lördag 25 februari 2012

Genus eller anus?

På senaste tiden har det debatterats på TV, twitter och bloggar om det är bra eller dåligt med begreppet ”hen”, som ett könsneutralt alternativ.
Jag tillfrågades att vara med i ”Debatt” och prata om den första barnboken som använde begreppet.
Nu kunde jag inte åka till TV den här gången och kanske var det lika bra.
Debatter av olika slag har en förmåga att vilja utsätta människor för en bisarr snuttifiering där man får några sekunder på sig att föra fram vad man tycker eller tänker.
För att göra TV sändningen allt mer levande så skall de debatterande utsättas för olika prövningar.
Det skulle inte förvåna mig om de snart satte några olika debattörer på en lekplats full av barn som ska göra sitt bästa för att störa debattörerna.
För det är ju så det är i ”livet”. Man sitter där vid sandlådan och pratar och diskuterar...

Begreppet ”hen” är så laddat med åsikter att det är helt sjukt.
Personligen så tycker jag att det är bra att begreppet används.
För det kan provocera våra invanda sätt att tänka.
Det ger oss ett tillfälle att se vad vi egentligen tycker om skillnaderna mellan killar och tjejer.
Jag tror att vi alla drar omkring på vissa gamla tankemönster som lättare kan genomskådas då vi inte längre kan lägga detta på ett särskilt kön.
Men det är en sak att genomskåda könsroller i ett experiment - och att försöka sudda ut olikheter i våra kön.
Det finns två sorter av homo sapiens.
En manlig och en kvinnlig.
En har snopp.
En har snippa.
Vad är problemet med det?
Varför försöka låtsas som om det inte ÄR en skillnad?
Varför inte låta olikheterna vara en harmoniserande balans istället för att försöka ta bort skillnaden fullkomligt?
Männen har under tusentals år styrt vår värld.
Det har väl gått ”sådär”, kan man tycka.
Men att bara ändra det till att nu ska kvinnorna styra allt istället känns inte som en genomtänkt lösning.
Jag är övertygad om att den kvinnliga energin behövs mer i vårt samhälle, för att världen ska bli bättre.
Men jag tror inte att det ska behöva innebära att den manliga energin ska avlägsnas.
Båda energierna behövs.
Som Yin och Yang.
Jag är dessutom helt säker på att vi alla av släktet homo sapiens är bärare av både den manliga och den kvinnliga energin.
Jag pratar då inte om genus. Jag pratar om att en del energi är traditionellt kvinnlig och annan energi är traditionellt manlig.
Som människa har vi fått båda delarna av våra föräldrar. Vare sig vi vill eller inte. Vi är en del av våra mammor och pappor.
Den manliga delen av oss - vänstra hjärnhalvan och högra sidan av kroppen.
Den kvinnliga delen av oss - högra hjärnhalvan och vänstra sidan av kroppen.
Kvinnlig energi är introvert.
Manlig energi är extrovert.
Det syns redan på den fysiska skillnaden.
Könet står ut från kroppen på mannen och är inuti kroppen på kvinnan.
Och med det sagt så menar jag inte att kvinnor alltid är introverta och män extroverta.
Jag pratar om den energi som traditionellt är kvinnlig och manlig.
Och varje enskild människa bär båda delarna inom sig.
Lever man allt för mycket i sitt extroverta liv så blir det introverta åsidosatt.
Jag tror att man behöver söka balans inom sig själv.
En harmoni mellan Yin och Yang.- Manligt och kvinnligt. Extrovert och introvert.
Lösningen, som jag ser det, är alltså inte att ta bort något av den energi vi bär på, utan snarare försöka stärka de delar som är svaga.
Vi människor behöver inte sluta vara olika. Vi kan fortsätta vara människor i första hand och män eller kvinnor i andra hand.

När man ser på detta med kvinnlig och manlig energi som finns inom oss alla så kan man också se vilka partners man söker sig till.
Det ger ofta en ganska intressant bild av vad det är för energi som vi anser oss ha brist på.
Vi försöker göra oss hela.
Ni har väl hört uttrycket ”du gör mig hel”.
Jag är fullt övertygad om att det inte finns en annan person som kan göra dig hel.
Att hela sig själv är ett ensamt jobb.
Två halva människor gör inte en hel.
Det gör bara två halva människor.
Två hela människor däremot kan göra storverk.

8 kommentarer:

Marlene sa...

Det finns män och det finns kvinnor, bägge behövs. Så är det bara. Det finns synliga skillnader och förstås osynliga och vi kompletterar varandra. Sorgligt att det ska vara en problem, vilket det inte skulle behöva vara om vi bara kunde acceptera varandra fullt ut. Särskilt varandras olikheter. Olika är fint :-)

imse sa...

Inte ska vi väl sträva efter att bli lika. Män och kvinnor är olika. Har olika fysik. Tänker ofta rätt olika. Det kan väl få vara så? Det är ju på något sätt hela charmen med mänskligheten, att vi är olika. Men att vi har mycket gemensamt som förenar oss.

Sören Olsson sa...

Jag menar verkligen inte att vi ska sträva efter att bli lika!
Om man läser texten så - så har man missat hela poängen.

Olikheterna finns där - och varför ska de inte finnas där?
Det är ju bra!

Men att sträva efter att låta en annan person göra en hel - är en omöjlig ekvation, tror jag.

Att själv bli en hel människa innebär, för mig, att man inte är i behov av en annan person för att känna sig tillräcklig.
Alla människor är tillräckliga!
Och om alla kunde inse det så kan man möta andra människor av en ren vilja att vara tillsammans - utan att samtidigt kräva någonting.

imse sa...

Jag missade inte din poäng!

Men många har den strävan om man följer debatten.

Jag ser hellre till människan bakom det yttre skalet. Det mest fantastiska är när man blir accepterad av någon, när man känner samhörighet. Det finns inget manligt eller kvinnligt i det, utan det kan vara någon slags själarnas gemenskap. Och då känner man sig hel och tillräcklig.

Sören Olsson sa...

Imse - jag förstår hur du menar.

Men tänk om man kunde ge sig själv den acceptansen?
Om man inte skulle behöva söka den utanför sig själv, för att kunna bli hel och tillräcklig?
Jag menar att det är möjligt.

Som jag ser på saken, så finns det annars risk att man gör sig beroende av den andra människans acceptans för att kunna vara hel och känna sig tillräcklig.
Och om den andra människan drar bort sin energi så blir man genast olycklig.

Det är så jag menar.

Och visst är det så som du skriver att debatten just nu handlar väldigt mycket om att sudda ut alla människors olikheter - och det tycker jag är helt galet.

Olika är bra!

imse sa...

Men hur, hur är det möjligt att ge sig själv den acceptansen? Det svåraste av allt är att älska sig själv. Man kan älska allt och alla men inte sig själv. Åtminstone gäller det mig.

När jag blev ensam efter ett långt äktenskap kände jag mig extremt halv. Nu har det gått snart ett år och fortfarande känner jag mig halv i de flesta sammanhang.

Och jag hatar verkligen den känslan, avskyr det. Avskyr också att det känns som om jag sitter fast i det. Att jag inte tar mig vidare.

För visst är det så att man är beroende av att bli älskad och omtyckt?

Marlene sa...

Jag blev hel när jag accepterade mej själv som jag är. Det tog mej många år och var ett hårt arbete. När jag var redo för ett nytt förhållande var det inte för att jag behövde någon utan för att jag ville ha en guldkant i mitt liv. Jag behöver inte min min sambo, men jag vill ha honom i mitt liv för att jag tycker om honom. Men numera är jag hel utan någon vid min sida, jag klarar mej utmärkt och trivs på egen hand. Ett sånt erkännande är inte helt accepterat.

Anonym sa...

Det bästa jag läst på länge!!

Mitt enda tillägg skulle nog vara att jag tror att vågskålen måste slå över till "förmån kvinna" innan det kan bli balans. Det går inte att ta sej fram till ett perfekt läge utan några svängningar hit och dit. Har vi överlevt manlig dominans i tusentals år ska vi nog överleva några år av kvinnlig.