Allt är okej!

Om ni någon gång skulle tvivla, så är det bara att klicka på knappen.
Sen blir allt okej!

KLICKA HÄR!

I dag är det lördag.
En bra dag.
Den är i alla fall helt okej!
För jag tryckte på knappen.




Och så lite lördagsmusik!


Och ett av mina favoritklipp från en favoritfilm:

Släkten är värst

Ibland funderar jag på om man ärver sina förfäders kvalitéer.
I och för sig så finns det ingen mer i min familj som håller på med det jag gör.
Eftersom jag är yngsta barnet av sex syskon, så kanske jag helt enkelt började med skapande för att ingen annan hade gjort det innan mig.
Då kunde i alla fall ingen komma och säga att det redan var gjort!

Längre tillbaka kan man kanske spåra min kreativa ådra.
Min mormors far hette Gustav Andersson Vräk och var en ilsken, sur gubbe.
Hans mamma kallades Vräk-Sara Collin och var stark som en oxe.
Hon brukade bära ved till gubbarna i bruket i Degerfors.
Och hennes far hette Sven Persson Collin.
I kyrkböckerna stod det att han var "Tjuv" till yrket.
Han lyckades tydligen med konststycket att misslyckas stjäla kyrksilvret...
Bra jobbat, kära släkting!

Så nog har jag har att brås på mycket fint folk!

En annan av mina släktingar långt bak i tiden hade som yrke "Idiot?"

Det uppmärksammade jag när jag mönstrade till det militära och hävdade att jag hade sinnessjukdom i släkten...

Men jag slapp ändå inte tjänstgöring.
10 månader på A9 i Kristinehamn.
Som alla kan se på bilden här så utmärkte jag mig inte särskilt mycket...



Nu är det fredag.
Såååå skönt!
Hoppas att ni alla får en underbar helg.

15 sätt att förbli olycklig.

Det finns 15 enkla knep som kan få dig att för alltid tycka att livet är skit.

Annars kan man ju alltid göra tvärtom och få ett helt annat resultat.

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig

2. Skyll din olycka på andra

3. Använd "om bara" så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.

4. Jämför det du har med andra.

5. Var alltid allvarlig.

6. Försök alltid göra alla andra till lags.

7. Säg aldrig nej till någonting.

8. Hjälp andra, men låt ingen få hjälpa dig.

9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.

10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.

11. Om någon kritiserar dig, förstora det.

12. Behåll alla känslor på insidan.

13. Förändras aldrig.

14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.

15. Tillbringa alla din tid i det förflutna eller i framtiden.


Lycka till!

Sune i Grekland - All inclusive

Så här ser den ut, vår nya trailer till filmen "Sune i Grekland - All inclusive" som har premiär på juldagen i år.



Eftersom jag har sett hela filmen klippt så kan jag säga att trailern ganska bra talar om hur pass rolig filmen är. Även om filmen är ÄNNU roligare!

Jag vet att många har reaktioner på att det är "fel" pappa Rudolf och så vidare.
Men läs gärna mitt tidigare inlägg i den frågan.
Det är inte så att minnet falnar av den gamla filmatiseringen, på grund av den här nya!
Den gamla är fortfarande precis lika bra!
Och den nya är OCKSÅ bra!
Jag kan garantera det!

Jag känner mig så stolt över den här filmen.
Och just nu sitter vi och funderar på handlingen i film 2.
Vårt mål är naturligtvis att den ska bli ännu bättre!

Om ni läser kommentarerna på mitt förra inlägg om filmen så kan ni även läsa den "gamla regissören" Stephan Apelgren, som skriver om den nya filmen.

Nåväl.
Kika på trailern.
Hoppas ni kommer gilla den!

Tjing!

Mitt sista ord i "genusdebatten" den här gången

Vet inte vilka som har tagit del av recensenten Nina Ruthströms kritik mot mig och Anders, som författare - och som människor.
Nu hävdar hon plötsligt att hon inte alls har kritiserat oss som människor.
Jag citerar därför:
"Uppenbarligen har författarna inga svårigheter att se att svenskar kan ha olika hudfärg. Om vi ger dem 20 år till kanske de också kan acceptera att kvinnor är vanliga människor"

Detta citat fick mina två döttrar att reagera starkt.
De tycker att Nina därmed går för långt i sin kritik.
Enligt mig så räcker det med det citatet för att visa att personen som skrivit har något personligt agg, som lyser genom hennes text.
Det blir personangrepp - och därmed slutar jag respektera hennes åsikt.
Jag tycker att debatten är intressant.
Precis som Johan Unenge skriver i sitt debattsvar:
"Utan konflikter försvinner den viktigaste drivkraften i allt drama. Det visste redan grekerna. Och försvinner spänningen som olikheter skapar blir det nog ännu svårare än det redan är att locka unga till böckernas värld. För man ska inte vara alldeles säker att barn är beredda att vänta tills de blir vuxna innan de får läsa böcker som utmanar och litar till deras intellekt."

Jag diskuterar gärna om en recensents ansvar.
Var går gränsen för vad som är okej att recensera?
En bok?
Eller en person som står bakom verket?
Och jag diskuterar mer än gärna vad som ska anses vara "en god bok".
Är det den boken som är språkligt briljant, och som vinner erkännande för sitt sätt att modernisera litteraturen? Eller är det den pedagogiska boken som berättar om den perfekta världen, som den borde se ut, och hur vi bör vara mot varandra? Eller är det den bok som får människor att vilja läsa mer? Den bok som vidgar ett läsintresse och som banar väg för att ta del av det språk som är en förutsättning för vår kultur?
En sådan debatt tycker jag är intressant och angelägen!

Nina Ruthströms "recension" publicerades på en liten webbsida, som snabbt spreds via sociala medier. Det fanns då en möjlighet att kommentera hennes inlägg.
Anders skrev bland annat en kommentar.
Många tyckte att Ninas inlägg var helt felaktig.
Det ledde till att webbsidans ägare skickade ett mail till Anders och bad oss skriva en replik.
I det mailet föreslog han bland annat att vi inte skulle skriva personangrepp, som hade varit fallet i en del av kommentarerna på Ninas inlägg.
För vår del är detta inget problem.
Men tydligen ansåg inte webbsidans ägare att detta gällde skribenten Nina.
Hon fick så klart skriva personangrepp i sitt inlägg.

När vi skrev vår replik, så ville sedan webbsidans ägare censurera den del där vi beskriver webbsidans agerande.
På fullt allvar ville man ta bort den del som var mindre smickrande för dem själva.
Jag trodde sånt hörde till det forna Sovjetunionen.

Kort därefter så togs alla kommentarer bort från Ninas inlägg och från vårt svar.
Med andra ord så ansåg webbsidans ägare ännu en gång att censur kanske inte är en så dum idé, trots allt.

Tyvärr så var denna soppa inte slut i och med det.
Nina fick möjlighet att ytterligare en gång ösa sitt förakt över mitt och Anders författarskap i en så kallad "slutreplik".
Plötsligt ansåg webbsidans ägare att det var okej att kommentera igen.

I sin slutreplik skrev Nina bland annat:
"I flera kommentarer har det dragits paralleller till Astrid Lindgren och hennes fantastiska böcker. Hon trotsade också det gängsle kulturklimatet, men skillnaden är enrom (jo, hon stavade det så - Sörens anmärkning). Hon gjorde det med en kärlek och respekt för  barnen, hon värnade om deras individualitet, såg dem som kompetenta varelser med samma värde som vuxna. Senare förbjöds barnaga, Astrid var före sin tid. Problemet nu är att Anders, Sören och Egmont förlag ligger efter utvecklingen. De bidrar till att upprätthålla socialt konstruerade könsskillnader, och deras trots blir då bara unket och förlegat."

På sätt och vis blir hennes inlägg mer humoristiskt än dumt.
"kärlek och respekt för barnen".
Om man frågar runt på alla skolor och bibliotek i landet, så tror jag att den övervägande delen  skulle svara att vi i våra böcker skriver med just kärlek och respekt för barnen.
Dock inte för alla "genusfixerade" vuxna, som Nina själv beskriver sig.
Just det "fixerade" kommer ju till tals i hennes kritik.
Att "värna om barns individualitet" är ju rent hysteriskt lustigt att Nina skriver om.
Är det inte just detta som hon vill att vi ska sluta med?
Att vi inte ska låta Håkan Bråkans individualitet vara precis så som den är?
Vi ska inte beskriva världen från hans perspektiv, utan så som Nina tycker att den bör se ut.
Håkan Bråkans karaktär är att han är rädd för tjejer.
Vore det inte mer hyckleri om vi skrev om hur Håkan Bråkan "borde" vara?
Vore inte det att inte värna om barns individualitet?

Personligen så är den här debatten avslutad nu, för min del.
Jag kan inte se någon öppning till att debattera med någon som tydligen har avlat ett personligt hat mot mig och Anders.
Jag vill inte debattera med någon som kritiserar saker hon inte har en jävla aning om.
Hur min syn på kvinnor är.
Hur "unken"min smak är.
Jag vill inte hamna i en sandlådenivå, när det handlar om en sådan intressant och angelägen debatt som att se alla människor som jämlika varelser, oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.

Författarstatistik 2011

I dag kom ett mail angående den förestående utbetalningen av författarpengar.
Den baseras på statistik från bibliotekens utlåning.

Jag och Anders har sedan början av nittiotalet legat i topp på den listan.

I år ligger vi på femte respektive sjätte plats på utlåningslistan.
Om man läser föregående inlägg, så förstår vi att chefen på Barnboksinstitutet Jan Hansson måste tycka att detta är synnerligen enerverande.
Han vill ju uppmuntra biblioteken att gradvis sortera bort våra böcker från biblioteken.
Jan Hansson tycks vilja att barns läsande ska minska helt enkelt.
Det går inte att tolka det på annat sätt.
För om våra böcker lånas ut så mycket år från år, så bör det väl vara ett tecken på att barn VILL läsa böckerna?
Det kan väl inte vara så att Jan Hansson tror att alla dessa läsande barn är utsatta för ett gigantiskt grupptryck?
Jag måste återigen hävda att en chef för barnboksinstitutet bör vara angelägen att öka barns läsande. Inte att hindra det, genom att uppmuntra att plocka bort böcker som barn vill läsa från biblioteken.

Sune och Bert indragna i ”Tintingate”.

Det har svallat upp enorma reaktioner hos det svenska folket över den dåligt genomtänkta
planen att plocka bort Tintinböcker från Kulturhusets barnboksbibliotek.
Vi följde den livliga debatten på Twitter, och kände själva att tanken på litterär censur är
både skrämmande och rejält bakåtsträvande. Då vi arbetat som författare i 29 år
reagerade vi med emfas över detta försök från statligt håll att reglera och begränsa det fria
ordet. Som verksamma inom kultur och kreativ verksamhet får vi allergiska reaktioner av
all form av styrning, politiska pekfingrar och kulturell feghet.
Nu gjorde Kulturhuset en rejäl pudel, på gränsen till en kennel och Tintin får återvända till
Kulturhusets barnavdelning. Debatten har dock inte avtagit efter detta försök till censur.
Som en del i denna debatt så lanserade TT Spektra en artikel där flera olika
kulturpersoner fick uttala sig om den så kallade ”Tintingate”.
Vi blev mycket förvånade och förbannade när vi läste chefen på barnboksinstitutets
uttalande.
Jan Hansson, chefen för barnboksinstitutet, uttalar sig angående den absurda situationen
att vilja plocka bort Tintin från kulturhusets bibliotek och visar en minst lika förvriden syn på
vad barn ska få läsa som så kallad ”god litteratur”.
Han menar att våra böcker om Sune och Bert har en ”förfärlig människosyn”.
Vilka böcker han baserar detta uttalande på, nämner han dock inte.
Vilken av våra över 50 publicerade titlar av ovan nämnda gossar, är det han syftar på, som
visar på denna ”förfärliga människosyn”? Vilka händelser befäster uttalandet om denna?
Är det måhända att Sune vägrar slåss, att Bert är kär i Shirin, att Sunes mamma Karin har
en kollega Erika som har en fru, att Sunes bästa kompis heter Salim, att mamma Karin
tjänar mer än pappa Rudolf, att pappan i Storasyster och Lillebror är hemma med sina
barn när mamman arbetar, att Zeina i Zeina & Nalle-böckerna känner sig underbar och
säker med sitt svenska och libanesiska ursprung eller någon av den mångfald av
människor som vi beskriver i böckerna om ”Galna Gatan”, med bland annat invandrare,
barn till alkoholister och funktionshindrade eller helt enkelt att ALLA våra karaktärer
förespråkar ickevåld, tolerans för alla och kärlek?
Eller kan det vara så att Jan Hansson har läst alla våra 130 böcker och likt en förslagen
konspirationsteoretiker hittat dolda homofoba, rasistiska och kvinnoförnedrande budskap?
Grattis i så fall!
Jan Hanssons generaliserade åsikter om oss gränsar till infantilt tänkande. I våra böcker
försöker vi alltid göra plats för olika typer av människor. Det finns tjejtjusare och killtjusare
av båda könen, mobbare, mjukisar, funktionshindrade, homo, hetero och bisexuella och
människor av olika etniskt ursprung och religiös tillhörighet.
Vi sätter ingen särskild prestige i det. Vi försöker beskriva den värld vi lever i. Där
människor är som människor är. Inte som vissa kritiker skulle önska att de var.
Jan Hansson menar att vi gör oss lustiga på andra människors bekostnad och att vi
skrattar åt svaga människor.
Detta uttalande är inget annat än ett vidrigt påhopp, som saknar verklighetsförankring.
Då vi båda dessutom är pappor till var sitt barn med funktionshinder är denna åsikt rent av
äcklig.
Om inte uttrycket kändes så medialt slitet, så skulle vi säga att Jan Hansson har kränkt
oss.
Men det kanske mest allvarliga i hans uttalande är att han på samma sätt som Behrang
Miri på kulturhuset vill censurera barns läsande, genom att ”välja bort böckerna när man
har en begränsad budget, för att istället satsa på god litteratur”.
Är inte det precis den typen av censur som ”Tintingate” handlar om?
Varför ska besserwissertyper som Jan Hansson välja vad som är tillräckligt ”god litteratur”
för våra barn?
Och är det inte då ännu mer allvarligt att denna litteraturfascist sitter som chef för
barnboksinstitutet och därmed ska främja barns läsande i alla åldrar?
Visar inte hans totala avsaknad av ödmjukhet att han är fel person på jobbet?
Är det inte underligt att det är precis den typen av litterär censur som minskar mångfald av
kultur i vårt samhälle?
Ett tips till Jan Hansson.
Gå ut i verkligheten och fråga de miljoner barn, ungdomar och vuxna som i snart 30 år,
som med glädje läst och läser våra böcker och be dem ta fram exempel på berättelsernas
”förfärliga människosyn”. Eller varför inte be någon av de hundratusentals lässvaga, som
genom Sune och Bert, fått en inkörsport in i litteraturen, att läsa ett stycke för dig, där vi
som författare låter våra karaktärer skratta åt svaga personer.
Jan Hanssons attityd till oss och våra kulturella gärningar är inte bara ohederligt och
vulgärt. Det är också fenomenalt sovjetiskt.
Skämmas borde han!

/Sören Olsson och Anders Jacobsson