då inte är alla dessa olika röster inom oss.
Vem är vi då?

När Jesus stod framför Pontius Pilatus så fick han frågan ”vem är du?”.
Pilatus ville utreda om Jesus verkligen ansåg sig vara Guds son och Judarnas nye Kung.
Men Jesus svarade inte. Han förblev tyst.
Varför?
Kanske var det just för att han inte kunde svara på den frågan.




Vem var han?
Vem var han inte?



Bodidharma sägs ha varit en rebellisk upplyst mästare som allt som ofta sa precis vad som föll honom in. Han svarade på alla frågor han fick.
En gång fick han så frågan från en kejsare:
Vem är du egentligen?
Och Bodidharma svarade:
Det är det enda jag inte vet.




Vår essens. Vårt innersta väsen tycks vara svårt att finna. Kanske måste vi först avidentifiera denna folkmassa som ryms inuti oss och som hävdar att de vet vilka vi är.

När hjärnan vet kallas det kunskap.
När hjärtat vet kallas det kärlek.
När vårt innersta väsen vet kallas det meditation.

I dag är det måndag.
Skolan börjar här i Örebro.
Och en ny termin tar fart.
Vad ska hända under denna höst?
Ingen som vet.
Och visst är det härligt att inte veta!

Varför inte en rebell?

Jag har alltid försökt vara lite av en rebell.

Vill göra saker på mitt eget sätt.
Kan inte påstå att jag alltid klarar det, men det är i alla fall en av mina drivkrafter i livet.

Det är egentligen ganska enkelt.
Det handlar om att tänka själv.
Jag får ofta en allergisk reaktion när jag hör "hur man ska vara" eller "hur man ska tycka" eller "hur man bör göra".

Jag föreslår - tänk själv.

Vi har en hjärna (även om den inte alltid funkar så jäkla bra i mitt fall..)
Varför inte använda den till att tänka och känna själva vad som är bra för oss?
Varför använda normer och dogmer som kommer från auktoriteter utanför oss själva?
Det kan vara myndigheter eller religioner eller det så kallade "samhället".

Vad är "samhället"?
Är inte det bara ett samlingsnamn på en massa individer?
Jag har aldrig hört talas om att några myndigheter har klarat av att förändra samhällen.
Däremot så kan individer påverkas.
Det är en helt annan sak.

Alla människor ÄR unika.
Och det är, enligt mig, en rättighet som vi alla har att få tänka själva.
Vissa regimer tillåter inte fritt tänkande. Det är en sak.
Men tankar eller känslor kan ändå inte kontrolleras.
Oavsett vad man FÅR tänka och tycka eller känna - så gör individer det i alla fall.

En liten metafor:

En reform är som om man har ett hus - och målar om dörrarna. Strukturen är kvar. Samma byggnad finns där. Men det är trots allt samma hus. Lite finare färg på dörrarna bara.

En revolution är när man bygger om huset. Man byter plats på köket och vardagsrummet. Man lägger till några nya fönster och kanske lägger till en hel våning på huset.
Men det är fortfarande byggt på samma grund. Samma plattform. Det gamla huset finns kvar, dolt under det nya.

En rebell är ett nybygge. Man bygger själv någonting som inte funnits förr. Med hjälp av sina egna tankar, ideer, känslor och tyckande.
Byggnaden kan likna många andra. Men det är ändå helt unik.

Och så lite humor på det...




Från en arbetsplats i Österrike.
Måste vara en rebell som har kommit på det firma-namnet?

---

I dag blir det kanske kinamat.
Det går inte att motstå.
Och jag vet vad jag ska ha till förrätt.




Rebelliskt?

Ha en sköööön söndag alla!

Det är lördag

Och när det är en sån skön Lördag så blir man ju lite sugen på att lyssna på Johnny Cash.
Eller nåt..

Den här är i alla fall FÖR charmig!!!



5 år är hon.
Söt?
Ja!!

Svaret på mitt förra inlägg för min del är:
Det beror på behovet.
Vuxentid kan vara allt mellan att umgås en stund med mig själv i ensamhet till att passa på att umgås med vänner och bekanta på krogen.
Det kan vara i stillhet eller i rörelse.
Allt beroende på var behovet är störst för tillfället.


Hemligheten om hälsa för både sinnet och kroppen är inte att sörja för vad som har hänt, oroa sej för framtiden eller att förvänta sig problem, men att leva i nuet, vis och ärlig.

Ha en fin lördag alla!

Va? Jag överlevde!

En liten film om överlevnad.



I dag är det regn i Örebro.
Men det är ju torsdag i alla fall!
Och jag har hyrt en massa filmer som man kan sjunka in i soffan och titta på.

I dag var jag på stan och käkade lunch med en av mina äldsta kompisar.
Det är kul med vissa människor när man inte har någon start-sträcka.
Man tar vid där man slutade prata för några månader sen.
Eller några år sedan.

Ibland skriver jag små krönikor till en tidning som heter "Föräldrakraft".
Här om dagen så fick jag svara på en fråga som ska med i nästa nummer.
- Vad gör du om du barnledig en helg?

Ja...
Vad svarar DU på den frågan?

Sen ska jag berätta vad jag svarade på en frågan.

En sång från förr

Lite oseriöst då?



Det roligaste är att det låter så seriöst.

Man kan inte ha kul jämt.
Men man kan ju alltid försöka!

Tid och erfarenhet

”Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra är vingar.” (Hodding Carter)

Ibland är det viktigt att stanna upp i tillvaron och betrakta livet som är just nu. Just här.

Det känns ofta som om jag lägger alldeles för mycket vikt vid vad som har varit.
Den tid som ligger bakom oss är ju egentligen inget annat än resan mot dagens erfarenheter.
Tiden som lämnas finns inte längre och framtiden är som ett hav av möjligheter.
Det jag vet i dag är summan av de erfarenheter jag fått genom livet.
Och när jag tänker på det så blir jag plötsligt tacksam även över de mest smärtsamma och sorgliga saker som inträffat i livet.
För de har lärt mig någonting.
Med tid blir det allt svårare att bestämma vad som var bra och vad som var dåligt.

Jag har upptäckt att jag ibland är väldigt snabb på att värdera en situation om den är bra eller dålig.
Men i sanningens namn så kan jag ju inte veta det.
Inte ännu.

När jag tänker på min son som föddes med Downs syndrom och hur jag till en början ansåg att det var en katastrof till att mest känna tacksamhet och lycka över att ha fått honom som min son.
Jag hade aldrig kunnat ana för arton år sen hur livet skulle utvecklas för mig.
Det går inte att tänka ut i förväg.
Det går inte att planera sitt liv så in i minsta detalj.
För livet händer som det vill, vare sig vi vill eller inte.
Och det vi kan göra är att följa med i vågorna och i stormarna och försöka vara bågen som med glädje böjer sig i bågskyttens hand, som Kahlil Gibral skriver så vackert om i boken ”Profeten”.
För vi ser inte målet på det oändligas stig.
Vi vet inte vart pilen ska nå.
Det står skrivet i framtidens bok.

Och som förälder både till funktionsnedsatta och normalstörda kan vi inget annat göra än att stödja och ge av vår kärlek. För framtiden är oviss.
Det tror jag är hela poängen med tid.
Att vi inte ska veta vad som väntar.
Och ändå så tycks det vara så många delar av vårt samhälle är uppbyggt.
Vi ska kontrollera framtiden så att ingenting okänt drabbar oss.
Vi vill veta ett framtida resultat för att kunna förbereda oss på det.

Därför är det inte så konstigt att de omdiskuterade KUB-proverna blivit så allmänt vedertagna.
Blivande föräldrar vill förvissa sig om någonting i den ovissa framtiden.
Jag kan förstå dem.
Jag tror att väldigt få önskar sig ett barn med funktionshinder.
För de vet inte vad som väntar. Beslut fattas med rädsla som underlag.

Och vis av mina egna erfarenheter så har man ingen aning om vilken sorts liv man väljer bort.

Frågan är svår och omfattande.
Det finns inga enkla svar på vad som är rätt och fel.
Bra eller dåligt.
Personligen så tror jag att man måste se individuellt på varje enskilt fall.
För alla människor är unika.
Vi har våra olikheter och varierande förutsättningar.
Vi har olika rädslor och mått på lycka.

Det jag kan säga för egen del är att jag inte för en enda sekund skulle vilja byta bort mitt liv med min son.
Trots många smärtsamma ögonblick.
Men de överskuggar inte på långa vägar den glädje och inre rikedom som jag har fått dela med honom.
Den skulle jag inte ha kunnat ana för arton år sen.
Men nu är den en del av dagens erfarenheter.
Och jag är evigt tacksam för det.

Helande.

Det finns mästare som lever mitt bland oss.
Som lever livets mysterium och som utforskar världar många bara kan fantisera om.
Många Sufimästare till exempel besitter många förmågor att hela.
Men det är ingenting de talar om eller sprider ut för att nå berömmelse eller uppmärksamhet.
De lever i det tysta och har inget behov av att söka bekräftelse.
Jag är fascinerad av detta.
Det finns någonting kittlande att tänka sig att människor i omgivningen kan besitta förmågor som går över vår fattningsförmåga. De lever okända liv. Och de utför sina ritualer och sina resor genom världar i tysthet.

Helande existerar inom alla traditioner. Över hela jorden.
Men jag känner en ökad respekt när dessa mystiker inte söker föda för sina egon.
De behöver ingen tron eller scen eller kyrka att praktisera sitt kunnande.
De vill inte bli kuriosa för nyfikna troende eller negativa skeptiker.
De har ingen anledning att bevisa någonting för någon.

Helande är ingens egendom.
Den tillhör alla.
Och hur det går till finns lika många olika förklaringar som frågetecken.
Det finns inte en enda metod som fungerar för alla.
Människor är unika på många olika sätt.
Så också möjligheterna att bli helade från fysiska eller psykiska problem.




Och hur det än är med allt detta - om man tror eller inte tror - så är det fascinerande, tycker jag.

Lögner behöver någon som tror på dem.
Lögner livnär sig på tvivel.
Men sanning behöver ingen som tror på dem.
Det behövs inte.
Det som är sant är sant ändå.

Och det behöver ingen religion.
Det finns i dag cirka 300 olika aktiva religioner i världen.
Alla tror sig naturligtvis besitta sanningen.
De vill att andra ska tro på dem.

Men som sagt - sanning behöver ingen som tror på dem.
Den är ändå.

Imagine

Det här är fortfarande en underbar låt.
I vanliga fall kan jag vara lite allergisk mot covers.
men den här är riktigt bra, tycker jag.



Budskapet är också fortfarande så vackert, tycker jag.

Dagen började med regn.
Nu skiner solen utanför.
Det är härligt med svensk sommar.

Turkiet i bild

Lite bilder från Turkiet.


Solnedgångarna var fantastiska!


..även när nån stod i vägen!


Försökte fånga ögonblick som råkade dyka upp.



En del fick för mycket att dricka vissa dagar.
Och kände sig lite konstiga i skallen...



Utsikt från rummet.


Måne och hav över Side.
Ett underbart ögonblick!


Gamla stan i Side. Häftig solnedgång. Igen.


Och nån stod i vägen. Igen!



Båttur på havet!


Och mer sköna kvällar.


Se upp! Sälen anfaller!


Ingen återvändo. Sälen kommer bomba havet!


Alla fick kallsupar. Inkl Sälen själv.


Det var All Inclusive på båten så jag ser lite suddig ut efter ett tag...


Fiskegubbe som hade det skönt vid sidan av Manavgat-floden.



Sälen attackerade även i Manavgat-floden. Trots att det var endast 16 grader i vattnet.
Den lilla blev betydligt mindre på en gång.


Sälen flöt i land igen.


Och fick fötter och reste sig upp.
Nu går den omkring någonstans ute bland vanligt folk.
Beware!


Herr Gåman hade hatt på sig. Och var ganska ful, tycker jag.


Dags för flygtur över havet!
Ser lite nervös ut. Inte sant?



Hjälp!!!


Släpp ner mig!! Men inte för fort!


Det var ju inte så jag menade!


Och upp i luften igen! Hjälp...


men jag överlevde även detta!
Skitkul!



Och så Delfinerna.
SÅÅÅÅ Underbart!








Det var resan i korthet.
Väldigt kort.