SÖREN OLSSON: 2016

söndag 6 november 2016

Tänd ett ljus.

I allhelgona ska man tända ett ljus för att hedra de som inte längre lever bland oss här på jorden.
Jag tänder gärna ett ljus. Alla dagar hela året, för min älskade son.

Man kan tro att det ska "bli bättre" eller att saknaden ska mattas av på nåt sätt.
Men det gör inte det.
Och det är heller inget som jag önskar.

Jag ser hellre att minnet lever vidare lika levande som det alltid har varit.
Ludvig finns inte längre i den här världen, och det är nåt som man som förälder tvingas acceptera. Men det betyder ju inte att man tycker att det är okej.

Det finns så många fördomar om hur det är att förlora ett barn.
En av de fördomarna är att man ska "komma vidare".
En annan är att det ska "gå över".
Inget kan vara mer felaktigt.
Det går inte att "komma vidare" efter att ha förlorat ett barn.
Det är helt enkelt inte så det fungerar.
Inte heller kommer sorgen gå över.
Sorgen är för alltid. Lika självklar som att kärleken är för evigt.
Kärleken har en början, men inget slut.
Det gäller även sorgen.
Sorgen har en början, men inget slut.
För sorgen är en del av kärleken.

Det sägs att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet inte om det är sant.
Det kan låta som något hotfullt och skrämmande i så fall.
Som om man samtidigt säger "Ja, älska du om du törs, men det kommer kosta dig en massa sorg i så fall".

Kärlek är inget val. Det är något som kan ske om man öppnar sitt hjärta.
Det går utan tvekan att leva hela sitt liv utan att öppna sitt hjärta och låta kärleken få överskölja sig. Men frågar är snarare om det är värt att leva ett liv utan tillgång till sin kärleksfullhet.
Är det värt att slösa bort ett liv med att stänga ute alla sina känslor, och bara kriga på i tillvaron för att senare ha en väl utmejslad plan om när man ska bli lycklig.
För ofta är det så.
Människan planerar när man ska ha tid att bli lycklig.
Ändå så är lyckan det i stort sett alla människor strävar efter.

Det har gjorts många undersökningar om vad människor söker i sina liv.
De allra flesta svarar att de önskar att de ska bli lyckliga.
"Bli" lyckliga.
För det är inget man kan tillåta sig här och nu.
Det gäller att ha en ordentlig plan för sin lycka.
Man brukar säga att ingen vill bli drabbad av oförutsedd olycka.
Men faktum är att det är lika vanligt att ingen vill bli drabbad av oförutsedd lycka heller.

Men när ska du bli lycklig?
För många av oss så hörs då i vårt inre en välbekant replik från böckerna om Alfons Åberg.
"Jag ska bara..."

Det är så mycket vi "ska bara" innan vi tillåter oss att bli lyckliga.
För många hinner hela livet passera innan man känner sig redo att möta lyckan.
Och ofta är det då redan för sent.

En australiensisk sjuksköterska inom palliativ vård (vård i livets slutskede) vid namn Broonie Ware skrev en blogg, som sedan även blev en bok om de intervjuer hon gjort med folk som låg för döden.
Hon intervjuade människor som låg på sin dödsbädd vad de ångrade i sina liv.
En hel del önskade att de varit bättre på att visa känslor i livet och att de hade tillåtit sig att vara lyckliga.
Många ångrade att man hade arbetet så mycket och att man hade tappat kontakten med sina vänner från förr.
Men det som tog mig allra mest i hennes bok var att många insåg på sin dödsbädd att man faktiskt kan välja att vara lycklig.
Just det.
Man kan välja att vara lycklig!
Man måste inte alls vänta på det där speciella tillfället eller på den dag som vi lagt in i vår planering att bli lyckliga. Vi kan bli lyckliga här och nu.

Jag hörde om ett gammalt par som kom till advokaten och berättade att de ville skiljas.
- Men varför nu? sa advokaten. Ni är så gamla och har kanske inte många år kvar i livet. Varför vill ni skiljas nu?
- Åh, sa kvinnan. Vi har velat skiljas i många, många år.
- Ja, fortsatte mannen. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.

Livet är nu.
Livet är underbart.
Och smärtsamt.
Det handlar inte om det ena eller det andra.
Det handlar om både ock.

Så jag tänder ett ljus.
I dag.
Och i morgon.
Och alla andra dagar.

torsdag 3 november 2016

Tiden efter sanningen

Under många år så har jag burit med mig en idé till en TV-serie som jag inbillade mig skulle kunna bli oerhört rolig och smått provocerande. Den handlade om att göra en sorts dokumentärserie där allt verkar vara oerhört seriöst och korrekt.
Det skulle det inte vara.
Tanken var att ALLT skulle vara lögn. Från början till slut.
Varför skulle man göra det? Jo, för att provocera folk att ta reda på sanningen själva. Att sträva efter att ta reda på hur det egentligen var.
Avsaknaden av källkritik skulle vara hela poängen med programmet.

Men faktum är att det inte skulle gå att göra ett sådant program i dag.
För människor väljer att tro på alla möjliga halvsanningar och lögner som presenteras på olika sociala medier. Är lögnen tillräckligt vackert paketerad så väljer folk att tro på den.
Det är som om många väljer att tro på det som står i en text, om det bara motsvarar vad de själva innerst inne önskar.

För ett par dagar sedan så började en artikel spridas på Facebook där någon hade skrivit rubriken: "Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare."
Artikelförfattaren ville väcka läsarens uppmärksamhet - och få oss att förstå att artiklar sprids vidare, utan att folk ens läst innehållet. Enligt författaren av artikeln så är det endast 59% av alla artiklar som sprids där de själva har läst vad som sprids vidare.

Rubriksättarna har fått större makt, i och med att många människor bildar sin uppfattning av att endast ha läst en rubrik.
Ibland när jag har blivit intervjuad av någon tidning, så begär jag att först få läsa texten så att det inte förekommer några faktafel. Det brukar inte vara några problem för journalisten att göra så.
Om jag sedan skickar tillbaka intervjun och säger att den är ok, så dyker nästa problem upp. Rubriksättaren.
Att få vara med och påverka rubriker har jag aldrig fått göra. Det är ett jobb som sköts i skymundan. När jag någon gång har påpekat för journalisten att rubriken inte överensstämmer med intervjun, så säger de med illa dold förtvivlan att de inte har fått påverka rubriken alls.
Det är "någon annan" som har skrivit rubriken.
Och rubriken är till för att få folk att stanna upp, och bli provocerade - och dessutom få ett förutfattad mening om vad artikeln eller intervjun innehåller.
En del blir då så provocerade att de inte läser artikeln alls.
Bra jobbat...

I somras skrev den Holländske journalisten Joris Luyendijk en lysande artikel, som översattes och publicerades i DN angående hur Brexitomröstningen hade gått till.
Han menade att 52 procent av britterna röstade mot en illvillig karikatyr av EU. Förespråkarna för en Brexit påstod saker som var helt taget ur luften. Bland annat att menade man att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon som helst roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Dessutom basunerade de ut i braskande rubriker att Turkiet snart skulle bli EU-medlem, och på det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.
Skrämseltaktiken fungerade och det resulterade i en Brexit som fått omvärlden att klia sig i skallen av förundran.
Vad hände där, egentligen?

Ja, det var inte sanningen som gick som segrare ur den striden.

Så, med detta i ryggen så tror jag att vi i framtiden kommer se många fler exempel liknande detta. Man behöver inte längre hävda sanningen eller vara källkritisk. Det handlar om att presentera tillräckligt uppseendeväckande rubriker, som får folk att reagera i den riktning man själv önskar.

Sanningens tid är över.
Nu är det upp till var och en av oss att ta reda på vilka krafter som står bakom de artiklar som provocerar oss i olika riktningar.
Det är upp till oss själva att ta reda på sanningen bakom de maskerade lögnerna som presenteras för oss varje dag.

måndag 8 augusti 2016

Sune och Bert - från början

Så här var det.

1983 skrev Anders de första avsnitten om Sune, för radio Örebro. Det blev snabbt en stor succé som radioserie. Anders skickade manuset med gott självförtroende till det stora bokförlaget Rabén & Sjögren i Stockholm, för att försöka ge ut radiosuccén även som bok.

Rabén & Sjögren tackade nej med motiveringen att det var en lite för ”pratig” berättelse, som därför passade bättre som radioserie.

Ett litet lokalt bokförlag hörde dock av sig till Anders och frågade om han ville ge ut första boken hos dem. Anders frågade i det läget mig, om jag ville illustrera Suneboken.

Vi arbetade fram Sune och hans familjs utseende och boken kom ut inför julen 1984.

När boken väl hade kommit ut, så hörde Rabén & Sjögren av sig och ville ge ut nästkommande bok om Sune hos dem. Till detta tackade Anders nej.

I samband med den tredje boken ”Självklart, Sune” så började vi skriva böckerna tillsammans.

I samband med att vi arbetade vidare med nya figuren - Bert, så kände vi att vi ändå ville testa det stora bokförlaget. Vi valde därför att ge ut ”Berts Dagbok” 1987 på Rabén & Sjögren.

Det blev en enormt stor succé. Vi ville därför även i fortsättningen ge ut böckerna om Sune hos Rabén & Sjögren, och en segdragen förhandling om rättigheterna med det lilla bokförlaget drog i gång.

1988 var ett förhandlingens år - och det slutade med att vi kom till en förlikning. Vi fick ge ut både Sune och Bert hos Rabén & Sjögren. I samband med att de tog över de första böckerna, så fick vi också omarbeta de texterna. De första böckerna höll inte på långa vägar samma klass som de senare böckerna.

1989 fick vi i uppdrag att göra en radioserie för p3, som skulle sändas efter 7-nyheterna varje morgon. ”Almanackan” hette programmet, och vi valde att berätta en liten historia om varje dag hela året. 365 avsnitt. Som en liten del i programmet valde vi att göra ”Berts betraktelser”. Vi var lika överraskade som alla andra att programmet blev en sån ofattbar succé. Berts betraktelser gav vi ut i tre volymer, med fyra månaders betraktelser i vardera bok.

Under 1990 började vi arbeta med ett filmmanus till SF. ”Sune älskar Sophie” skulle bli film.

Men ödet ville nåt annat.

I slutet av året ringde den dåvarande chefen för SVT Drama och frågade om vi var villiga att skriva en julkalender på rekordtid och börja spela in i början av 1991.

Den tilltänkta julkalendern ”Barna Hedenhös” hade fått problem, och vi var den desperata nödlösningen för SVT.

Vi skrev då en av tidernas mest älskade julkalendrar ”Sunes Jul”.

Både Sune och Bert blev gigantiskt stora både som bokfigurer och som karaktärer på både film och i TV.

Nu är det 2016. Trettio år efter att vi skrev ”Berts Dagbok”.

Att uppdatera Bert och Sune till en ny tid är nåt som vi alltid har gjort.

Från när vi valde att ta över ”Sagan om Sune” och ”Sune börjar tvåan” till Rabén & Sjögren, och samtidigt uppdatera texterna så att de blev bättre som böcker, till att även förbättra och förnya omständigheter i böckerna, så att de känns som böcker som handlar om pojkar i dagens samhälle.

Vi har redan skrivit om de första fem Suneböckerna ytterligare en gång.

”Sagan om Sune” blev till två helt nya böcker - ”Sune” och ”Sune slutar första klass”. Varför? För att de tidiga böckerna inte kändes så bra som de senare böckerna.

Som författare har man möjlighet att skriva om sitt material hur många gånger man själv vill, så länge man vill och orkar. Det är en frihet, möjlighet och rättighet som står varje upphovsman fri att göra, om man vill.

Eller inte. Om man inte vill.

fredag 5 augusti 2016

Den oklippta versionen om den moderniserade Bert.

I dagens Expressen fick jag och Anders möjlighet att skriva en text som förklarade en del om hur vi tänker angående en modernisering och uppdatering av vår figur Bert.

Jag skrev ett ganska långt inlägg, som sedan Expressen kortade ner ganska rejält.

Jag tänker att någon kanske är intresserad av att läsa den längre texten, där jag mer förklarar mina synpunkter lite mer fördjupat.

Håll till godo.

Bert Ljung. En påhittad karaktär, som föddes som 11-åring 1986 på radio Örebro. Första boken kom ut 1987, och vi försökte beskriva en vanligt onormal kille från mitten av 80-talet.

Vi ville skapa en kille som på den tiden kunde ha gått i samma klass som vem som helst ute i landet. Vår ambition var att få Bert att bli så levande som vilken klasskompis som helst i våra läsares ögon.

Hans högsta dröm var att få bli tillsammans med den ursnygga Rebecka Molin, bli en populär rockstjärna och kanske få en egen videoapparat till hemmet på Klosterstigen i Öreskoga.

Inga av ovanstående önskedrömmar slog in, och med tiden kunde den unge gossen lära sig att acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig.

Med tiden blev Bert äldre, vilket var fullt naturligt, eftersom han skrev om sitt liv i sin dagbok.

1999 lade vi ner Bert-serien, då vi ansåg att han hade blivit lite för gammal för sina läsare. Många läsare var fortfarande 9-10 år, och Bert hade nu hunnit bli 16 och skulle börja på gymnasium.

Vi saknade att skriva om Bert, och därför tog vi upp honom igen efter 6 års vila.

Men världen hade hunnit förändras en hel del från när vi först skrev om Bert. Hotet från omvärlden såg inte likadant ut år 2005, som 1986. Vi kände att vi fortfarande ville att Bert skulle finnas i ett universum som skulle påminna om den värld som unga människor levde i år 2005.

Vi valde därför att anpassa Bert till den omvärld han levde i.

En av de nya böckerna hette till exempel ”Berts Fejsbok”. Vi ville uppdatera Berts värld, så att den fortfarande kändes lika aktuell för dagens läsare, som den gjorde för läsarna på 80 och 90-talet.

När vi nu har fått möjligheten att dessutom låta Bert få liv på biograferna, så vill vi självfallet att det ska kännas modernt och uppdaterat till de värderingar som i dag råder i dagens samhälle.

Vi har aldrig avsett att skildra en typisk 80-tals kille. Vi vill snarare ständigt uppdatera våra texter, så att de känns angelägna och intressanta i vår nutid.

Det har debatterats en hel del om man ska omarbeta sin texter, för att göra dem mer moderna. Det har ibland varit en oerhört het debatt. Men det finns egentligen inte ett enkelt svar på vad som är rätt och fel i denna fråga. För det måste vara upp till varje enskild upphovsman att omarbeta sin texter löpande, eller inte.

Det är en orimlighet att begära att alla texter ständigt ska anpassas efter den tidsanda som just nu råder i samhället.

Men för oss har det varit angeläget, på grund av att vi inte vill att figuren Bert ska existera i en annan tidsgalax.

Om någon annan författare vägrar omarbeta sina texter, så är det den enskildes ensak. Inget som den stora åsiktsmaskinen på olika sociala medier, bör påverka. Vill man omarbeta sina texter så står det dig fritt att göra så.

En del av kritiken under många år gällande Bert är att han skulle ofreda tjejer sexuellt. Det kan finnas texter i de 29 böcker vi har skrivit om Bert, där han beter sig på ett olämpligt sätt mot sina medmänniskor av motsatt kön. I de äldre böckerna fanns till exempel inte problemet med näthat, eftersom det helt enkelt inte var lika aktualiserat i den tidens anda. Det fanns inte ens några datorer eller smartphones att skicka kränkande meddelande med. Vi är därför ytterst noggranna nu när vi läser och reviderar våra texter, för att vi fortfarande ska kunna stå för dem och vara stolta över det verk vi har åstadkommit med figuren Bert. Men det är också viktigt att se att Bert är en figur som ska vara mänsklig i all sin osäkerhet och i sin ökade hormonella situation. Han gör fel ibland! Han måste få göra fel. Och ibland lär han sig saker av det. Ibland lär han sig inte ett skit. Precis så som det är för de flesta av oss levande människor. Däremot så är det viktigt för oss att se över de konsekvenser som det innebär att bete sig illa i olika situationer.

Kom ihåg att det inte är så att vi förordar att killar ute i landet ska klämma tjejer på baken och skrika ”Balla-balla-balla”. det har vi aldrig förordat. Inte någonstans! Berts störste fiende, ”Klimpen”, däremot, som ofta beter sig oerhört omoget och idiotiskt, tror att man får bete sig hur som helst mot tjejer.

Om detta har medfört att unga killar ute i landet har tolkat detta som att det är fritt fram att bete sig som en skitstövel som ”Klimpen”, så är det inte våra texters problem. Det är ett problem som måste aviseras och angripas på de enskilda skolorna. Vi står inte bakom den typen av sexistiska åsikter, som ”Klimpen” har. Bert och Klimpens värderingar skiljer sig väldigt mycket! De människor som idealiserar Klimpens beteende har helt enkelt missuppfattat våra texter å det grövsta. Det vi nu kan göra i vår omarbetning av de tidiga böckerna är att se till att ett typiskt beteende från en kille som Klimpen får betydligt större konsekvenser och uppföljning. Inte att det tyst accepteras och blir något som får gå mer eller mindre spårlöst förbi.

Vår ambition med de nya filmerna som ska produceras under de kommande åren är att låta Bert få vara en del av den tid vi just nu lever i.

Att antasta tjejer på skolgården kommer sannolikt inte gå lika spårlöst förbi som det tyvärr ofta gjorde under 80 eller 90-talet.

Vi kommer självfallet låta Bert få fortsätta vara en ung tänkande och osäker pojke, men med en betydande tydligare negativ attityd mot både rasism och sexuella trakasserier. Dels för att det känns angeläget för oss som människor, men även för att låta Bert vara en ung pojke av den tid vi lever i. Med både fördelar och nackdelar.