Mitt sista ord i "genusdebatten" den här gången

Vet inte vilka som har tagit del av recensenten Nina Ruthströms kritik mot mig och Anders, som författare - och som människor.
Nu hävdar hon plötsligt att hon inte alls har kritiserat oss som människor.
Jag citerar därför:
"Uppenbarligen har författarna inga svårigheter att se att svenskar kan ha olika hudfärg. Om vi ger dem 20 år till kanske de också kan acceptera att kvinnor är vanliga människor"

Detta citat fick mina två döttrar att reagera starkt.
De tycker att Nina därmed går för långt i sin kritik.
Enligt mig så räcker det med det citatet för att visa att personen som skrivit har något personligt agg, som lyser genom hennes text.
Det blir personangrepp - och därmed slutar jag respektera hennes åsikt.
Jag tycker att debatten är intressant.
Precis som Johan Unenge skriver i sitt debattsvar:
"Utan konflikter försvinner den viktigaste drivkraften i allt drama. Det visste redan grekerna. Och försvinner spänningen som olikheter skapar blir det nog ännu svårare än det redan är att locka unga till böckernas värld. För man ska inte vara alldeles säker att barn är beredda att vänta tills de blir vuxna innan de får läsa böcker som utmanar och litar till deras intellekt."

Jag diskuterar gärna om en recensents ansvar.
Var går gränsen för vad som är okej att recensera?
En bok?
Eller en person som står bakom verket?
Och jag diskuterar mer än gärna vad som ska anses vara "en god bok".
Är det den boken som är språkligt briljant, och som vinner erkännande för sitt sätt att modernisera litteraturen? Eller är det den pedagogiska boken som berättar om den perfekta världen, som den borde se ut, och hur vi bör vara mot varandra? Eller är det den bok som får människor att vilja läsa mer? Den bok som vidgar ett läsintresse och som banar väg för att ta del av det språk som är en förutsättning för vår kultur?
En sådan debatt tycker jag är intressant och angelägen!

Nina Ruthströms "recension" publicerades på en liten webbsida, som snabbt spreds via sociala medier. Det fanns då en möjlighet att kommentera hennes inlägg.
Anders skrev bland annat en kommentar.
Många tyckte att Ninas inlägg var helt felaktig.
Det ledde till att webbsidans ägare skickade ett mail till Anders och bad oss skriva en replik.
I det mailet föreslog han bland annat att vi inte skulle skriva personangrepp, som hade varit fallet i en del av kommentarerna på Ninas inlägg.
För vår del är detta inget problem.
Men tydligen ansåg inte webbsidans ägare att detta gällde skribenten Nina.
Hon fick så klart skriva personangrepp i sitt inlägg.

När vi skrev vår replik, så ville sedan webbsidans ägare censurera den del där vi beskriver webbsidans agerande.
På fullt allvar ville man ta bort den del som var mindre smickrande för dem själva.
Jag trodde sånt hörde till det forna Sovjetunionen.

Kort därefter så togs alla kommentarer bort från Ninas inlägg och från vårt svar.
Med andra ord så ansåg webbsidans ägare ännu en gång att censur kanske inte är en så dum idé, trots allt.

Tyvärr så var denna soppa inte slut i och med det.
Nina fick möjlighet att ytterligare en gång ösa sitt förakt över mitt och Anders författarskap i en så kallad "slutreplik".
Plötsligt ansåg webbsidans ägare att det var okej att kommentera igen.

I sin slutreplik skrev Nina bland annat:
"I flera kommentarer har det dragits paralleller till Astrid Lindgren och hennes fantastiska böcker. Hon trotsade också det gängsle kulturklimatet, men skillnaden är enrom (jo, hon stavade det så - Sörens anmärkning). Hon gjorde det med en kärlek och respekt för  barnen, hon värnade om deras individualitet, såg dem som kompetenta varelser med samma värde som vuxna. Senare förbjöds barnaga, Astrid var före sin tid. Problemet nu är att Anders, Sören och Egmont förlag ligger efter utvecklingen. De bidrar till att upprätthålla socialt konstruerade könsskillnader, och deras trots blir då bara unket och förlegat."

På sätt och vis blir hennes inlägg mer humoristiskt än dumt.
"kärlek och respekt för barnen".
Om man frågar runt på alla skolor och bibliotek i landet, så tror jag att den övervägande delen  skulle svara att vi i våra böcker skriver med just kärlek och respekt för barnen.
Dock inte för alla "genusfixerade" vuxna, som Nina själv beskriver sig.
Just det "fixerade" kommer ju till tals i hennes kritik.
Att "värna om barns individualitet" är ju rent hysteriskt lustigt att Nina skriver om.
Är det inte just detta som hon vill att vi ska sluta med?
Att vi inte ska låta Håkan Bråkans individualitet vara precis så som den är?
Vi ska inte beskriva världen från hans perspektiv, utan så som Nina tycker att den bör se ut.
Håkan Bråkans karaktär är att han är rädd för tjejer.
Vore det inte mer hyckleri om vi skrev om hur Håkan Bråkan "borde" vara?
Vore inte det att inte värna om barns individualitet?

Personligen så är den här debatten avslutad nu, för min del.
Jag kan inte se någon öppning till att debattera med någon som tydligen har avlat ett personligt hat mot mig och Anders.
Jag vill inte debattera med någon som kritiserar saker hon inte har en jävla aning om.
Hur min syn på kvinnor är.
Hur "unken"min smak är.
Jag vill inte hamna i en sandlådenivå, när det handlar om en sådan intressant och angelägen debatt som att se alla människor som jämlika varelser, oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.