Jag träffade ett väldigt gammalt par, som jag känner på stan härom dagen.
De sa att de var på väg till en skilsmässoadvokat.
Jaha.
- Varför det? undrade jag.
- Vi ska äntligen skilja oss, sa mannen.
- Jag står inte ut med honom en minut till, sa kvinnan så argt att hon nästan tappade löständerna.
Jag tyckte att det var lite märkligt så jag undrade om de verkligen hade tänkt igenom sin situation.
- Vi har tänkt på det i många, många år, sa mannen. Nu är det dags.
- Förlåt att jag frågar, sa jag. Men ni är ju inte direkt unga. Varför nu?
- Vi har velat det länge, sa kvinnan. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.
Det tycks vara så vi ofta lever våra liv.
Vi väntar och avvaktar.
Frågan är bara på vad?
Buddah lär ha sagt för cirka 2500 år sedan:
”Lev i glädje och i frid - även bland de drabbade”.
Det känns som om det där innehåller en hel del visdom, tycker jag.
Kanske är det så att om det enda sättet som man kan bli lycklig på är att först måste se till att alla andra är lyckliga - så kommer vi aldrig att bli lyckliga.
Vi väntar med vår egen lycka tills vi har sett till att vår omgivning har det bra.
Men kommer det någonsin att lyckas?
Kan vi ens göra någon annan lycklig?
Är inte det en högst personlig process som vi runt omkring endast kan göra vårt bästa för att ge support till?
Om man tänker sig att en läkare inte skulle kunna hjälpa en patient innan han själv i ren sympati för sina patienter hade haft alla sjukdomar, så blir det absurt.
Men det är ändå så vi ofta lever.
Med en idé att vi ska hjälpa andra innan vi hjälper oss själva.
Så i det fallet tror jag att vi måste träna oss på att bli lite mer själviska.
Jag tänker till exempel på den där informationen som de alltid kommer med på flygplan: om en nödsituation skulle uppstå - se först till att ta på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan.
Den informationen skulle ju inte ens behövas om vi trodde mer på hur viktiga vi själva är.
Men visst är det svårt att gå omkring och skratta när alla andra gråter!
För är det inte så att det är just i relation till våra barn som vi blir extra sårbara?
Hur ska vi kunna njuta av livet och känna lycka om något av våra barn lider av någon anledning?
Och även om vi med våra förstånd förstår att vi behöver ta hand om oss själva i första hand så slutar den tanken att fungera när vi ser våra egna barn lida.
Jag tycker att det är intressant att i den stunden slutar i alla fall mitt förstånd att fungera och jag blir primitivt inställd på att hjälpa mina barn innan jag hjälper mig själv.
För det paradoxala är att vi blir bättre på att hjälpa och ge support till andra, om vi själva först mår bra.
Men när vi är trötta och dränerade på ork så blir vi sämre på att vara lyhörda på vilka sätt vi kan hjälpa våra älskade barn eller andra närstående.
Tanken på att sätta oss själva först kan vara väldigt skrämmande och hotfullt.
Tänk om nån kan tycka att vi då är egoistiska?
Men tänk så här:
om inte du ska ta hand om dig. Vem ska göra det, då?
Jag upptäcker ofta att jag hamnar i fällan av att försöka förtjäna att ta hand om mig själv.
Det är som om jag försöker bereda vägen för mitt eget välmående genom att ta hand om andra först.
Det är som om jag tror att jag först då förtjänar att må bra själv.
Tänk tanken:
Kan det vara så att den viktigaste personen i ditt liv är du?
Känns den tanken skrämmande eller spännande?
Och hur ditt svar än blir så är nästa fråga:
varför då?
10 kommentarer:
Men gränsen mellan att ta hand om sig själv och var en egoist är så hårfin !
När vet man att/om man gått över den gränsen då ??
Lycka är väl ändå att glädja andra, är det inte ? Jag blir glad om andra är glada..
Kram och ha en bra dag ♥
Jag brukar tänka på ett äpple; som jag delar i två (eller fler) halvor. Alla ska få en del för att ingen ska svimma av och för att det ska bli balans, för ingen blir ju lycklig av om jag svimmar i nån slags grandios självuppoffring. Då ser man helheten. Men det är nog också viktigt som förälder att barnen lär att de kan lita på att de vuxna har koll på sina egna behov också, tänker jag... Väldigt fint skrivet.
Visst är det så att något händer den dagen man får barn? Det, i mitt fall, överutvecklade egot krymte ihop till en liten fläck. Kanske är det meningen att det skall vara så, det är vad jag tror. (Självklart inom rimlighetens gräns, typ egen överlevnad.)
Är just nu hemma och vårdar henne, i trolig svininfluensa. Vi har haft några kännbara dagar. Igår tittade hon på mig och sa att hon inte ville att jag skulle gråta... och hon har ju helt rätt, hur mycket stöd känner hon att hon har när jag tjuter? Suck, man är aldrig så bra som man vill vara. Men man får hoppas att man är rillräckligt bra.
Ninni
Visst är det så att något händer den dagen man får barn? Det, i mitt fall, överutvecklade egot krymte ihop till en liten fläck. Kanske är det meningen att det skall vara så, det är vad jag tror. (Självklart inom rimlighetens gräns, typ egen överlevnad.)
Är just nu hemma och vårdar henne, i trolig svininfluensa. Vi har haft några kännbara dagar. Igår tittade hon på mig och sa att hon inte ville att jag skulle gråta... och hon har ju helt rätt, hur mycket stöd känner hon att hon har när jag tjuter? Suck, man är aldrig så bra som man vill vara. Men man får hoppas att man är rillräckligt bra.
Ninni
Marie<3 - som jag ser på saken på är egoism när man försöker vinna egen fördel på någon annans bekostnad.
Det där med att glädja andra kan ju vara lite knepigt. Ibland kan jag se i mig själv att jag har ett syfte med min vänlighet - och då funderar jag på om det är innerligt eller med en dold agenda i grund och botten.
om man förväntar sig tacksamhet tillbaks när man ger så är det ett tecken på att det inte är riktigt rent, tror jag.
flickrummet - fin symbolik med ett äpple. Det är väl inte för inte som det finns ett så vackert ord i svenska språket som "lagom" - i innebörden att det ska räcka laget om.
Ninni - tror att man aldrig är riktigt så bra som man tror att man måste vara.
Att ta hand om sig själv är väl det man är sämst på. I alla fall jag. Det är inte för inte som jag är sjuksköterska. Och till exempel riktigt usel på att ta hand om mig själv om jag är sjuk. Drar mig i det längsta för att gå till doktorn.
Vi diskuterar sånt ibland på jobbet. Och alla är överens om saken.
Vi skulle nog till och med försöka operera blindtarmen på oss själva om vi kunde.
När jag skulle in och göra en liten gynoperation efter att ha haft störtblödningar, så frågade jag om jag kunde åka till jobbet direkt efter operationen. De bara stirrade på mig. Fast sjuksköterskorna förstod nog mig.
Jag funderade mycket på det där med att vi har så svårt med att tänka på och ta hand om oss själv förra hösten. Jag kände att jag ville ha ett uttryck för det och "uppfann" ordet EGOlogisk. Det betyder i korthet att vi måste ta hand om oss själva för att kunna vara bra för och ta hand om folk i vår närhet.
Jag tyckte att det är så viktigt att jag lät trycka upp en T-shirt med texten "Jag är EGOlogisk", det är den jag bär i headern på min blogg. Mer av mina tankar kring det EGOlogiska levernet kan du läsa under etiketten "EGOlogisk".
tack för att du hjälper till med att sprida budskapet :-D!
Kram Ulrika
Hej du Sören! Jag hade svarat på båda dina inlägg, määään, en fyrfotad kamrat ville nödvändigtvis att vi skulle kramas en stund och råkade i sin iver trycka iväg rubbet.. Att skriva om har jag inte hunnit, inte heller orkat..
Det du skriver om, att vara sig själv , att ta hand om sig själv, se till att andra är lyckliga osv Är det absolut svåraste vi har att ta ställning till och också det som är svårast att förklara och lättast att missförstå. Här kommer i alla fall några få ord
Om att leva sig själv!?
Det är inte alldeles så enkelt som det kan låta. Jag har förlagt mig själv många gånger på en mängd olika ställen. Ibland har jag nästan inte kunnat hitta igen mig.
Så ett TV-program för bra längesedan som handlade om lärandet/skolan
En fransk forskare stod framför svarta tavlan, en svart tavla som var fullskriven med ord
Så började han sudda bort mer och mer av det skrivna och menade med det, att vi föds med alla möjligheter, men att vi tvingas sudda bort allt det som inte platsade/platsar in i familjen, in i skolan ,in i samhället….Så, vad blir och har blivit kvar av vårt autentiska jag om vi har tvingats amputera bort en hel del viktiga bitar av oss själva
Sonen och en kompis såg en film en gång som var lite sorglig så sonen började gråta.
Då säger kompisen mycket förtrytsamt ”Pojkar får inte gråta, det vet du väl.” De var då 4 år!
Vi är så lydiga vi människor, rädda att göra fel, inte vara perfekta nog, lyckade nog, inte älskansbara nog.. så vi kniper och kniper igen om oss själva, om våra känslor., Tänk om vi skulle knipa igen och låta bli att gå på toa när behovet så påkallar bara för att vi lärt oss att det inte platsade in??! Men så gör vi med oss själva och med våra känslor, vi kniper igen allt vad vi orkar och vi suddar och suddar bort gråten, ilskan, sexualiteten, sorgen, smärtan, glädjen (jo även glädjen den missförstådda) Känslor som är den mest levande kraften i oss.
Jag tror benhårt på den fria viljan…att ge till andra för att det är vad jag vill och det jag vill är att vara mig själv…inte för att vara duktig, snäll, ädel,…(finns en fin dikt som M. .Melin skrivit om just detta. Har satt in den på min skattkista under MARS månad. Ingen känner min väg. ”Mitt liv är mitt” )
”Det är vår bild av verkligheten, vår tro och våra känslor inför världen som får oss att handla inte världen i sig själv.” ( ur ”Hjärnan som läkare”) Saludos!!
Mina ögon gråter känner sådan tacksamhet att det finns människor på jorden som tänker som jag, har precis lämnat en stor sorg bakom mig som handlade om just det du skriver, jag kan bara säga TACK och klistar in det som berörde mig djupt och jag förstår att jag gjort rätt.
"För är det inte så att det är just i relation till våra barn som vi blir extra sårbara?
Hur ska vi kunna njuta av livet och känna lycka om något av våra barn lider av någon anledning?
Och även om vi med våra förstånd förstår att vi behöver ta hand om oss själva i första hand så slutar den tanken att fungera när vi ser våra egna barn lida.
Jag tycker att det är intressant att i den stunden slutar i alla fall mitt förstånd att fungera och jag blir primitivt inställd på att hjälpa mina barn innan jag hjälper mig själv."
Kan tillägga att mitt barn har börjat att läka....
Många varma kramar till dig
Mycket bra tankar! Vår kurator sa till oss att boka en spadag ihop jag och min sambo för hon ser tyvärr alltför många relationer gå i kras balnd de som fått svårt sjuka barn. Vi har just varit iväg på en liten trip men då med vår dotter och oavsett så blir fokus på vår kämpe. Du gav mig en liten välbehövlig spark i baken att verkligen boka in den där spadagen, mend mys med min imponerande sambo! Ta hand om dig och tack än en gång för er bok som hjälpte mig för ett års sedan då vi återigen blivit inlagda och månaders kamp väntade. Er bok gjorde skillnad!!
Skicka en kommentar