Föddes gjorde jag.
Precis som alla andra människor.
Just i dag var det 46 år sen.
Jag föddes med höger fot vriden åt fel håll. Den pekade bakåt när den borde ha pekat framåt.
Det måste ha sett ganska märkligt och groteskt ut.
Kanske var jag redan som nyfödd lite velig och osäker på om jag skulle gå framåt eller bakåt.
Hur som helst.
När jag var 10 dagar gammal så valde doktorn att bryta benet åt rätt håll.
Och så lite gips på det.
Min mamma har berättat att jag hade gips ända upp bröstet.
En så där liten kropp med en massa gips på måste också ha sett ganska märkligt ut.
För att inte tala om den smärta jag måste ha känt när läkaren vred rätt benet.
På den tiden fanns inga tankar om att små barn hade känslor.
Och om någon ansåg att barnen ändå hade känslor så ansågs det långt in på slutet av 70-talet att små barn inte hade möjlighet att minnas traumatiska händelser.
Det var innan man inom läkarvärlden insåg att även små barn kan ha svåra traumatiska minnen i kropparna.
Växte upp gjorde jag också.
Med håfotsinlägg och fem äldre syskon.
Det var inte så lätt att få sin stämma hörd i en så pass stor syskonskara.
Men jag kom på ett knep som kunde få mig både sedd, älskad och omhuldad.
Jag blev ynklig.
Och sjuk.
Det var ju ett ypperligt sätt att få lite extra bry från min mamma.
Det fungerade alldeles ypperligt och jag blev senare riktigt duktig på att ljuga.
Det gör jag än i dag. Fast nu kallas det författarskap.
Skolan var jag inget vidare intresserad av.
De roligaste ämnena var bild, idrott och musik.
Inga teoretiska ämnen direkt.
Svenska var kanske ett av mina sämsta ämnen.
När jag gick ur nian hade jag etta i svenska.
Jag var inte ens välkommen på lektionerna utan fick istället gå och städa skolgården tillsammans med rektorn.
Det var i och för sig ganska trevligt att borsta sand och plocka fimpar ute i naturen.
Men livet fungerade ju i alla fall.
Mina betyg har jag aldrig behövt visa för någon.
Jag kan ju förstå att vissa behöver goda betyg för att kunna läsa vidare på den utbildning som ger det jobb de önskar sig.
Men för min del så hann jag inte med sånt.
Jag spelade fotboll i Immetorps BK tills jag blev 16 år och tyckte att musiken var det viktigaste som fanns.
El-bas började jag spela vid 11-års åldern.
Tillsammans med min klasskompis Erik Lindstedt- alias Lill-Erik.
Vi startade bandet Hirdy Girdy som senare förvandlades till att heta Coma Band.
Det var jag, Erik och två killar till. Lasse (senare kallad Olle) Gustafsson och Frippe Svensson.
Musik var det jag skulle satsa på.
Det var jag övertygad om.
Därför struntade jag allt mer i skolan och drömde mig bort till en värld där jag kunde livnära mig på att spela musik.
Coma Band upplöstes och istället började jag spela med några andra killar i bandet Killroy. (Kenneth Augustsson, Pecka Dahl)
Jag älskade musik och bildade vid sidan om bandet Killroy ett reggae-band som senare utvecklades till ett rockband som hette Atmosfär. (Kenneth, Pecka, Olle, Jocke Högberg och Marie Andersson-Qvist)
Vi var övertygade om att vi var Sveriges nästa stora popexport och vi satsade allt!
Vi vann en av deltävlingarna i Rock-SM 1982. Det var den tävlingen som Europe vann och visade att det inte var Atmosfär som var nästa svenska popexport. Det var det de som var.
Därefter åkte jag in i lumpen och blev en grön militär med rosa hår och Nils Poppe mustasch.
Min frisyr liknade Harpo Marx och det var det jag mest kallades av mina kompisar.
Musiken var fortfarande mitt stora intresse när jag 1984 fick frågan av min kusin Anders om jag ville göra illustrationerna i hans nya sagoberättelse som hade gått som följetång i radio Örebro, och som nu skulle bli bok.
Eftersom teckna var ett av mina andra intressen så tackade jag genast JA till erbjudandet.
Ett annat av mina stora intressen som väcktes under åren 83-84 var teater.
Jag upptäckte hur otroligt kul jag tyckte att det var att gestalta känslor och uttryck på scenen.
Jag var med i några uppsättningar i teaterföreningen ”Lyset” innan jag bestämde mig för att satsa lika helhjärtat på teater som jag tidigare hade gjort på musiken.
Jag sökte flera olika scenskolor och kom in på en förberedande scenskola i Örebro.
Att flytta från Karlskoga till Örebro kändes som ett lagom långt steg och i augusti 1985 gick flytten.
Samtidigt hade även min kusin Anders kommit in på en högskoleutbildning i Örebro och vi valde att dela på en gemensam lägenhet istället för att sätta oss i en varsin studentlya.
Det var då mitt och Anders samarbete verkligen tog fart.
Anders hade fortsatt att skriva Sune och var nu inne på den tredje säsongen av Sune då vi flyttade ihop i lägenheten.
Efter en tid så började jag allt mer lägga mig i Anders skrivande och plötsligt så satt vi och skrev sagorna tillsammans.
Vi var till en början lite osäkra på våra roller, men efter ett halvår så blev vi sammansvetsade som författarpar.
Vi skapade nya berättelser på löpande band och allt sändes via radion i första hand.
Lokalradion i Örebro sände Sune, riksradion beställde nya sagor och vi skrev den ena mer galna sagan efter den andra.
Från den tiden finns väldigt få sagor utgivna.
Kanske för att det var FÖR galet för världen?
Under våren 1986 skapade vi så en helt ny figur - Bert.
Inspirerade av Barbro Lindgrens böcker ”Världshemligt” och Beppe Volgers härliga och galna humor skapade vi en 12-årig dagboksskrivande kille som hade ett gemensamt intresse med sin föregångare Sune.
Tjejer!
Ungefär samtidigt så spelade vi in en Tv-serie om Sune. Det var Anders berättarröst och mina teckningar.
Till serien skulle vi också ha musik. Den skrev vi glatt själva. En av låtarna var riktigt galen. Den hette ”Hej Hej Hemskt Mycket Hej”.
1987 kom första boken om Bert ut. Från början ville förlaget satsa rejält och skulle trycka 7 tusen exemplar. Sen ökade intresset ytterligare och därefter ännu mer. Till slut hamnade första tryckningen på 37 tusen exemplar.
Då började vi nog ana att det fanns nåt speciellt i det vi skrev.
Samma år blev låten ”Hej Hej Hemskt Mycket Hej” en landsplåga och vi spelade in en LP-skiva med låtar om Sune - och åkte runt i folkparkerna i hela landet och sjöng låtar om en 7-årig killes känsloliv.
Det var inte så många i hela landet som på den tiden kände till Sune.
Minns speciellt när vi spelade i Hagfors folkets park klockan 23.30.
I publiken var bara fulla raggare som undrade ”Vem FAN Sune är?”
De ville endast att vi skulle spela ”Hej, hej..”
1988 fick vi en förfrågan att göra ett radioprogram under hela året 1989. Almanackan hette det och skulle sändas varje dag under hela året.
Vår ekonom tyckte att det var alldeles för dålig betalning, och ansåg att vi därför skulle tacka nej.
Men jag och Anders trodde oss ha en form där vi kunde förproducera programmen och bunkra upp flera veckors program åt gången.
Och så hade vi en liten plan att i varje program sända en snutt dagbok om Bert.
Berts betraktelser blev ett begrepp för alla som någon gång lyssnade på radion efter 7-nyheterna på morgonen.
I slutet av 1990 ringde biträdande dramachefen på SVT Drama i Stockholm. Han frågade om vi ville göra julkalender av Sune.
Det var egentligen meningen att de skulle göra Barna Hedenhös, men den produktionen hade gått i baklås av olika anledningar och nu var det bråttom att hitta någon annan som på kort varsel kunde tänka sig att göra en julkalender.
Än en gång tyckte vår ekonom att det var för dålig betalning.
Men vi sa ändå ja och började skriva som galningar för att hinna klart i tid.
Det gjorde vi.
Och resultatet är fortfarande en av tidernas mest älskade julkalendrar - ”Sunes Jul”.
I början av 1991 när vi satt och skrev för fullt på Sune så föddes mitt första barn.
Han visade sig ha Downs syndrom.
Och än en gång förändrades hela mitt liv...
