tisdag 2 december 2008

Hat och Kärlek

Han ni tänkt på att hat inte kan existera i nuet?
Det bygger alltid på någon oförätt som har hänt förut eller baseras på nåt som man tror ska hända i framtiden.
Det tycker jag intressant.
Jag menar, försök att sitta ner och känn hat just nu utan att låta tankarna segla iväg till nåt som hände förut eller till nåt som du tänker på ska hända i framtiden.
Det går inte!
Det är så med många reaktioner och känslor. De finns på grund av att man inte håller sig kvar i nuet.
Tänk på det!

Men när det gäller hat då till exempel så tror jag inte att man kan förneka att man känner det heller.
Ofta tycker jag att jag hör eller läser att man bara ska tänka positivt och "om du är arg - så låt bli att vara det".
Men vad händer då?
Trycker man inte bara ner allt det arga i det undermedvetna som istället får ligga där och växa till sig och efter en tid dyker det upp i en oväntad situation som en plötslig explosion.
Typ i bilen. När "nån jävel kör så långsamt just när jag har bråttom. Har den jävla idioten inte upptäckt gaspedalen, eller?"

Men det som avlägsnar hatet är kärlek.
Kärlek kan till skillnad från hat existera i nuet.
Men det gör inte alltid det.
För kärlek kan lätt förvandlas till en dröm.
Man drömmer om hur man vill att det ska vara, hur kärleken ska finnas kvar för alltid, hur underbart livet ska vara "sen" med all den kärlek som du känner just nu.
Och då är du inte längre kvar i det nuvarande.

Frågan som blir kvar och som jag tycker om att fundera och filosofera över är:
varför har vi så bråttom att ta oss bort från nuet?
Ibland brukar jag testa mig själv för att se hur länge jag lyckas hålla mig kvar här och nu.
Om inte annat för att se hur lite jag är där.
Och hur jag hoppar som en studsboll mellan det förflutna och framtiden.

4 kommentarer:

Pernilla sa...

Nu fick du mej att fundera.
/P

Sandra sa...

Jag känner ytterst, ytterst sällan hat. Kanske för att jag vuxit upp med en mamma som påpekat att det är en väldigt stark känsla om man uttryckt sig så någon gång. Min styvsyster, som har downs, sa så väldigt mycket ett tag. Att hon hatade saker. Men i själva verket var det ju bara saker som hon småogillade. Då fick hon ändra sig och nu säger hon: "Jag älskar inte det!" Det tycker jag är bättre. Man väljer att använda sig av mer positiva ord. Jag har också börjat säga så. Tycker det är bra.

Sen har jag läst att man genom att ge utlopp för aggression, liksom tränar upp ilskan så att man blir mer och mer arg för varje gång. Det är alltså ganska bra att "svälja" ilska. Räkna till tio och lugna ner sig. Sen ska man ju alltid reda ut problem förstås! Det beror på vad det gäller!

Det alldeles för många som hatar! Det är mycket skönare att låta bli!

Sören Olsson sa...

Pernilla: vad bra!

Sandra: Nä, det tror inte jag på. Att ilskan bli rstörre om man uttrycker den. Den som "kom på det" var säkert rädd för ilska...
Jag tycker inte att ilska är en varken bättre eller sämre känsla än sorg, rädsla eller optimism.
De är bara fyra olika grndkänslor som vi alla bär på. Och vi kan ju försöka förneka dem.
Men de finns ju där i alla fall.
Men att låta ilskan riktas mot någon annan person tycker jag oftast är meningslöst.
För andra människor har egentligen inget ansvar för mina känslor.
De kan inte - och vill inte ändra på sig för att jag ska slippa känna det jag känner.
Andra triggar mina känslor, men jag får deala med dem själv.
Så tänker jag.

Sandra sa...

Absolut! Du har rätt! Jag tycker inte heller att man ska förtränga känslan. Man måste få vara arg. Jag är arg just nu av olika privata anledningar. Det tillåter jag mig vara. Det jag tror att det handlade om var nog just människor som ger utlopp för ilskan genom att skrika och bråka med andra, mer och mer. Att det går ut över någon annan. jag tror att det är ett annat sätt att skjuta det ifrån sig i stället för att ta tag i det verkliga problemet. Viss erfarenhet säger mig att det faktiskt är så att det blir mer och mer ilska av det, okontrollerad ilska...

Likadant gällde det de som slår av sig ilskan. Det skapar också mer ilska, enligt undersökningen. Det vet jag dock inte riktigt. Jag kan nog tycka att det skulle vara skönt att slå sönder saker ibland. Det skulle rent av vara skönt att slå någon. Men har aldrig gjort det i och för sig ( jo, som barn eh...).

Minns att jag bröt sönder och kastade pennor i väggen när jag var arg i tonåren, för att jag inte ville ta sönder mina fina saker och ångra mig efteråt! ;)

Det är i alla fall intressant med känslor och reaktionerna det skapar! Och du fick även mig att fundera!!! Tack! Jag gillar att fundera! Nu måste jag googla den där undersökningen för att se vad jag faktiskt minns rätt eller inte!