torsdag 3 november 2016

Tiden efter sanningen

Under många år så har jag burit med mig en idé till en TV-serie som jag inbillade mig skulle kunna bli oerhört rolig och smått provocerande. Den handlade om att göra en sorts dokumentärserie där allt verkar vara oerhört seriöst och korrekt.
Det skulle det inte vara.
Tanken var att ALLT skulle vara lögn. Från början till slut.
Varför skulle man göra det? Jo, för att provocera folk att ta reda på sanningen själva. Att sträva efter att ta reda på hur det egentligen var.
Avsaknaden av källkritik skulle vara hela poängen med programmet.

Men faktum är att det inte skulle gå att göra ett sådant program i dag.
För människor väljer att tro på alla möjliga halvsanningar och lögner som presenteras på olika sociala medier. Är lögnen tillräckligt vackert paketerad så väljer folk att tro på den.
Det är som om många väljer att tro på det som står i en text, om det bara motsvarar vad de själva innerst inne önskar.

För ett par dagar sedan så började en artikel spridas på Facebook där någon hade skrivit rubriken: "Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare."
Artikelförfattaren ville väcka läsarens uppmärksamhet - och få oss att förstå att artiklar sprids vidare, utan att folk ens läst innehållet. Enligt författaren av artikeln så är det endast 59% av alla artiklar som sprids där de själva har läst vad som sprids vidare.

Rubriksättarna har fått större makt, i och med att många människor bildar sin uppfattning av att endast ha läst en rubrik.
Ibland när jag har blivit intervjuad av någon tidning, så begär jag att först få läsa texten så att det inte förekommer några faktafel. Det brukar inte vara några problem för journalisten att göra så.
Om jag sedan skickar tillbaka intervjun och säger att den är ok, så dyker nästa problem upp. Rubriksättaren.
Att få vara med och påverka rubriker har jag aldrig fått göra. Det är ett jobb som sköts i skymundan. När jag någon gång har påpekat för journalisten att rubriken inte överensstämmer med intervjun, så säger de med illa dold förtvivlan att de inte har fått påverka rubriken alls.
Det är "någon annan" som har skrivit rubriken.
Och rubriken är till för att få folk att stanna upp, och bli provocerade - och dessutom få ett förutfattad mening om vad artikeln eller intervjun innehåller.
En del blir då så provocerade att de inte läser artikeln alls.
Bra jobbat...

I somras skrev den Holländske journalisten Joris Luyendijk en lysande artikel, som översattes och publicerades i DN angående hur Brexitomröstningen hade gått till.
Han menade att 52 procent av britterna röstade mot en illvillig karikatyr av EU. Förespråkarna för en Brexit påstod saker som var helt taget ur luften. Bland annat att menade man att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon som helst roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Dessutom basunerade de ut i braskande rubriker att Turkiet snart skulle bli EU-medlem, och på det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.
Skrämseltaktiken fungerade och det resulterade i en Brexit som fått omvärlden att klia sig i skallen av förundran.
Vad hände där, egentligen?

Ja, det var inte sanningen som gick som segrare ur den striden.

Så, med detta i ryggen så tror jag att vi i framtiden kommer se många fler exempel liknande detta. Man behöver inte längre hävda sanningen eller vara källkritisk. Det handlar om att presentera tillräckligt uppseendeväckande rubriker, som får folk att reagera i den riktning man själv önskar.

Sanningens tid är över.
Nu är det upp till var och en av oss att ta reda på vilka krafter som står bakom de artiklar som provocerar oss i olika riktningar.
Det är upp till oss själva att ta reda på sanningen bakom de maskerade lögnerna som presenteras för oss varje dag.


Inga kommentarer: