onsdag 30 april 2008

Att säga JA

Vi föräldrar har ett stort ansvar.
Jag tänker inte bara det mest självklara - att vi ska ta hand om och vårda våra barn.
Jag tycker att vi även har ett ansvar inför våra barn att lära dem att växa i sin egen potential. En potential som vi föräldrar inte har rätt att försöka styra eller manipulera genom våra egna förväntningar på vad som är ett bra och värdefullt liv.

Vi har gjort något fantastiskt i den stund vi skapade liv.
Barnen är vår gåva till världen.
De bär med sig sin egen inneboende potential att växa till att bli stora personligheter.
Men hur ska vi kunna veta vad de bär med sig för frön?
Hur ska vi kunna veta vad de ska växa upp och bli för människor?
Vi kan inte veta det, för det står skrivet i framtidens bok.

Därför anser jag att vår prövning istället består i att våga säga Ja.
Det är nåt som vi behöver träna mycket på!
Det är smärtsamt att inse hur ofta vi säger nej till våra barn.
Vi säger nej när de vill gå ut och dansa i regnet. För vi tänker att de kanske kan bli kalla och sjuka.
Men när vi säger nej till deras längtan så kanske vi också stänger till om deras inneboende drivkraft att utforska sitt eget liv och sina möjligheter och begränsningar.
Nittionio gånger av hundra säger vi nej till våra barns önskningar.
Varför?
Jag tror att det beror på att vi egentligen vill dem så väl.
Vi vill till varje pris skydda våra barn från sådant som kan skada dem.
Vi vill inte att de ska behöva utså smärtan i att misslyckas.
Vi vet genom vår egen erfarenhet att livet kan vara farligt. Så vi skyddar barnen från allt möjligt, så att de slipper genomlida samma smärtsamma upplevelser som vi en gång gjorde.
Vi säger även nej till sådant som till en början inte kan ses som särskilt farligt.
Men våra hjärnor tänker i flera led.
Vi drar slutsatser av händelser som ännu inte har skett.
Om ett barn vill klättra i träd så säger vi nej för att vi inför vår inre syn ser att de kan ramla ner och göra sig illa.
Men frågan är om det verkligen gör dem tryggare?

Istället för att stoppa deras nyfikenhet kanske vi kan lära dem hur de ska klättra i träd så att de slipper ramla ner och göra sig illa.
Vi kan lära dem alla våra egna knep som vi lärde oss när vi själva klättrade omkring och utforskade hur världen såg ut från trädens toppar.
Vi kan lära våra barn vilka grenar man ska undvika och vilka som bättre lämpar sig för att klättra på.
Men vi undviker situationen genom att säga nej till barnets inneboende längtan efter att få klättra i träd.
Jag tror att det skadar deras känsla för vad som är möjligt och vad som är omöjligt i det framtida livet.
Säger vi nej till dem som barn så kommer de aldrig heller senare i livet att utforska trädets universum.
De kommer aldrig att dansa runt i ett hällande regn när de blir äldre. De låter bli. Och min känsla är att de även blir rädda för att testa sin förmåga att växa till sin fulla potential om de aldrig får testa sina gränser och bli uppmuntrade av oss föräldrar. Och ibland måste de få misslyckas fullständigt. För i misslyckandet växer de ofta mer än när de lyckas omedelbart.
Om vi föräldrar kan träna oss i att säga Ja till barnens längtan och erbjuda dem vår erfarenhet av klättrande i träd och dansande i regn, så kanske de till slut kan klättra lite högre än vad vi en gång kunde.
Och de kanske vågar dansa en lite längre stund i regnet.

1 kommentar:

Sandra sa...

Det är ju så att man sänder över bilden av ett misslyckande till barnet om man säger det högt. Till exempel:

Lilla Lisa 4 år balanserar en bricka med saft och saftglas. Hon är superkoncentrerad och spiller inte en droppe förrän någon vuxen skrämt säger "Akta Lisa nu så du inte tappar brickan". Poff så visualiserar Lisa bilden av hur hon tappar brickan och en sekund senare sker det. Den vuxna kan då säga åt Lisa att hon inte skulle burit brickan och se där hur det går då.

Istället skulle den vuxna kanske sagt: Lisa, du har jättebra balans. Du kan ställa bricka här på bordet.

Det är inte vad man gör utan hur man gör det!