Håkan Bråkan och Per Päron spelar plockepinn

Ett litet klipp från filmen "Sune i fjällen".




 
I samarbete med Filmtrailer.se

Önskeringen

Jag har skrivit min första bok på egen hand.
Det tog 30 år och 145 böcker innan det var dags för en egen bok.

Den heter "Önskeringen" och den utspelas i området Vivalla i Örebro.

Pratade om den i SVT:s nyhetsprogram "Tvärsnytt"


Och dessutom var jag med i SVT:s "Gomorron" den 5 december.




Och så pratade jag om boken i radions p4. Det klippet finns inte längre kvar, tyvärr.

Och så blev jag intervjuad i tidningen "Örebroarn"

För den som nu har blivit OFATTBART nyfiken på boken så finns det en hemsida där man kan beställa boken, eller läsa mer om den, eller ladda ner pressmaterial om boken.

Önskeringen

Jag är i alla fall stolt och glad över att boken finns ute och att det kanske kan bli en uppföljare om den här första boken fungerar tillräckligt bra ute i landet.

Boken finns förstås också att köpa på till exempel Adlibris och Bokus.

Jag tycker att det just nu saknas böcker som låter barnbokshjältarna få vara från ett annat etniskt ursprung än normalt i svenska barnböcker.

Det återstår att se om publiken är redo för den här typen av bok.

Jag berättade även om boken och läste en snutt från den på ÖBO:s hemsida.

Inlägg av ÖBO.

Sune i fjällen

Det är jul igen.

Vi har haft premiär på ännu en Sunefilm. "Sune i fjällen".
Många väljer att gå och se den - och det är SÅ otroligt roligt!
Samtidigt så är kritiken lika förutsägbar som tidigare år.
Det märkliga är att kritikerna skriver att filmen är så fruktansvärt dålig - och i nästa mening att det kommer bli en publiksuccé...
Jag menar - vad säger det om kritikernas syn på vanligt folk?
Är inte det ändå höjden av överlägsenhet?
Att sätta sig på höga hästar och vara en bättre filmkännare än alla andra.
Hur kan de då med någon form av heder gå till banken och hämta ut sina lönecheckar och samtidigt kalla sig "folkets röst"?
De är ju tydligen så otroligt mycket bättre än vanligt folk!

Snacka om snobbism.

Nåja.

Jag är verkligen inte bitter över det - jag är bara glad att så många vill se filmen och att så många barn tycker om den!
Filmen är gjord för publiken - inte för kritikerna.

Jag har full respekt för att man inte tycker om vår figur - eller de filmer vi nu har skapat.
Det är fritt att tycka som man vill.

Många menar att det inte är "den riktiga Sune", eftersom det inte är samma skådisar som för 23 år sen när vi gjorde "Sunes jul".
Jag hade verkligen önskat att vi då hade hunnit göra fler filmer med de skådisarna.
Men det gick inte!
Barnen blev för gamla.
Det är samma sak nu.
Vi har gjort tre filmer på tre år - och det är någon sorts rekord, tror jag.
Det är oerhört svårt att hinna göra tre filmer på så kort tid.

Personligen så skulle jag gärna jobba vidare med samma skådisar i ytterligare några filmer. Men det är inte heller möjligt.
William som spelar Sune i de här tre filmerna är nu 14 år och han får allt svårare att spela 10-11 år med en tillräckligt stor trovärdighet.

Den senaste filmen är den sista med det här gänget.
Under dagen i dag kommer filmen att komma upp i mer än 200 tusen besökare.
Det är helt ofattbart och underbart roligt!

Jag skulle mer än gärna arbeta vidare med nya filmer om Sune.
Kanske en helt ny ensemble med nya ansikten som ska gestalta vår 30 år gamla figur.
Jag hoppas verkligen att vi då får möjlighet att arbeta fram nya manus i lugn och ro innan inspelningarna drar igång. Det bör kunna finnas självförtroende hos producenter i landet att våga satsa på bred familjefilm som underhållning för alla åldrar även i framtiden.

Kulturarbetare bör få vara politiska vildar i den offentliga debatten.

Nu inför valet så dyker det ibland upp kulturarbetare som redovisar sin politiska ståndpunkt och vad de väljer att lägga sin röst på.

Jag anser att när en artist, författare, skådespelare eller annan kulturarbetare säger sig tillhöra ett visst politiskt parti så förlorar de en viss trovärdighet. 

Kanske är det så att kulturarbetare behöver få vara politiskt fria, för att kunna påvisa hur vår värld ser ut och hur de ser på den, utan att man genast misstänker att de har en politisk agenda som de vill framföra? 

Kanske behöver en kreatör få vara politiskt obunden för att kunna behålla sitt kritiska öga. 

Man behöver få betrakta världen med dess fel och brister och därefter kunna påtala dem oavsett politisk tillhörighet. 

Jag tycker att någonting av en av kulturarbetarens främsta tillgångar går förlorad när de tillskriver sig en viss politisk tillhörighet.

Det kritiska anslaget. 

Frågan om de vågar vara kritiska till sin egen politiska tillhörighet grumlar trovärdigheten hos  kulturarbetaren. 

Personligen så anser jag att det viktigaste är att man ständigt bibehåller sin kritiska analys av det som sker i samhället. Man ska kunna framföra sin reaktion på olika företeelser i vår värld, oavsett politisk tillhörighet.

Visst ska en kulturarbetare få vara politisk! 

Jag tycker att det är sunt att skådespelare, författare och artister vågar vara kritiska mot olika saker i vårt samhälle. 

Jag har full respekt för det.

Jag har även full respekt för att en del kulturarbetare ställer sig utanför det politiska och föredrar att vara underhållare i första hand.

Det ena är inte bättre än det andra. 

Det är bara olika sätt att förhålla sig till världen och sin egen roll i samhällsdebatten. 

Med andra ord så tycker jag att man som kulturarbetare ska kritisera fritt åt alla håll i det politiska spelet, eller hålla tyst.

Jag pratar inte tyska!

Nej. Jag pratar tyvärr inte tyska.

Det är många andra språk som jag inte heller klarar av. Faktum är att jag varken kan tala eller förstå nästan några språk alls i världen, förutom mitt eget och lite engelska. 

Nyligen var jag i Spanien och hamnade på en plats där det till största delen fanns tyska turister. 

Min resa dit råkade dessutom inträffa när Tyskland spelade semifinal i fotbolls-VM.

Överallt flockades det tyskar som tydligt visade vilket land de tillhörde.

De talade om det genom de tröjor och halsdukar de använde, eller av de målningar de gjorde i sina ansikten.

Det var ingen tvekan vilket land de flesta människorna höll som favorit i semifinalen.

Eftersom jag inte pratar eller förstår tyska, så innebar det ett visst problem, eftersom i stort sett alla som jag mötte ställde frågor eller ville säga någonting till mig, gjorde det på tyska. 

Jag fick ursäkta mig, på engelska att jag inte förstod tyska.

Händelsen var så oerhört värdefull för mig!

Det var en viktig påminnelse för mig hur det är att vara udda. Att vara utanför. Jag fick känna på ett utanförskap som just denna gång var baserat på språkförbistring. 

Många människor runt om kring oss lider av liknande utanförskap.

Det kan vara en brist på möjlighet att kommunicera med omvärlden av tusen olika anledningar.

Det kan vara språket. Att inte kunna tala eller förstå ett visst lands språk. Det kan handla om en oförmåga att använda verbalt tal. Att istället få använda teckenspråk för att kommunicera. Det kan handla om en svårighet att få fram det man vill eller har behov av att kommunicera för att leva ett drägligt liv. 

Att då mötas av oförstående eller nedlåtande blickar är en hemsk känsla att uppleva.

Egentligen så borde alla människor utsätta sig själva för detta. Jag är övertygad om att vi alla skulle må bra av det!

Vi behöver påminna oss om hur andra människor kan lida av att inte ha ett språk att kunna använda sig av.

Språket är en otroligt viktig del av en demokrati. Det är grunden för att vi ska kunna vara en demokrati!

Vi måste kunna föra fram vår åsikt. Vi behöver kunna berätta hur det är för oss och hur vi skulle önska att det kunde vara.

Utan språket faller demokratin platt till marken.

Språket kan vi lära oss på olika sätt. Vi kan lära oss det genom att lyssna på vad andra säger, vi kan lära oss i skolor eller på kurser. Det finns många olika sätt att börja förstå och kunna använda oss av ett främmande språk. Självklart är det svårt för oss att lära oss alla världens språk och kunna tala flytande med alla människor på jorden. Det är i nuläget en utopi att klara av. Men det vi kan göra till en början är att acceptera människors olikheter och deras olika sätt att kommunicera. 

Att inte förstå någon innebär inte att det är fel på den andre. Det är inte heller något fel på dig!

Det är bara en svårighet som behöver övervinnas. 

Att inte förstå och inte bli förstådd är frustrerande. Men att belysa värdet av att lära oss förstå varandra bortom en språklig begränsning öppnar för stora möjligheter för ökad demokrati och fred i världen.

Ja, jag menar att världen skulle bli fredligare om vi stannade upp och vågade lyssna på omvärlden istället för att försöka tvinga på dem vårt eget språk eller vårt eget sätt att kommunicera. 

Och hur var det med fotbollen, då?

Ja. Tyskland vann semifinalen i fotboll mot värdlandet Brasilien och glädjen som jag kunde se och möta i de tyska främlingarnas ögon behövde inget språk. 

Jag såg deras innerliga glädje och kunde glädjas med dem, även om jag själv höll på Brasilien. I smyg.

Räcker det inte att bara vara människa?

Hur är du egentligen?
Är du en snäll människa? Eller är du en elak person?
I vårt samhälle har det blivit väldigt viktigt att sortera in människor i hur man är. Jag undrar varför det är så viktigt?
Det räcker uppenbarligen inte med att bara vara människa längre. Man ska vara så mycket annat också.
Alla egenskaper ska katalogiseras och de enskilda individerna ska få en etikett. Det är viktigt att veta om en människa är snäll, dum, glad eller arg.

Jag har en son som har Downs Syndrom. I vårt samhälle så innebär det en massa olika saker. Tyvärr så omgärdas det av massor av förutfattade meningar och fördomar.
Om man frågar folk på stan hur en människa med Downs syndrom är så får man ofta liknande svar.

De är så kärleksfulla och kramiga. De är alltid glada och tycker om musik.
Hur sann är den bilden, egentligen?

För mig personligen så anser jag att den bilden är precis lika lite sann som den som Nordisk Familjebok beskrev svarta människor i början av 1900-talet.
”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska.”

I en svensk uppslagsbok från 1963 kunde man läsa:
”De svartas känsla för rytm är mycket stor, men det är den i Amerika bland slavarna framvuxna och av de vitas påverkade musik som haft betydelse för oss.”
Vad är detta, om inte bara en annan tids fördomar om människor?
För det är ju just det som är poängen. Att vi är människor!
Vi är inte bara glada eller musikaliska eller kärleksfulla.
Vi är så otroligt mycket mer!

Men dessa dolda fördomar lever vidare och frodas. Många tror fortfarande att en enda etikett kan sättas på en grupp olika individer.
Så är vi verkligen så fördomsfria som vi kanske vill tro?

Karl Grunewald, som tidigare var medicinalråd och chef för Socialstyrelsens byrå för funktionshindrade har skrivit en bok som heter "Från idiot till medborgare". Där redogör han för hur utvecklingsstörda har behandlats i vårt samhälle i ett historiskt perspektiv, från antiken fram till nutid. Det är på många sätt skrämmande att tänka hur vi har behandlat de annorlunda i vår omgivning under alla år.
Så visst förstår man att det har hänt en hel del och att vi i dag har en större förståelse för varje människas unika värde, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Likheterna är många när man tittar på hur man beskriver utvecklingsstörda eller människor av annan etnisk bakgrund. I dag finns det fortfarande stora rädslor för det vi inte förstår. Förr kunde det vara rädslor för att så kallad ”sinnesslöhet” kunde smitta av sig på mänskligheten. I dag anser en del människor att den så kallade ”massinvandringen” är ett stort hot mot det samhälle som vi lever i. När man ser saker ur ett längre historiskt perspektiv så blir absurditeten ännu tydligare.

I min roll som offentlig person så har jag ofta under årens lopp fått många etiketter satta på mig. Jag har fått veta att jag är ”en kul kille” eller ”en snäll man”. Och det är jag kanske. Ibland.
Men jag är ju även ”en tråkig kille” och ”en elak man” ibland. Så jag försöker undvika att sätta epitet på människor i min omgivning i möjligaste mån. En omtänksam person är ju inte per automatik alltid omtänksam.

Jag undrar när vi kan börja förstå att vi alla är människor. Det räcker gott och väl, anser jag.
Varför ska vi människor reduceras till att vara ”en snäll människa” eller en ”elak person”?
Vi är ju allt det. Och mycket, mycket mer.

Musik Musik

Jag älskar musik.

Jag började spela musik redan som 12-åring och har fortsatt i olika perioder i livet att skriva text och musik.
Ibland blir det mer ofta och ibland mer sällan.

Men musiken var vaggan till mycket av mitt skapande.
Det var musiken som var ingången till att göra radio, som var grunden till att börja skriva sagor och berättelser.

Så det finns mycket att tacka musiken för.

Nu finns några av mina senaste låtar på spotify och iTunes. Det är bara att klicka på länkarna och lyssna!
Det känns riktigt kul - och det kommer nog att läggas ut ytterligare en del låtar som är ännu "färskare" under året.

Hoppas ni vill låna ut era öron en stund och lyssna.

Frid!