Tänd ett ljus.

I allhelgona ska man tända ett ljus för att hedra de som inte längre lever bland oss här på jorden.
Jag tänder gärna ett ljus. Alla dagar hela året, för min älskade son.

Man kan tro att det ska "bli bättre" eller att saknaden ska mattas av på nåt sätt.
Men det gör inte det.
Och det är heller inget som jag önskar.

Jag ser hellre att minnet lever vidare lika levande som det alltid har varit.
Ludvig finns inte längre i den här världen, och det är nåt som man som förälder tvingas acceptera. Men det betyder ju inte att man tycker att det är okej.

Det finns så många fördomar om hur det är att förlora ett barn.
En av de fördomarna är att man ska "komma vidare".
En annan är att det ska "gå över".
Inget kan vara mer felaktigt.
Det går inte att "komma vidare" efter att ha förlorat ett barn.
Det är helt enkelt inte så det fungerar.
Inte heller kommer sorgen gå över.
Sorgen är för alltid. Lika självklar som att kärleken är för evigt.
Kärleken har en början, men inget slut.
Det gäller även sorgen.
Sorgen har en början, men inget slut.
För sorgen är en del av kärleken.

Det sägs att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet inte om det är sant.
Det kan låta som något hotfullt och skrämmande i så fall.
Som om man samtidigt säger "Ja, älska du om du törs, men det kommer kosta dig en massa sorg i så fall".

Kärlek är inget val. Det är något som kan ske om man öppnar sitt hjärta.
Det går utan tvekan att leva hela sitt liv utan att öppna sitt hjärta och låta kärleken få överskölja sig. Men frågar är snarare om det är värt att leva ett liv utan tillgång till sin kärleksfullhet.
Är det värt att slösa bort ett liv med att stänga ute alla sina känslor, och bara kriga på i tillvaron för att senare ha en väl utmejslad plan om när man ska bli lycklig.
För ofta är det så.
Människan planerar när man ska ha tid att bli lycklig.
Ändå så är lyckan det i stort sett alla människor strävar efter.

Det har gjorts många undersökningar om vad människor söker i sina liv.
De allra flesta svarar att de önskar att de ska bli lyckliga.
"Bli" lyckliga.
För det är inget man kan tillåta sig här och nu.
Det gäller att ha en ordentlig plan för sin lycka.
Man brukar säga att ingen vill bli drabbad av oförutsedd olycka.
Men faktum är att det är lika vanligt att ingen vill bli drabbad av oförutsedd lycka heller.

Men när ska du bli lycklig?
För många av oss så hörs då i vårt inre en välbekant replik från böckerna om Alfons Åberg.
"Jag ska bara..."

Det är så mycket vi "ska bara" innan vi tillåter oss att bli lyckliga.
För många hinner hela livet passera innan man känner sig redo att möta lyckan.
Och ofta är det då redan för sent.

En australiensisk sjuksköterska inom palliativ vård (vård i livets slutskede) vid namn Broonie Ware skrev en blogg, som sedan även blev en bok om de intervjuer hon gjort med folk som låg för döden.
Hon intervjuade människor som låg på sin dödsbädd vad de ångrade i sina liv.
En hel del önskade att de varit bättre på att visa känslor i livet och att de hade tillåtit sig att vara lyckliga.
Många ångrade att man hade arbetet så mycket och att man hade tappat kontakten med sina vänner från förr.
Men det som tog mig allra mest i hennes bok var att många insåg på sin dödsbädd att man faktiskt kan välja att vara lycklig.
Just det.
Man kan välja att vara lycklig!
Man måste inte alls vänta på det där speciella tillfället eller på den dag som vi lagt in i vår planering att bli lyckliga. Vi kan bli lyckliga här och nu.

Jag hörde om ett gammalt par som kom till advokaten och berättade att de ville skiljas.
- Men varför nu? sa advokaten. Ni är så gamla och har kanske inte många år kvar i livet. Varför vill ni skiljas nu?
- Åh, sa kvinnan. Vi har velat skiljas i många, många år.
- Ja, fortsatte mannen. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.

Livet är nu.
Livet är underbart.
Och smärtsamt.
Det handlar inte om det ena eller det andra.
Det handlar om både ock.

Så jag tänder ett ljus.
I dag.
Och i morgon.
Och alla andra dagar.

Tiden efter sanningen

Under många år så har jag burit med mig en idé till en TV-serie som jag inbillade mig skulle kunna bli oerhört rolig och smått provocerande. Den handlade om att göra en sorts dokumentärserie där allt verkar vara oerhört seriöst och korrekt.
Det skulle det inte vara.
Tanken var att ALLT skulle vara lögn. Från början till slut.
Varför skulle man göra det? Jo, för att provocera folk att ta reda på sanningen själva. Att sträva efter att ta reda på hur det egentligen var.
Avsaknaden av källkritik skulle vara hela poängen med programmet.

Men faktum är att det inte skulle gå att göra ett sådant program i dag.
För människor väljer att tro på alla möjliga halvsanningar och lögner som presenteras på olika sociala medier. Är lögnen tillräckligt vackert paketerad så väljer folk att tro på den.
Det är som om många väljer att tro på det som står i en text, om det bara motsvarar vad de själva innerst inne önskar.

För ett par dagar sedan så började en artikel spridas på Facebook där någon hade skrivit rubriken: "Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare."
Artikelförfattaren ville väcka läsarens uppmärksamhet - och få oss att förstå att artiklar sprids vidare, utan att folk ens läst innehållet. Enligt författaren av artikeln så är det endast 59% av alla artiklar som sprids där de själva har läst vad som sprids vidare.

Rubriksättarna har fått större makt, i och med att många människor bildar sin uppfattning av att endast ha läst en rubrik.
Ibland när jag har blivit intervjuad av någon tidning, så begär jag att först få läsa texten så att det inte förekommer några faktafel. Det brukar inte vara några problem för journalisten att göra så.
Om jag sedan skickar tillbaka intervjun och säger att den är ok, så dyker nästa problem upp. Rubriksättaren.
Att få vara med och påverka rubriker har jag aldrig fått göra. Det är ett jobb som sköts i skymundan. När jag någon gång har påpekat för journalisten att rubriken inte överensstämmer med intervjun, så säger de med illa dold förtvivlan att de inte har fått påverka rubriken alls.
Det är "någon annan" som har skrivit rubriken.
Och rubriken är till för att få folk att stanna upp, och bli provocerade - och dessutom få ett förutfattad mening om vad artikeln eller intervjun innehåller.
En del blir då så provocerade att de inte läser artikeln alls.
Bra jobbat...

I somras skrev den Holländske journalisten Joris Luyendijk en lysande artikel, som översattes och publicerades i DN angående hur Brexitomröstningen hade gått till.
Han menade att 52 procent av britterna röstade mot en illvillig karikatyr av EU. Förespråkarna för en Brexit påstod saker som var helt taget ur luften. Bland annat att menade man att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon som helst roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Dessutom basunerade de ut i braskande rubriker att Turkiet snart skulle bli EU-medlem, och på det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.
Skrämseltaktiken fungerade och det resulterade i en Brexit som fått omvärlden att klia sig i skallen av förundran.
Vad hände där, egentligen?

Ja, det var inte sanningen som gick som segrare ur den striden.

Så, med detta i ryggen så tror jag att vi i framtiden kommer se många fler exempel liknande detta. Man behöver inte längre hävda sanningen eller vara källkritisk. Det handlar om att presentera tillräckligt uppseendeväckande rubriker, som får folk att reagera i den riktning man själv önskar.

Sanningens tid är över.
Nu är det upp till var och en av oss att ta reda på vilka krafter som står bakom de artiklar som provocerar oss i olika riktningar.
Det är upp till oss själva att ta reda på sanningen bakom de maskerade lögnerna som presenteras för oss varje dag.