Det är alltid lika spännande att se vem det är man råkar stöta på i tillvaron på olika platser.
Men jag har funderat lite på vem det är man möter egentligen.
Vem är den person som vi möter i olika sammanhang?
Jag tror att det sällan är den verkliga människan.
Vi möter en projicering av något som vi själva har valt.
Personen kan vara trevlig, snäll, elak, trångsynt – men det spelar mindre roll för det är hur vi väljer att se personen som färgar vårt intryck av den.
Vi projicerar både det vi vill att den ska vara och det vi inte vill att personen ska vara.
Sanningen ligger nog tyvärr ofta långt bort från den bild vi projicerar.
Se till exempel på älskande par.
Varför brukar man säga att kärleken är blind?
Är det inte just för att vi väljer att se endast det vi vill se.
Dessutom lägger vi vår dröm om hur personen ska fylla vårt liv med värdefullt innehåll ovanpå bilden av människan vi blir kär i.
Varför väljer vi att blunda för de fel och brister som vi alla har i samma stund som vi faller. För det är ju just det vi gör.
Vi faller.
I det engelska språket heter det ju just ”falling in love”.
Det är en viss skillnad mellan "falling in love" och "rising in love".
Vi blir blinda för människor vi möter – och istället så ser vi den som vi förväntar oss att möta – eller den vi önskar att träffa.
Den andre personen gör precis samma sak – och ingen vet egentligen vem man möter i livet.
Om jag till exempel möter dig på stan så vet jag inte vem det är du ser.
Du kanske har en förutfattad mening om mig?
Du kanske lägger en tolkning på mitt sätt att se ut?
Du kanske förväntar dig en sak från mig – och om jag inte spontant förstår det och ger dig det du förväntar dig så kanske du får en reaktion på mig.
Det där tycker jag händer ofta.
Folk förväntar sig kanske en galen typ när de möter mig.
Och det stämmer ju ofta in på mig. Men inte alltid!
Och om jag inte lever upp till den bilden så tror folk endera att det är något fel på mig eller att det är de själva som har gjort någonting och detta leder till ytterligare svårigheter och missförstånd.
Personen kanske blir arg för att den tror att jag har reagerat på någonting i den.
Den tar för givet att jag är på ett visst sätt.
Varför tar vi någonting för givet, egentligen?
När vi tar saker för givna har vi redan bestämt och stöpt livets situationer i en viss form.
Vi blir blinda för hur saker är.
Om man frågar mig så är det kanske det viktigaste vi kan träna oss på - att se saker precis så som de är.
Men det är INTE lätt!
Det enda sättet att ta sig ur den fällan, tror jag är att kommunikation.
Om vi lär oss att kommunicera istället för att på förhand döma eller bedöma människor och händelser så kanske vi kan slippa en del av allt det trassel som vi människor tycks ha en märklig förmåga att dra till oss.
Ja, det är i alla fall vad jag tror.
Vad tror du?
Och så tycker jag att Letterman hade tur i oturen.
Han kom billigt undan, helt enkelt!
Det är torsdag nu.
En ypperligt trevlig dag.
Men jag är trött, trött, trött.
Alla möten i går var väldigt lyckade.
Ha det fint, alla människor.
8 kommentarer:
Jag tror enda sättet är att leka. I leken möts man i nuet ;)
14.50 var sannerligen billigt ju!
Jag håller med dig. Kommunikation.
Hur ska man annars ta sig fram i världen? Gå över lik och skövla all skog? Nä. Just det.
Det är svårt att verkligen se vem en människa är och man visar inte vem som helst vem man verklign är. Det är väl därför det är så underbart med de människor man fakiskt känner. Då är man verkligen sig själv. Och sig själv är man ju inte på bara ett vis, utan man har ju många sidor. Men känner man varandra så känner man ju till alla sidor. Man kan vara sprallig och glad ena dagen och lite tyst och halv nere en annan. Men av en vän blir man ju inte granskad och analyserad eller utdömd för det. Jisses...nu verkar jag otroligt konstig...Å det kanske jag är:)
... och det enda jag kan göra själv är att välja hur jag förhåller mig till det mänskliga mötet i den stund det sker. Hur andra väljer att bemöta mig kan jag ju inte göra ett skit åt.
Fint skrivet inlägg förresten. Mkt intressant fråga.
Ha en bra torsdag tibaka!
”Allt man lär sig är ett slags resa inåt.” (Vaclav Havel)
Nu gav du mig allt något att fundera över Tråkigt nog har jag och sömnen stått i konflikt med varandra ett tag,, har därför lite svårt med koncentrationen, vilket märks i mitt skrivande, men jag ville ändå försöka svara på din viktiga fråga.
Projektioner är när man kastar över på andra det man själv rår om. Man sopsorterar inte sitt eget avfall utan försöker få någon annan att göra skitjobbet åt en.
”Lär känna dig själv och du känner världen”
Det är en stor och livsviktig sanning som om den blev förverkligad skulle undanröja våld, krig, mobbing. Både på det personliga planet ( där sker krig, mobbing, våld, utan att vi ens är fullt medvetna om det) och länder emellan. För projektioner gäller även på landsnivå.
Som 7-åring hade jag insett att det farligaste som fanns var att se människor som de var och inte som de sa sig vara och ville vara.
Hade någon satt på sig ” jag ska rätt masken” då måste ju personen visa att andra var fel och hade fel
Eller att någon hade satt på sig masken ”jag är en GOD och ärlig person” När sanningen egentligen var att personen också kunde vara oärlig. Ve o fasa.. Tycker många att det är att bli demaskerade.. För vem/vad är man då, utan sin mask? Jo, en sann, sårbar och fullt levande person
För inget i livet är ensidigt, finns ljus så finns också mörker, finns kunskap så finns också okunskap…
Detta med projektioner har intresserat mig sen dess. För vilket hat man kunde få ta emot för att man som barnet i ”kejsaren utan kläder” bara sa vad man såg.. Nu vet jag lite mer om alla de krafter som man väcker upp hos de som ÄR sin mask
Den enda ”bot” mot projektioner är att blir mer medveten om vem man själv är, vad man känner, tänker.. och att ta ansvar för alla sina sidor både de ”mörka” och de ”ljusa”
En gång utryckte en person sitt hat och förakt för sex. ”Sex är fult och äckligt” Nää, svarade jag. Du tycker det och det är helt ok bara du inte gör det till en allmän sanning och kastar över det på andra och menar att det är de som har sex som är äckliga…..
Bara man står för det man tycket, tänker och känner och tar det fulla ansvaret är det ingen fara
Vi är så nära oss själv att det därför bli svårt att upptäcka alla våra sidor, särskilt de sidor som vi tycker är mindre trevliga .Hatar eller retar vi oss på någon/något, kan vi vara helt säkra på att vi behöver titta in en stund hos oss själva.. Utan speglingar, skulle det nog vara mycket svårt att få syn på oss själva
Kärleken uppfattar inte jag som blind, tvärtom .I passionen och förälskelsen däremot kan stor blindhet och enögdhet uppstå ..(det råder sällan fri sikt bland de rosa molnen, men det. Är en härlig upplevelse att bära med sig)
”Endast självkännedom kan hjälpa människan att överleva”
Vi kommer aldrig undan oss själva, vårt eget sällskap.. för hur fort vi än försöker kuta ifrån oss..kutar vi själva efter. :)
flickrummet - tror att det är viktigt att aldrig sluta leka!
Sus Klurar - så klart! tala v/s lyssna är en konst som säkert vi alla behöver träna oss mer på.
Malin - så klart du är konstig! Det är vi alla, tack och lov!
Jessica - Jepp. Det är ju också väldigt KUL att möta någon som finns där och inte redan står och funderar på vad den ska svara eller hur den ska respondera på det man håller på och säger.
Humlina - wow. tack för ditt inlägg!
Kuligt - och jag håller med dig. Vi bär alla våra olika masker, vare sig vi vill eller inte.
men vi kan träna oss i att se när vi bär dem - och vad vi behöver dem till.
För maskerna finns inte där för att sabotera våra liv, utan för att vi någon gång har behövt dem.
Tror jag!
Absolut..vi gjorde det som krävdes för att få det som som var livsnödvändigt för oss = kärlek. Kärlek som innebär omsorg, att bli sedd, hörd som den man var/är och att bli vidrörd. Då många av oss som barn fick uppleva villkorlig kärlek, dvs att vi fick motta kärlek bara om vi var duktiga, snälla, tysta osv..klart att vi då satte på oss masker av olika slag för att skydda oss. TROR JAG fallera...Ha en finfin dag med bara en liten lösnäsa på
Jag inser att jag är ett dygn efter ditt inlägg här, men här kommer kommentaren i vilket fall som helst.
Jag tror att vi i vuxen ålder är alldeles för färgade av fostran och erfarenhet för att kunna hindra vad vi ser och känner vid första intrycket.
Vi kan försöka vara kloka och intala oss själva att alltid ha ett öppet sinnelag, men jag tror att vi väldigt sällan kan upprätthålla en sådan approach.
Vi är för indoktrinerade, helt enkelt.
But....(and that's a big but)
Vad vi kan göra är att låta det första intrycket (och våra invanda reflexer) få lägga sig och därefter med fräscha ögon se på individen vi möter.
Den människa är mogen och klok som vågar ändra syn på en annan människa efter att de första intrycken fått skölja över en.
Den människan har empati.
Intryck skall vara en färskvara, och inte en grundlag där det krävs 3 riksdagsval innan ändring kan ske...
Du har en fin blogg, och jag har 4 döttrar som samtliga fått lyssna på dina alster via min högläsning.
Ha en trevlig helg!
//Alfahannen
Skicka en kommentar