Ännu en dag i det vi kallar livet

Tänk hur mycket kraft vi ständigt lägger ner på att vara nåt annat än det vi är.
Vi går omkring och inbillar oss att det vore bättre om vi var goda som Moder Teresa,
snälla som Jultomten eller vackra som Angelina Jolie.
Men när vi gör det så försöker vi gradera ner värdet av Guds eller existensens egen vishet.
Jag menar - om det skulle behövas femtio tusen Jesus så skulle det väl finnas det?

Om det behövdes en massa människor som ständigt gjorde allting rätt så skulle väl dessa människor redan ha skapats?

Eller är det så att vi ibland går omkring och tror att vi har kommit på hur det egentligen skulle vara och att vi strävar efter att göra världen mer perfekt?
Och med våra egna värderingar som referens till vad som är bra och vad som är dåligt.

Jag tror att alla människor behövs, precis så som de är.

Hela syftet med att försöka förändra sig själv till nåt annat än det man är, tror jag är grunden för en stor smärta och känsla av ständigt misslyckande.

Tänk om alla kunde lägga ner lika mycket energi på att bli sig själva istället.
Jag inbillar mig att det skulle vara en betydligt kortare väg.
Och mycket mer framgångsrik.

Vi är det vi är och inte det vi tror vi behöver bli.

När jag tänker på det sättet så händer det en avslappning i mig.
Kanske är det okej att vara precis så som man är...

I dag är det tisdag.
jag har varit och tittat på Cirkus. Det var på sonens skola.
En helt fantastisk föreställning som värmde i hjärtat.
När jag besöker särskolor så tänker jag ofta att så skulle alla barn få ha det.
För alla barn är speciella med särskilda behov.
Sina egna behov.

Här är en bild när sonen framträdde som Världens starkaste man.
Honom vågar jag inte bråka med.




Fridens och trevlig kväll alla människor!