måndag 14 september 2009

Livet blir som det blir - och inte alltid som man har tänkt

Sitter på tåget mot Varberg.
Uppfylld av en oerhört min blogg som ni kan läsa här.
Honungspojken.

En berättelse om det svåra som en del av oss blir utsatta för i tillvaron.
En del frågar sig "varför"?
Det finns bara ett svar på det:
Varför inte?

Livet händer.
Ibland blir det som man har tänkt. Men ofta blir det på nåt annat sätt.
Men om det är bättre eller sämre överlåter jag till framtiden att avgöra.
Men jag tror inte att livet har någon inbyggd demokrati som gör att alla får sin beskärda del av tur eller otur.
Varför skulle det finnas en sån demokrati?

När livet rämnar och tillvaron faller omkull är det svårt att se ljuset.
Men jag tror inte att ljuset bryr sig om det. Det finns där ändå.
Hur ont det än gör i oss.
Det tanken är både smärtsam och läkande, kan jag tycka.

Vi talar sällan om döden.
Det är så skrämmande.
Det finns några byar i Frankrike och i Spanien där det enligt lagen är förbjudet att dö.
Samma lag ligger på remiss i Brasilien.
Det är ju ganska underligt.
Hur ska de straffa de olagliga som ändå går och dör?
Får de böter?
Bryr de sig om böteslappen?
Får de fängelse?
I en mörk håla six feet under?

Intressant är det i alla fall!

Jag fortsätter min resa genom livet.
Next stop Varberg.

Må så fint och ha en underbar måndag!

11 kommentarer:

Marika. sa...

Detta inlägg passar min sinnesstämning, eller min sinnes stämning gör att jag tolkar detta inlägg på ett lite sorgligt vis!
Livet blir aldrig som man tänkt, så sant som det är sagt!

Nattsyrran sa...

Att inte få dö???? Ja ibland kan jag känna så när jag får in patienter på avdelningen... När får man dö egentligen??? Det är ju på intet sätt olagligt att dö eller så men ibland vill någon dö och det respekteras inte alltid. Detta är inget lätt att handskas med inom sjukvården där man till vilket pris som helst ska rädda liv men om någon uttryckligen givit ord på att deras högsta önskan är att få dö men ändå ska det motarbetas... ja då blir det aktiv dödshjälp av det istället... Inget lätt ämne. Men rätt intressant det du skriver för hur ska man straffa någon som redan dött?????????
Ha en bra dag i vackra Varberg.
Kram från Susanne

Anonym sa...

hämtade mina barn och min äldsta son frågar om du hade pratat om sune....näe sa jag. han pratde mest om sin son.
varför då?, frågar min son...
för att han är utvecklingsstörd säger jag.
jaha? men det är ju många som är...det är väl inget speciellt med det, svarar han...

tack för en skön kväll, susanne

Anonym sa...

Tack för en bra föreläsning!
Ibland händer något i livet som gör att det aldrig blir sig mera likt.....Det gäller att ta vara på och se dom små,små sakerna som händer runt omkring en...kanske inte ta allt så allvarligt....
Ödmjukhet är väl den bästa egenskapen?
Varmaste kramen!
M

Anonym sa...

Hej
O tack för en underbar föreläsning, fick många tankar att fundera över. Är själv också hjärtssjuk sedan födslen, fast det upptäckte man direkt, o jag mår hyfsat bra idag, och jobbar idag med barn med olika funktionshinder. Er bok om Ludvig är oxå bra, likaså alla dina andra böcker. Lärde mig faktist att läsa med hjälp av "Sagan om Sune" när jag fick den på min 7-årsdag.

Anonym sa...

Tack för en suverän föreläsning idag! Det gav många glada skratt, många tänkvärda tankar och en och annan tår.

Önskar att ni får så bra tid som möjligt tillsammans med Er son och familj.

Ps. jag tycker inte du är ful!

Anonym sa...

Tack för en underbar föreläsning.
Det var som jag sa till dig det var den bästa föreläsningen jag varit på. Den gav så himmla mycket och mycket att tänka och fundera på. Mina döttrar går på samma dagis som en som har downs syndrom och dom tycker inte att det är något konstigt med det.
Kram och tack från varberg

Karolina Olsson sa...

Tack för en fantastisk föreläsning i Varberg!

För ett par år sedan hade jag under en månads tid äran att få träffa Ludvig och hans kompisar då jag gjorde min praktik som idrottslärare. Det gänget gav mig 100% kärlek och ärlighet. Dessutom gav dom mig modet att söka vidare till kollo. Nu är det kollo som gör att jag varje år möter hösten med ett leende och med nya perspektiv på tillvaron!

Hälsningar Karolina Olsson

Susjos sa...

Förbjudet att dö? Ja ack ack,vi människor är lustiga figurer på denna jord! Ibland spelar vår hjärna oss konstiga spratt..
Visst är det konstigt att vi pratar så lite om döden,vi vet ju alla att vi ska dö. Men det är svårt med sorgen och smärtan.
Blir så nyfiken på din föreläsning,hoppas på att få lyssna på den någon gång. Ha det så gott i Varberg!

Elisabeth sa...

Hej,går en kurs på socialhögskolan och går just nu igenom en del självbiografier, skrivna av föräldrar till utvecklingsstörda Barn. Kom då att tänka på dig .. Jag är själv mamma till tre Barn och min minsta Dotter har Downs syndrome.
Tack!
Elisabeth

Madlar sa...

Gillar att ha blivit äldre med erfarenhet i ryggen som får mig att inse att livet blir vad det blir. Trodde naivt i yngre år att jag kunde planera, organisera o förutse vad som skulle ske. Idag njuter jag av var dag, håller mina kära tätt intill, umgås med de som ger mig positiv kraft o energi. Jag vägrar att se bakåt eller att låta sorg dunkla mitt sinne. Jag är den jag är tack vare de motgångar som hamnat på min väg. Nej, det finns alltid gott vin att dricka, kramar att värmas av o människor att älska....även om livet inte alls blev som jag tänkt mig.