I dag var jag och Anders med i TV4 och pratade om våra böcker.
När vi var klara där så träffade vi Susanne, som senare skulle skrapa en TRISS-lott i TV.
Hon berättade om sin son, som nu var vuxen.
När han växte upp så läste han Suneböckerna och älskade dem!
Det var de enda böckerna han läste!
Så hans lärarinna berättade på utvecklingssamtalet att det var slut med detta.
Han fick inte längre läsa Suneböckerna, för han skulle tvingas läsa andra böcker.
Resultatet av detta var att han helt slutade läsa böcker!
Jag blev alldeles tagen av den berättelsen!
Hur kan en lärare göra så?
Om en pojke vill läsa just Suneböckerna. Låt honom läsa dem!
Eller går det där förbudet i linje med Jan Hansson, på svenska Barnboksinstitutet, som vill få biblioteken att rensa bort våra böcker.
Barn ska inte läsa!
Det är tydligen den devisen som råder på Svenska Barnboksinstitutet.
Tänkte att det kunde vara bra för svenska folket att veta vilka krafter som försöker styra barns läsande. Till det sämre.
Böcker är nödvändiga.
Jag förstår faktiskt inte att vi fortfarande i våra dagar lever i ett litterärt förtryck.
Låt barn få läsa det de dras till!
Serier? Varför inte.
Jag själv läste serier när jag växte upp.
Jag inspirerades av dem.
Det fick mig att vilja utveckla mitt läsande.
Då kom böckerna.
Jag anser att varje människa har rätt att få läsa den bok, eller den serie som de dras till.
Jag fick ett pressurklipp från Uppsala Nya Tidning, där en ung flicka skrev en krönika om att vuxna och barn har olika uppfattning om vilka böcker som barn ska läsa.
På de vuxnas lista fanns Roald Dahl och Astrid Lindgren.
På barnens lista fanns Martin Widmark (Lasse-Maja) Jujja Wieslander (Mamma Mu) och vi (Suneböckerna)
Det är tydligt att barn vet vad de vill läsa.
Varför ska då vuxna försöka styra detta genom sina egna värderingar och åsikter om vad som ska anses vara "god litteratur"?
Ibland blir jag bara trött på vissa vuxna människor som tycks ha glömt bort sin egen magiska värld som kallades för barndom.
Ett tips till alla dessa: gå barfota en stund i snön. Ät en glass. Titta en stund på stjärnorna.
Och skratta.
Minst en gång om dagen.
Fridens!
7 kommentarer:
Det är skrämmande att vuxna har den attityden- att barn ska förbjudas att njuta av något de faktiskt gillar bara för att "vidga sina vyer". Det är ju egentligen helt ologiskt. Jag är glad att mina föräldrar lät mig läsa allt som stod i bokhyllan hemma och uppmuntrade mitt intresse för läsning.
Jag växte upp med både Sune och Bert och jag har faktiskt en solskenshistoria att dela med mig av. Jag var hemskt åskrädd när jag var liten: paniken satte in så fort det mullrade ute och det var rent ut sagt helvetiskt för mig på somrarna. Men så en sommar, när jag var ensam hemma (jag var väl 11-12 år) och det började blixtra och dundra utanför så tog jag en Bert-bok som alltid fick mig att skratta när jag läste den. Jag minns inte titeln men jag tror det var när Bert och hans kompis Åke åkte med sina pappor till fjällen och åt på någon amerikansk-inspirerad restaurang. Jag satte mig vid köksbordet och läste högt för att överrösta åskan. Och tro det eller ej men åskfobin mildrades för varje gång jag gjorde det. Det tog absolut bort den där direkta paniken som jag fick. Så böcker kan göra mycket. :-)
Du är ju underbar! Men när kommer en ny emanuel bok ut? Har för mig att du sagt att bok nr 6 inte skulle vara den sista.
Det är verkligen skrämmande, men tyvärr alldeles för vanligt!
Det finns alltid någon som har fått för sig att det finns "bra" och "dålig" litteratur.
Det är ju bara att hoppas att den som bestämt att det som är "bra" litteratur har samma smak som jag har...;)
Ha ett riktigt Gott Nytt År!
Håller med Veronica, då hon säger att det är skrämmande. Frånsett faktaböcker och några serietidningar (bland annat Turtles) var Bert och Sune de enda jag läste (och fortfarande den enda skönlitteratur jag läser). Astrid Lindgren hade jag bara några få på kassettband då jag var mindre.
Debatten är lik den där om musik (under 1950- och 60-talen var det klassisk musik som ansågs mest bra, rock bara fördärvade (samma saga tidigare med jazzen, som sedan också nådde finrummet). Sedan började man se viss pop och rock som god musik, kanske först Beatles. ABBA var skräp (fanns dock viss politisk påverkan), men nu är det omvärderat, just ABBA är nog nästan lika hyllat som klassisk musik var i fintre kretsar förr.) Hårdrocken var också hemsk en gång i tiden, i dag jämställs hårdrockare med 1600- och 1700-talens klassiska kompositörer och musiker (många hårdrockare är faktiskt otroligt skickliga musiker) på ett sätt man inte gör med de som skriver pop/rock/country/dansband/disco/schlager.
Sedan kom hiphopen, som jag själv inte gillar. Radion har dock en off-knapp som man enkelt slår av i stället för att skriva insändarspalter.
I litteraturvärlden var Pippi Långstrump en bok om en "ouppfostrad flicka" när den kom 1945.
Serietidningen var också hemsk under 1950- och 60-talen. Alla våldsbrott skylldes på "en ynglig som läst det han gjorde i ett seriemagasin".
Listan kan bli lång.
Angående kultur och fiktiva berättelser skall skolan strunta i vad jag väljer. Skolan skall lära ut faktakunskaper i olika ämnen (som man sedan själv får bestämma hur man skall använda då radio/TV exempelvis diskuterar politik/historia/religion).
Det känns som om vi får mer och mer av någon slags censur här i landet. Och att vi själva inte är betrodda att avgöra vad som är bäst för oss. Vi ska skyddas för det som är olikt och sticker ut, samtidigt som vi ska gilla olika. Jag får inte ihop det.
Mina ungar har fått läsa era böcker och inte minst lyssnat på era kasettböcker i bilen under långresor.
När jag var scoutledare läste jag högt ur era böcker vid varje träff. På läger kröp vi in i tältet och jag läste och vi skrattade och hade det underbart mysigt.
Mycket konstig och märklig pedagogik. Man kan ju lägga till fler böcker, men ta bort??? Mycket, mycket märkligt!
Själv läste jag helt galet mycket när jag var liten. I lågstadiet smög jag in på högstadieavdelningen och lånade spännande böcker som gav mig mardrömmar för att de handlade om gengångare, spöken och andra otäckingar. Som tur är så hindrade ingen mig. Jag fick lov att läsa och leva mig in i dessa fantastiska magiska världar. Jag älskade det och drömde om att själv skriva såna böcker när jag blev stor. Får se när det blir av!
Jag var också lite hemligt kär i Oliver Loftén som spelade Åke i Bertfilmerna. Min bror hade alla böckerna så de plöjde jag. Sen hoppades jag på att få en av rollerna i en eventuell ny film så att han och jag kunde bli ihop! :)
Jag identifierade mig mkt med Sune eftersom han var en sån tjejtjusare och busig (jag var själv en stor killtjusare, så att jag nästan ville va en kille bara för att kunna vara mer med killarna. och full med busidéer som jag ville genomföra)
Förövrigt så avslutade jag min dagbok som jag skrev i varje kväll, med tack och hej - leverpastej eller andra varianter på detta! :)
Min lille Sixten ska få läsa allt möjligt. Varierat är bra för då kan han få upptäcka det han gillar bäst!
Skicka en kommentar