Jag funderar på vem som kom på den snillrika idéen med att ha andra och tredje namn.
Ibland undrar jag om det inte var någon med lätt sadistisk läggning som hittade på detta.
Jag tror inte att jag någonsin har träffat nån som har berättat om sina andra och tredje namn med någon form av stolthet.
De flesta skäms lite över sina namn, som av nån okänd anledning gavs till oss från våra något sadistiska föräldrar.
Kan det vara så?
Jag menar..hur ofta använder man sina andra och tredje namn?
Det vore ju en sak om man kunde ha nån nytta av att ibland heta Leif eller Gustav.
Men jag använder ju inte ens namnen.
De ligger bara där och skräpar i folkbokföringen.
Jag skulle vilja föreslå att vi alla valde helt nya andra och tredje namn.
Bara för att retas med våra föräldrar.
Eller...det kanske är elakt?
Jag kommer just nu inte på några bra andra namn att heta. Men jag ska fundera på det!
I vissa kulturer får man sitt namn efter en viss tid.
Det är som om man först måste se vem personen i fråga är.
Det finns även många som byter namn flera gånger under ett liv för att de inte längre är samma person när de är 10 eller 63.
Jag minns en kul historia:
Den var den unge Indianen som kom in till sin pappa och frågade hur alla Indianer får sina namn.
- Det är enkelt, min son, sa fadern. När ett barn föds så ser vi på naturen. Det som sker just när födelsen inträffar blir barnets namn. Om man ser en stor Örn flyga över himlen får barnet heta Flygande Örnen. Om man ser en Hjort sprinag över gräset får barnet heta Springande Hjorten. Men....Varför undrar du över allt det här Två Knullande Kaniner på Prärien?
Så kan det gå...
En del borde få ersättning för att kunna få byta sina namn.
Jag heter Leif, Sören, Gustav.
Vem kom på att Leif skulle vara ett bra namn?
När jag var liten och inte hade så mycket innanför skallbenet (det har jag iofs inte nu heller)så tyckte jag att leif var ett coolt namn.
Jag ville bli kallad "Leffe".
Ja. Jag vet. Det är humoristiskt!
Men jag vet också att jag inte är ensam.
Ni är många där ute som läser detta som tänker:
- Ha, det där är ju ingenting! Vill du veta vad JAG heter?
Ja. det vill jag.
17 kommentarer:
Ett dilemma för er med mellannamn! :-) Om man som jag endast har ETT och dessutom fult namn - ANN-KATRIN, och tror på lillebror (Jan Ronny Percy (!!!) att "kärt barn har många nman"...blir man lätt lite avis och ledsen och kallar sig Anki Marie Sussie en bra bit upp i tonåren. Oj. Lång mening. Tung ryggsäck! :-D
Birgitta. Måste säga att jag klarade mig lindrigt. Andra i familjen fick namn som Orvar och Hjalmar.
Ann-Katrin är väl bra? Även om jag inte skulle vilja heta det själv på grund av risken att bli retad. Som kille kan man bli det med ett sånt namn.
Åsa - Birgitta är ju ett heligt namn, så det funkar ju hur bra som helst!
Orvar och Hjalmar är mer tveksamt.
Jag kan inte låta bli att fundera på om föräldrar som döper sina barn till såna "mellan-namn" sitter och skrattar så att tårar flyter när de hittar på dem.
Jag heter Maria i andra namn och det tycker jag är fint:)
Anna - Ja. Maria är ju också ett väldigt heligt namn. Betydligt vackrare än Leif i alla fall.
Får erkänna att jag känner mig lite jäklig mot min dotter som fick heta Siv, EMMA, clara, margit Larsson:-)
Min son med DS fick heta bara Knut, HUGO...passar för han kan nästan slå knut på sig:-)
hi hi...de flesta får ju möjligheten att ge igen på sina egna barn och föra traditionen vidare:-D...eller har dina barn bara ETT namn???
god fortsättning!!
Jag är en Eivor (efter mamma)Britt-Louise och har ända sedan mellanstadiet när nån snäll kille drog till med att kalla mig Bitte fortsatt med det. Mina egna fem har två namn var, inget efter nån släkting... Bara tagna ur luften och nedlandade i de individer de är. Fråga mig inte varför det blev två, kanske för att ge dem en valmöjlighet?
blomfluga - bra där med Knut. I det fallet så är det ju passande på personen. Häftigt. Men tycker inte att du var SÅ elak mot dottern heller!
Mina tre heter:
Anders, Gustav
Amalia, Maria
Maja, Cecilia
Tycker inte att de är särskilt elaka. Men de kanske tycker det.
Bitte - det är ju ett bra "smeknamn" med Bitte. Själv så kallades jag Sösse upp till åttaårsåldern. Senare blev det Sörpa.
Men inget av namnen har hängt kvar.
Nu är jag mest "Sören" eller "Gubbjävel" - det är valfritt.
Jag heter Inger Elisabeth, typiska 50-talsnamn. Varken roliga eller spännande.
Jag kallades alltid Ninni, fram till jag var i mellanstadieåldern.
Barnen har fått två namn var, fina tycker jag, Adam Christian och David Christoffer. Det är inga släktnamn eller så.
Sören är väl ett rätt ovanligt namn? Det fanns någon i skolan som hette det, vill jag minnas.
Lars Peter, är mina namn men jag hade tur eller så har jag inte vett att skämmas men tycker det funkar:) Fast de senste 18åren kallas jag Fredriksson av mina vänner så har nästan glömt mina namn:)
Rock on
Fredriksson
PS läste om att du lärt dig hypnos, det är coolt, jag skulle dock aldrig våga mig på att testa det. Är för feg:) Ds
Hej Sören!
Jag heter Mirjam Lisbeth Benita. Det tycker jag är lite i värsta laget, men har nog vant mig såhär efter 45 år. Våra döttrar däremot har begåvats med vackra namn, tycker jag, eller vad säger du om:
Sabina Anna Elisabeth
Kira Siri Regina och
Ella Monica Victoria.
Ella begåvades dessutom med en alldeles underbar extra kromosom.
Ha de gott och tack för roliga böcker som vi alla läser!
"Mirre"
Jag heter Anna Christine. Alltihop, men utan bindestreck. Har dock alltid bara kallats för Anna, oklart varför det blev så. Mamma heter Christina, så det är delvis därifrån.
Min sambo får rätt ofta post till sitt andranamn, som står först, vilket är samma namn som hans far har. Oerhört förvirrat. Våra barn har av den anledningen bara ett namn var, det fick jag inte bestämma. Å andra sidan kom jag bara på ett bra andranamn till den ena...
Anna Wictoria Maria Louise Gylling
och då TILLTALSNAMNET sist....
Hm HUR tänkte mina päron då?
Nu snackar vi "bokstavskombination"s barn.
Mitt körkort ser helt knas ut....
Och hela raddan med namn tjatades alltid upp i väntrummet INNAN jag tog bort allt utom Louise
Ja, Dubbelnamn var vanliga i Sverige runt 1950. Kul blogginlägg annars, skulle kunna vara som ur en Bert-bok.
Jag kom ganska lindrigt undan, Malin Maria Sabina, men då bör det tilläggas att Malin och Sabina var två kor som mamma hade när hon var liten...
Jag heter Kristina Therese med Kristina som tilltalsnamn, med tanke på min ålder (30 precis idag) så hade nog Therese passat bättre som tilltalsnamn egentligen..
Well...jag kan inte stoltsera med något annat än mellannamnet Anna. Erika som tilltalsnamn. Har dock två vänner med grymt läckra mellannamn:
Hilarion och Concordia!!! VUXNA människor...inga coola 2000-tals barn!
Skicka en kommentar