fredag 30 mars 2012

När orken tar slut

I dagarna kom ett nytt nummer av tidningen Föräldrakraft ut.
Där skriver jag en krönika om hur vår ork ibland kan ta slut.
Det är inget konstigt med det.
Det är något som drabbar oss alla mellan varven.

Här kan du läsa den (om du är intresserad)


Under den senaste tiden har vi fått kämpa för att få någon form av hjälp med vår annorlunda prins.

Jag kan inte förstå hur vissa människor inom kommun och försäkringskassan klarar av att sova gott om nätterna, när deras jobb består i att förneka människor med uppenbara behov möjligheten till hjälp.
Fegheten som finns hos vissa handläggare som väljer att gömma sig bakom varandra, för att slippa se den verklighet som många av oss lever i.
Det är så lätt att skylla sitt ansvar på någon annan.
Tydligen så är det mycket svårare att ta se hur verkligheten ser ut och erbjuda den hjälp som man egentligen inte alls VILL ha!
När man söker hjälp, då alla andra vägar är stängda så är det ju just för att det inte finns någon annan utväg.
Men handläggare inom kommun och försäkringskassan kan tydligen inte alls se det så.
Det är konstigt.
Och sorgligt.

7 kommentarer:

Marlene sa...

Å då har ni ändå ett synligt och ganska välkänt handikapp. Vi som kämpar mot myndigheterna med dolda och lite okända grejer är väl som ufon i försäkringskassans ögon.

Carina - den gråa pippin sa...

Jag undrar varför man väljer att jobba på vissa arbetsplatser. Jag har valt mitt jobb för att jag tycker att det är roligt och jag brinner för det när jag är där. Jag tycker om att hjälpa de jag jobbar med och känna deras uppskattning. Det är mitt betyg för att jag lyckas i mitt arbete. Som jag valt själv.

Om man väljer att jobba på kommun eller FK i området funktionshinder och deras behov, och inte kan se personen som behöver hjälp, utan som du skriver "gömmer sig" bakom andra. Hur tänker man då? Känner man att man har lyckats i sitt arbete?
Visst kan man inte säga JA till alla saker folk ber om. Men någonstans borde det finnas en normal känsla för andras behov. I alla fall om man valt att jobba med detta område. Att brinna för att få hjälpa de som behöver hjälp och få äran att känna deras tacksamhet, är inte det en form av löneökning? Lön som betalas i tacksamhet och glädje. Var finns dessa personer? De finns. Men de är inte så många. Tyvärr. Är jag ute och cyklar i mina tankar?

P.S. titta in till mig och klicka dig vidare till länken där min dotter skrivit om DS

jessica.fällgren sa...

Jag läste din krönika och tycker att det du skriver är otroligt viktigt för alla. Jag ha inget barn med handikapp men jag kan känna igen mig i alla fall.

Jag har inte sett nog till mina egna behov, och jag kan ibland skämmas över att jag nu försöker göra det. Min son är väldigt känslig och reagerar direkt när jag inte mår bra, jag anar att det är så för dig med. Därför har vi ett ansvar som föräldrar att ta hand om oss själva.

Att ni inte får den hjälp ni behöver är beklagligt! Det är som om man måste passa in i deras mall av vilka behov man "ska ha". Passar man inte in i mallen kan man inte heller räkna med att hjälpas... hur vore det om de lyssnade till varje individ i stället?!

Jag önskar att du och din familj hittar nya krafter och att ni får lite ro.

//Jessica.

Susjos sa...

Usch så trist att höra :(
Jag har bekanta som också kämpar med näbbar och klor för att få hjälp och stöd med barn med funktionshinder..och nu är han inget barn längre,utan vuxen...och inte har det blivit lättare,snarare tvärtom!
Man blir stum!

Kram till er !

Min Skattkammare sa...

Det är svårt att tänka sig att Sverige en gång i tiden hade livbåtar och livbojar som räckte åt alla.
Jag har sett många härliga människor malas ner till oigenkännlighet i försäkringskassans hänsynslösa kvarn. Och en sak är säker, det var inte sjukdomen som visade sig vara den största tragedin....
Att sänkta skatter inte gagnar den lilla människan kan väl även en idiot räkna ut...grrr...ändå är det just såna kortsiktigt rosenröda löften som fångar flest väljare.
Ett samhälle mår bäst av rättvisa och solidaritet....men hur hittar vi tillbaka dit?
Din krönika är klockren. Prinsen har en skrivarkung till far. Må det belönas! :o)
Kicki

Tina sa...

Jag fajtas just nu med försäkringskassan och väntar på samtal...
De la ner mitt ärende utan att kontakta mig över huvudtaget.
Jag har varit sjuksriven halvtid ett år pga att jag blivit sjuk av sömnbrist. Vi har en utvecklingsstörd dotter som snart blir 15 och har aldrig sovit normalt i sitt liv. Men FK tycker jag ska jobba heltid....Tack för bra och rolig läsning ! Med humor och värme kommer man långt ! / Tina

Anne sa...

Hej

Vi har en son på 12 år med DS och håller på att kämpa för att få assistans timmar. Trots att han behöver hjälp dygnet runt får vi inget av varken kommun eller Fk. Det är sååå jobbigt.