tisdag 5 maj 2009

Ännu en dag i det vi kallar livet

Tänk hur mycket kraft vi ständigt lägger ner på att vara nåt annat än det vi är.
Vi går omkring och inbillar oss att det vore bättre om vi var goda som Moder Teresa,
snälla som Jultomten eller vackra som Angelina Jolie.
Men när vi gör det så försöker vi gradera ner värdet av Guds eller existensens egen vishet.
Jag menar - om det skulle behövas femtio tusen Jesus så skulle det väl finnas det?

Om det behövdes en massa människor som ständigt gjorde allting rätt så skulle väl dessa människor redan ha skapats?

Eller är det så att vi ibland går omkring och tror att vi har kommit på hur det egentligen skulle vara och att vi strävar efter att göra världen mer perfekt?
Och med våra egna värderingar som referens till vad som är bra och vad som är dåligt.

Jag tror att alla människor behövs, precis så som de är.

Hela syftet med att försöka förändra sig själv till nåt annat än det man är, tror jag är grunden för en stor smärta och känsla av ständigt misslyckande.

Tänk om alla kunde lägga ner lika mycket energi på att bli sig själva istället.
Jag inbillar mig att det skulle vara en betydligt kortare väg.
Och mycket mer framgångsrik.

Vi är det vi är och inte det vi tror vi behöver bli.

När jag tänker på det sättet så händer det en avslappning i mig.
Kanske är det okej att vara precis så som man är...

I dag är det tisdag.
jag har varit och tittat på Cirkus. Det var på sonens skola.
En helt fantastisk föreställning som värmde i hjärtat.
När jag besöker särskolor så tänker jag ofta att så skulle alla barn få ha det.
För alla barn är speciella med särskilda behov.
Sina egna behov.

Här är en bild när sonen framträdde som Världens starkaste man.
Honom vågar jag inte bråka med.




Fridens och trevlig kväll alla människor!

8 kommentarer:

imse sa...

Det är ju det där att acceptera att man är den man är, som är det svåra.
Det är verkligen en av livets tuffaste utmaningar.
Fast jag tror att de som är väldigt vackra och framgångsrika, också är missnöjda med sig själva då och då. Ligger nog i människans natur.

Tur du har som har världens starkaste man till son!

Kram

maria sa...

Förhoppningsvis är det väl vad den där strävan till förändring ska leda till, att man blir sig själv. Fast ofta verkar det ju tyvärr inte så. Man ska utvecklas som något slags krav, istället för att utvecklas till att bara vara sig själv, från att har varit låtsasperfekt... Tack för ditt inlägg! Och vad fint du skriver här!

Anonym sa...

Det är så bra skrivet. Du har så många fina tankar även idag! Tänkte på mig själv. tänkte på hur ens liv skulle te sig om alla strävade efter att vara sig själva. Tänkte på min omgivning. På hur de skulle bete sig om de levde efter det...
Spännande! Önskar dig allt gott! Kram anna
Hälsa den starke sonen!

Carina - den gråa pippin sa...

Mycket bra tankar. Ja, nog borde fler tänka på detta viset.

Man behöver få läsa eller höra andra säga sådana här saker ibland så att man stannar upp och tänker till lite med meningen med MITT liv.

Sicken starking!

N sa...

Om vi alla är guds barn, vad är det då som är så speciellt med Jesus?
;-)

Som vanligt har du skrivit ett väldigt tänkvärt inlägg.
Det är knivigt, det där att lära känna sig själv.
Upp och ner går det.
Ibland tycks det vara glasklart och ibland luddigare än i en torktumlare.
Lyckligtvis finns det ju faktiskt dagar då man vill vara den man är.
Då man är den man vill vara.

Sov så gott och hälsa världens starkaste!

Anonym sa...

Klok som vanligt!!

Å jag försöker nu acceptera en ny "Tindra". Hon som för tre månader sen mest fokuserade på att gå ner några kilo till sommaren och nu fokuserar på att få Mr Hodgkins ur kroppen.

That´s life!


Å jag blir då så glad då jag ser starke sonen!
En sån har jag också. Stark som orkar med det liv vi slängts in i utan förvarning.

Njut livet i lagom klunkar och carpe fucking diem:-)

ylvisen sa...

Härlig bild! kram ylva

Heléne Björklund sa...

Fin kille! Jag har just hittat hit.