Sune åker på bilsemester - och får dåliga recensioner

Jaha. 

Det var lätt att förutse att årets Sunefilm, ”Sune på bilsemester” skulle få lika dåliga recensioner som förra årets succé - ”Sune i Grekland”.

600 tusen personer på biograferna förra året hade ju naturligtvis bara dålig smak när de gick och såg filmen.

De 140 tusen som köpt DVD:n har också extremt dålig smak.

I alla fall om man frågar recensenterna i detta land.

Att tycka och recensera filmer måste vara ett speciellt yrke.

En del vet jag är misslyckade manusförfattare som inte själva blir publicerade, och de väljer då att hitta fel på andras verk.

Det är förståeligt om man är besviken och sårad av att själv blivit ratad på grund av något som man själv anser är dåligt.

Det är självfallet inte så för alla. Men jag vet att detta är fallet med ett par av de mest arga recensenterna.

Förra året när filmerna fick alla dessa dåliga recensioner så måste jag erkänna att jag blev både arg och ledsen.

Tyckte att en del var onödigt elaka i sina recensioner, och de angrep inte bara produktionen utan även människorna som lagt ner massor av arbete och själ i att producera en komedi som ska kunna ses av en hel familj tillsammans.

En del tyckte inte om filmen. Det är ju helt okej.

Och jag har inte heller haft något problem när någon påpekar brister i arbetet.

Det står ju fritt att tycka.

Men personangrepp och elakheter ger inte något konstruktivt. 

Vi är ett litet land som behöver varandra för att skapa bättre och bättre filmer, böcker och all tänkbar kultur.

Inom böckernas värld är det ju så att vissa av oss författare som lånas ut extremt mycket på biblioteken samtidigt finansierar möjligheten för smala författare att kunna fortsätta sin verksamhet.

Författarförbundet delar årligen ut stipendier som bland annat finansieras av utlåningspengar från biblioteken.

Med andra ord så betalar kommersiella författare möjligheten för de finkulturella att fortsätta sitt arbete.

Det är helt okej!

Jag har inget emot det.

Men då är det synd att bli bespottad av finkulturen för att man är så kommersiell.

Det är precis på samma sätt inom filmens värld!

I år har det tydligen funnits ett ”biokrig” om man läser tidningarna.

”Kriget” har stått mellan vår Sunefilm (”Sune på bilsemester”), Hundraåringen och Emil och Ida.

Jag tycker inte alls att det är något krig!

Tvärtom så är jag riktigt glad att vi i vårt land väljer att gå och se svensk film på Bio.

Oavsett om man väljer Sune, Emil eller Hundraåringen.

Så kanske skulle man kalla det för ett krig mot de utländska filmerna?

Och när det kommer till recensionerna av vår nya film så blir jag mest förundrad över att vissa är så ointelligenta i sin kritik.

En del anser att det är ”hafsverk” och ”dålig regi” och ”dåligt skådespeleri”.

Dessutom ska seriefigurerna familjen Andersson kritiseras för att de inte är tillräckligt jämställda i sina relationer, med mera.

Det finns mycket att säga om det där.

Att göra en film är inget man ”hafsar” ihop.

Inte på något plan.

Det finns inga genvägar!

Man måste arbeta genom filmen in i minsta detalj.

Därför är det bara korkat att påstå sådana saker.

Man producerar inte en film för cirka 30 miljoner kronor och sitter och rullar tummarna och hoppas att det ska ordna sig självt i slutändan.

I den bästa av världar skulle även alla människor i alla filmer vara helt perfekta. 

De skulle vara jämställda, trevliga, generösa och bra medmänniskor på alla sätt.

I och för sig så skulle dessa filmer inte vara särskilt intressanta att se på.

Alla skulle bara vara trevliga och perfekta hela tiden.

Men så ser ju inte riktigt världen ut!

Ibland när man skapar en saga så måste man ta till både verkliga situationer och spetsa dem med överdrifter.

Det är så man skapar sagor.

Därför förstår jag inte riktigt vad det är som är så hemskt med att visa en påhittad familj som är lite knäppa, som de flesta vanliga familjer är.

Den mest knasiga recensionen (än så länge) måste ändå vara den i GP.

Recensenten inleder med att hylla vår film ”Sunes sommar” från 1993, vilket ju är roligt.

Däremot så ger han en referens till en scen där pappa Rudolf försöker spela tennis.

Det låter som en festlig scen.

Om recensenten sett den så måste han vara den enda i världen som gjort det.

Det finns nämligen ingen sådan scen.

Kanske går det att se den på Youtube?

Vore kul att få se en sådan scen.

Men med tanke på att recensenten tydligen sover på jobbet (citat: ”Det krävs att man slumrar till i en halvtimme för att missa att Sune och familjen befinner sig på en Stenabåt), så kanske man ska anta att han drömde om en tennisscen från 1993?

Nä. Efter den ”recensionen” så måste jag säga att han samtidigt skjuter samtliga recensenter i foten.

Hur ska man kunna ta en recension på allvar efter detta?

Om man ger referenser som inte ens existerar i en recension i en av landets största tidningar, så är det beklämmande. 

Kanske är recensionen ett hafsverk?

Recensenten sågar även det faktum att det finns produktplaceringar i filmen på en sida där han själv trängs med reklam för Securitas, Volvo och GP:s egen klädbutik.

Stena Line är med i filmen.

Den produktplacering som visas mest, och som även investerat mest i filmen nämns dock inte alls i någon recension.

Då är det frågan om recensenterna har slarvat i sin analys av filmen, eller om det är regissören som har varit dålig på att redovisa produkten, eller om det helt enkelt är så naturligt att ingen tänker på att det är en produkt som är med i bild.

Slutligen så vill jag bara skriva att vi just nu håller på och arbetar med manuset till film nummer tre i denna triologi om Sune och hans familj.
Det finns ju vissa saker som man kan arbeta med när man gör en triologi, som lätt den kritiska recensenten för den enskilda filmen missar. 
Vi har hela tiden tänkt oss en triologi som ska kunna ses i många år framåt.
Kanske är det så att resultatet av detta intensiva arbete med filmatiseringen av vår seriefigur Sune, kan man summera först om fem-tio år.
Då vet vi om det var lyckat att göra detta eller ej.