torsdag 29 oktober 2009

Människokonventionen

Att ta hand om sitt barn.

I samma stund som vi blir föräldrar förändras vår värld.
Oavsett om vi vill det eller inte så är vi själva inte längre det viktigaste i universum.
Det lilla barnet behöver oss.
Och vi ger det vi kan ge, med kärlek.
Så är det oftast.
Så kanske det till och med är tänkt att det skall vara.
Men tyvärr så är det inte alltid det som inträffar.

Någon sa en gång att man får de barn man klarar av.
Det kan vara en tröstande tanke för oss föräldrar till barn med särskilda behov.
Även om jag ibland undrar om det inte mer är så att vi får de barn vi får.
Punkt.

Föräldrarna skapar barnen och barnen skapar föräldrarna.

Utan barn kan man inte bli förälder och utan föräldrar kan barnen inte skapas.
Barn kommer fullständigt oskyddade till världen.
De har ännu inga knep att ta till för att hantera livet.
Därför blir jag extra sorgsen när jag hör talas om barn som far illa.
Barn som utsätts för de mest fruktansvärda saker.

Det borde vara varje barns rättighet att bli älskad för den man är.

Att barn ska få känna sig trygga, omhändertagna och okränkbara.
Varje enskilt barn förtjänar att få känna ovillkorlig kärlek från sina föräldrar.

Och när jag funderar lite mer över detta så inser jag att det är precis samma sak som alla vi vuxna också behöver.

Vi behöver bli sedda, respekterade och älskade för de som vi är.
Skillnaden är endast en siffra. En ålder.
Behovet är ofta det samma oavsett om man är 3 eller 30 år.

Det finns ju vissa grundläggande behov hos ett litet barn.
Behov som de inte har möjlighet eller förmåga att omvärdera.
Ett barn förväntar sig att bli skyddad från faror.
Det ber inte om hjälp att bli skyddat.
Det bara förväntar sig att föräldrarna ska se till att inget otäckt händer.
Dessutom har barnet behov av att få uppmärksamhet och omtanke av sina föräldrar.
Det är heller ingenting som barnet ens funderar på om det först ska förtjäna för att kunna få. Det existerar ingen känsla av inte vara värdig föräldrarnas kärlek.
Den tar de för givet.
Det fjärde grundläggande behovet är att föräldrarna ska se barnets behov.
Det behöver inte be om hjälp för att få det.
Barnet förväntar sig att föräldrarna ser att blöjan behöver bytas till exempel.

Barnet har inga strategier att ta till om deras grundläggande behov inte tillgodoses. De blir bara förvirrade och känner sig otrygga.

När en människa sedan växer upp utan att ha fått tillräckligt tillgodosedda behov, så kan dessa behov utvecklas till att bli krav.

Den vuxna människan kanske kräver att bli skyddad av sin partner.
Den kräver att bli sedd.
Och tycker sig ha rätt att kräva omtanke av sina närstående.
Man vill att omgivningen ska ge sin fulla uppmärksamhet när man begär det.
Dessutom kräver många människor att andra ska se vilka behov som behöver tillgodoses, och att de ska få detta omedelbart utan att man behöver kommunicera vad behovet är.

Och när dessa krav kommer så dyker de oftast upp tillsammans med någon känsla.
Någon är kanske arg över att du inte lyssnar ordentligt.
Någon annan blir ledsen över att du inte förstår vad den andra innerst inne önskar eller behöver.
En tredje blir introvert och rädd att du inte ska bry dig och att du kanske ska överge honom eller henne.

Visst är det väl så att vi alla kan känna igen oss i det mellan varven?

Vem har inte känt sig övergiven eller oälskad när man inte får det man begär av sin partner eller sina närstående?

Och på vilket sätt skiljer vi oss då åt från alla dessa små barn som behöver omtanke och kärlek?

Jag står fast vid det jag skrev längre upp i denna lilla text.
Skillnaden är bara en siffra.
En ålder.

Så när jag tänker på till exempel FN:s barnkonvention, så funderar jag på om man lika gärna kunde ta bort ”barn” och ersätta med ”människa”.

Alla människor oavsett ras eller kön eller ålder är värda att älskas.
Vi förtjänar att ovillkorligt älskas som de vi är.
Med både fördelar och nackdelar.

Ingen är perfekt.
Vi lär oss så länge vi lever.
Oavsett om vi är stora eller små barn.

11 kommentarer:

Humlina sa...

Fy bubblan så utomordentligt bra formulerat Så sant..det är bara siffror som ställer sig i vägen och ibland hindrar oss från att se att vi alla är människor med exakt samma behov av att bli sedda, vidrörda,hörda..av att få ge och ta emot..det växer vi aldrig ifrån. Ska vi "låtsas så vuxna" att vi förnekar dessa, de mest elementära mänskliga behoven..låtsas att vi vuxit ifrån ömheten,närheten..då får vi allt ta på oss "likgiltighetsmasken" och i så fall vill i alla fall jag aldrig bli "vuxen"
Hade inte alldeles lätt att koncentrera på det jag läste, då jag i ögonvrån såg bilderna på en Sören med olika "huvudbonader" Har läst,småskrattat, läst... Får nog lov att gå in en gång till senare i dag, nu ska skogen få efterlängtat besök...av oss 12

Madlar sa...

Vad du är klok! Visst är det som du skriver, det handlar inte om ålder utan om att vara människa.

Malin sa...

Tack för denna fina fina läsning. Kram till er alla!

flickrummet sa...

Nu blev jag rörd, och tvungen att torka bort en liten tår. Med den synen på människan finns det ju hopp även för oss barnlösa -vi kan ju bara ge all vår gränslösa kärlek till någon annan. :) Nämen jag är allvarlig, jag hämtar mycket tröst i det att vi alla förtjänar villkorslös kärlek. Såå fint formulerat. Ska spara den tror jag. Tack!

Anonym sa...

Intressant läsning, stimulerar till eftertanke. Visst är det så att alla, oavsett ålder, behöver kärlek och bekräftelse. Och visst är det så att har du inte fått det som du skulle ha dina första levnadsår så ger det efterverkningar.
Hisnande läskigt tycker jag.

De "lärde" menar att individens grund personlighet utveckas de två första åren tillsammans med modern. (kan självklart vara något annat anknytningsobjekt)

Har föräldern inte varit tillräckligt lyhörd här så får individen troligen problem. Om inte är hon sämre rustad för motgångar senare i livet. En trygg anknytning fungerar således som någon form av vaccin mot livets påfrestningar.

Men jag tror att om man som förälder gör vad man kan så duger det gott. Lite farligt att läsa på för mycket. Börjar man analysera varje steg man tar blir man nog snart sittande.
Ninni

Susjos sa...

Torsdag idag! och fin läsning hos dej :)

Jeanette sa...

Otroligt fint skrivet! Man tänker verkligen efter och du har helt rätt. Alla människor behöver värme, bekräftelse och kärlek. Oavsett ålder.
Tack!

Ha en bra kväll!!

imse sa...

Så sant. Vi är så lika, alla vi människor på planeten. Fast vi lever under så oändligt olika förhållanden. Men vi är av samma kött och blod, oavsett ålder, hudfärg eller kön. Vi behöver samma näring och bränsle i form av kärlek och uppskattning. Ändå är det så många som blir utan...

Fia sa...

Det var fina ord. Men visst är det sorgligt att det finns skrämmande många som inte tar hand om sina barn särskilt bra, samtidigt som det finns så många andra som längtar efter att få barn, men aldrig lyckas få några. Livet är inte alldeles rättvist.

Malin sa...

Du är oerhört klok och klarsynt, beundrar dig för det. En tanke kring detta: Jag tror att det är viktigt att tillhöra en familj, där kan alla ge varandra kärlek och trygghet. Kram på dig Sören.

Linda sa...

Väldigt bra och fint skrivet! Tycker det är himla roligt att du tar upp mänskliga rättigheters frågor samtidigt som du bryter av med humoristiska inlägg, härlig kombination! :)