I stort sett alla går omkring och bär på en idé att vi inte är okej som vi är och att vi behöver ändra på oss för att bli accepterade och förtjäna att bli älskade.
Den idén tycks vara så djupt rotad i oss att många inte ens ser att man bär på den.
Och det tror jag är anledningen till att så många ljuger.
Man ljuger om vem man är. För det är så smärtsamt att tänka sig att bli "avslöjad" att man inte är perfekt.
Men frågan är om det finns perfektion?
Och i så fall - perfekt för vem?
Oändliga är våra olikheter.
Och om någon skulle kunna uppnå perfektion så måste det väl vara unikt för endast den människan.
Eller är det så att vi försöker bli "som en Jesus" eller "som en Buddha" eller "som en Mohamed".
Frågan är då:
Varför?
Vore det inte bättre att försöka bli sig själv?
Om inte du vill bli dig själv - vem tror du då vill bli det?
Jag misstänker att Jesus var helt perfekt - på att vara Jesus.
Jag inbillar mig att han inte försökte vara som någon annan.
Kanske var det så. Kanske inte.
Men det som jag tycker är intressant här är hur mycket tid och energi vi lägger ner på att lura människor i vår omgivning att tro att vi är nåt annat än det vi är.
Men hur många blir egentligen lurade?
Vi ser oftast genom alla försök att bli manipulerade.
Jag tycker att Avslöjandet inträffar när någon börjar låtsas.
När människor börjar låtsas vara på ett visst sätt för att passa in. När människor säger rätt saker för att bli omtyckta. När folk spelar en roll av att vara nåt annat än det de är så avslöjar de sig, tycker jag.
Det falska finns inte där av elakhet.
Det är där för att vi så gärna vill slippa bli sedda precis så som vi är.
Det finns så många belöningar om vi lyckas lura någon.
Andra kan tro att vi är goda, kloka, duktiga, vänliga, smarta, andliga eller upplysta på olika sätt.
Men i ärlighetens namn: hur många blir verkligen lurade?
Men den kanske märkligaste lögnen är nog den mot sig själv.
Självbedrägeriet.
Att vi försöker lura andra är ju en sak men att vi försöker lura oss själva att vi är nåt vi inte är verkar i mina ögon helt absurd.
Att se saker som de är, är inte lätt. Men jag är övertygad om att det finns långt större vinster att inbringa om man gör det, än när man försöker lura både sig själv och sin omgivning.
Och ingen är perfekt!
Inom kristendomen talas om "syndernas förlåtelse".
En i mitt tycke märklig företeelse.
Eftersom den går ut på att man ska be Gud om förlåtelse för att man är en "syndare".
Jag tror att man först och främst skulle behöva be sig själv om förlåtelse.
För att kunna finna frid i hur man själv är så finns det en större chans om man börjar med att förlåta sig själv för att man inte är perfekt.
Förslag: ställ dig framför en spegel med en ritad mask framför ansiktet. Säg till din spegelbild att det här är du. Försök inbilla dig själv en stund att det faktiskt är så här du ser ut. Ljug dig själv rakt upp i ansiktet.
Hur känns det?
Det är precis så vi försöker göra med oss själva och vår omgivning.
Efter en stund kan du ta bort masken och se den rätta spegelbilden.
Betrakta dig själv med alla dina fel och brister. Dina fördelar och tillgångar.
Säg sen högt till dig själv: förlåt att jag inte är perfekt.
Kanske kan det vara en liten början att acceptera dig själv precis så som du är.
Och ja...jag ljuger också för mig själv.
Och nej...jag är inte heller perfekt.
Jag är inte perfekt. Och det är ingen annan heller.
Jag är tillräckligt bra.
Det duger tills vidare.
