lördag 18 augusti 2012

Dagens reflektion

I veckan som nu har passerat så kom tidningen Föräldrakraft ut.
Jag är krönikör i den tidningen och brukar skriva om olika saker som jag för tillfället funderar lite extra mycket på.
Den här gången skrev jag krönikan tillsammans med min hustru, Yvonne.
Den handlar om svårigheten att få någon form av hjälp från myndigheter.

För det första är det svårt att inse att man behöver hjälp.
Därefter är det svårt att be om hjälp.
Och när man inser att man ändå måste be om det, så finns ingen hjälp att få.
En hjälp som man helst av allt skulle slippa be om.
Ingen människa vill ha ett behov av hjälp.
De flesta människor vill kunna klara allt själva.

Därför är det så sorgligt att när man till slut kapitulerar inför en smärtsam situation, då står myndigheterna där och visar kalla handen.

Jag önskar att det vore endast vi som hade den här situationen.
Tyvärr så är det inte så.
Det är många föräldrar till funktionshindrade människor i detta land som krigar och åter krigar för de mest självklara sakerna i tillvaron.
Det är inte klokt någonstans!


Här kan du läsa hela vår krönika.


Jag undrar ibland hur länge kroppen och själen orkar denna ständiga kamp.
Det finns inget enkelt svar på den frågan.

Men utan den ovillkorliga kärlek man får från sina annorlunda prinsar och prinsessor så skulle man troligen gått under för länge sedan.



6 kommentarer:

Anki sa...

Förstår mer än någonsin just nu.
Fint skrivet och helt underbar bild på er!!

Kram från en just nu kraftlös förälder på Smögen.

Marlene (Fd Ensamma Mamman) sa...

Jag läste, blev först berörd, sen förbannad. Så jag skickade vidare texten till de politiker som jag känner och fick veta att en av dem skickat vidare texten till sina kollegor i ÖREBRO! Jag hoppas det gör någon nytta, om så bara en enda får upp ögonen för problemet... bättre än inget iaf...

sorenolsson sa...

Anki - styrkekramar från mig till dig!

Marlene - TACK för ditt stöd. Det betyder mycket.
Vi får väl se om Örebro kommun går att väcka. Har tyvärr inte så höga förhoppningar om det.
Kram!


imse sa...

Själen och kroppen orkar så länge de måste. Jag har mött otaliga anhöriga, där jag undrat hur de ens kunnat stå upprätt, men de måste. Så du kommer orka. För valet att inte orka finns inte.
De sista åren har jag kämpat för att vården av de svårast sjuka och stödet till deras anhöriga ska nå åtminstone det anständigas gräns. För det har jag fått ta emot hot och repressalier. En läkare satt till och med och klippte ut inlägg från min blogg och skickade till min arbetsgivare. Så vi arbetar i motvind, ni anhöriga som gör heroiska insatser och vi anställda som står på er sida. Nu har jag en idé om att arbeta privat, i egen verksamhet, med anhörigstöd.

Elisabeth.W sa...

Jag är boendeassistent på en Lss gruppbostad i en grann stad till Örebro. Jag har starka misstankar om att det är lika stora problem i hela detta land med vården om "de svaga & mest behövande"!!
Det viktiga för kommunerna är vilken ficka i plånboken som ska bli tvingad att betala - inte personen/familjen som står där och behöver hjälp och det helst i förrgår!!!
Jag tror inte det finns något "recept" på att få snabb och bra LSS hjälp. Men som någon tidigare skrivit - ansök om plats på en gruppbostad. En sådan ansökan måste kommunen besvara och åtgärda inom en viss tid (minns tyvärr inte hur lång tid de har på sig)- Men för att en gruppbostad plats ska fungera måste även NI våga lita på och släppa ansvaret för sonen lite vart efter tiden går.... = Svårt, men jag VET att det finns väldigt väl fungerande gruppbostäder och enormt duktig personal inom LSS... Ingen kan eller orkar vara"småbarnsförälder" hela livet! Fokucera på sonens downs syndrom i er ansökan, sen är det kommunens ansvar att ta hand om hans tilläggshandikapp! Det finns kunskap bara de VILL och lägger manken till. Ge inte upp!!!
/Elisabeth.W boendeassistent(som bara hamnade här på din blogg efter den ena bloggen och den andra - av en slump)

MalinKa sa...

Jag läste din krönika i Föräldrakraft och tänkte mycket på den.... Den var smärtande. Och jag pendlade mellan att tacka Gud för att ha fått ett barn med mulifunktionshinder...en individ med de allra största omvårdnadsbehoven...en individ myndigheterna aldrig kommer ifrågasätta...och att förbanna Gud för oron över att vårt barn kanske ändå kommer att bli ifrågasatt och fråntagen sina rättigheter...beroende på hur de politiska vindarna blåser i framtiden och hur samhällets syn på "belastande faktorer" påverkar. Senast idag läste jag ett inlägg på ett slutet forum där en förtvivlad mamma fått nya assistansbeslutet från FK. Från nästan 100 timmar/v inklusive timmar med dubbelassistans drar de in timmarna till under 20tim/v trots att barnet varken kan sitta, stå, gå eller äta själv. Jag blir rädd. Inte arg. Bara rädd.

Vi fortsätter vår kamp dock....ni...vi och alla andra. Varje dag. Vi är tamejtusan fantastiska!!