Min krönika om assistansfusket

I det senaste numret av tidningen "Föräldrakraft" så skrev jag om svårigheten för vanligt folk att få hjälp när den behövs, på grund av att skurkar på ett hänsynslöst sätt livnär sig på att lura försäkringskassan.

Så här skrev jag:

Under hösten 2011 har vi i vår familj kämpat för att få möjlighet att använda ett assistansbolag för att underlätta vissa delar av livet med vår annorlunda prins.
Tröghet är ett ord som knappast räcker till för att beskriva hur det har fungerat än så länge. Att få möjlighet till hjälp, tycks vara en omöjlig ekvation.
Kanske är det ett resultat av den debatt som har rasat i media under det senaste året.
Fusk med assistansersättningar från personer utan någon form av moral och oseriösa assistansbolag som stjäl pengar från oss som har ett behov av hjälp med dagliga insatser för våra barn.
I mångt och mycket är det fusket från de oseriösa inget annat än en ren stöld från de barn och ungdomar som verkligen behöver hjälp.
Känslan som dyker upp är äckel inför de individer som ser dessa pengar som lovligt byte i en handel som är allt annat än human.
Att försäkringskassan behöver hjälp med sin hantering av ansökningar om assistans är ganska uppenbar. Det är något som är väldigt, väldigt fel när någon lyckas få ut ersättning för en hjälp som endast är påhittad, samtidigt som andra får slita som galningar för att få ersättning för att kunna få tillvaron hjälpligt flytande på ytan.
Jag ber om ursäkt om jag tjatar, men det enda jag kan se kan vara möjligt är upplysning. Låt de olika oseriösa individerna bli upplysta av hur det är att leva med ett svårt handikappat barn eller ungdom. Låt deras ”straff” få bli att de själva får hjälpa till i hanteringen av ett barn med behov av assistans.
Kanske kan deras kalla hjärtan tinas upp av värmen av att se glädjen i en människa med behov av särskilt stöd som just lyckas utföra de enklaste uppgifterna. Att resa sig upp från en stol. Att uttrycka en känsla. Att förmedla en idé.
Jag kan inte tro att någon människas hjärta är så kallt och fruset att det kan motstå att känna den glädje och den livskraft och inspiration som flödar i våra olika annorlunda prinsar och prinsessor.
När vår prins kom hem före jul och berättade att han skulle vara med i ett luciatåg som en ”modern pepparkaksgubbe” med Indiana Jones-hatt, så kan man inte annat än känna lycka. När hans lillasyster åker till Paris för att arbeta som Au Pair i ett halvår, så blir genast kontrasten mellan den normalstörda och den annorlunda så uppenbar.
Det är inte samma sak att ha ett barn med särskilt stöd. Det är annorlunda. Det är vaken bättre eller sämre. Det är endast annorlunda. Det innebär mycket mer arbete och det innebär att ha ansvar som mer påminner om ett litet barn mycket högre upp i åldrarna.
Ibland orkar man allt. Och ibland behöver man hjälp. Då är det rent ut sagt för jävligt att den hjälpen inte ska kunna erbjudas på grund av att en del oseriösa individer har rånat myndigheterna på den hjälp som så väl behövs.
Livet är inte rättvist. Det är en insikt som har kommit till mig under mitt liv. Livet är som det är, och inte som man drömmer om.
Det är inte mycket man kan säga om hur livet ska bli.
Det vi vet är att vi föds och att vi dör. Om vi lever där emellan är upp till var och en.
Men en del människor på vår jord behöver hjälp med att kunna leva sina liv så fullt och omfattande som de önskar. De har rätt att få leva sin fulla potential. Det är vår uppgift att se till att det är möjligt. Ibland kan vi föräldrar behöva stöd och hjälp för att kunna ge våra barn de bästa förutsättningarna för livet.
Den hjälpen är en rättighet.
Snälla skurkar, ta inte ifrån våra barn den rätten.
Tyvärr så inser jag att skurkarna inte läser detta.
Även om de borde.

---

I dag skriver jag klart årets bok om "Galna Gatan". Den är oerhört försenad. Bland annat på grund av det jag skrev i ovanstående krönika.
Det tar tid och ork att försöka få hjälp med sånt som borde vara självklart.

Fridens!