tisdag 10 januari 2012

Min krönika om assistansfusket

I det senaste numret av tidningen "Föräldrakraft" så skrev jag om svårigheten för vanligt folk att få hjälp när den behövs, på grund av att skurkar på ett hänsynslöst sätt livnär sig på att lura försäkringskassan.

Så här skrev jag:

Under hösten 2011 har vi i vår familj kämpat för att få möjlighet att använda ett assistansbolag för att underlätta vissa delar av livet med vår annorlunda prins.
Tröghet är ett ord som knappast räcker till för att beskriva hur det har fungerat än så länge. Att få möjlighet till hjälp, tycks vara en omöjlig ekvation.
Kanske är det ett resultat av den debatt som har rasat i media under det senaste året.
Fusk med assistansersättningar från personer utan någon form av moral och oseriösa assistansbolag som stjäl pengar från oss som har ett behov av hjälp med dagliga insatser för våra barn.
I mångt och mycket är det fusket från de oseriösa inget annat än en ren stöld från de barn och ungdomar som verkligen behöver hjälp.
Känslan som dyker upp är äckel inför de individer som ser dessa pengar som lovligt byte i en handel som är allt annat än human.
Att försäkringskassan behöver hjälp med sin hantering av ansökningar om assistans är ganska uppenbar. Det är något som är väldigt, väldigt fel när någon lyckas få ut ersättning för en hjälp som endast är påhittad, samtidigt som andra får slita som galningar för att få ersättning för att kunna få tillvaron hjälpligt flytande på ytan.
Jag ber om ursäkt om jag tjatar, men det enda jag kan se kan vara möjligt är upplysning. Låt de olika oseriösa individerna bli upplysta av hur det är att leva med ett svårt handikappat barn eller ungdom. Låt deras ”straff” få bli att de själva får hjälpa till i hanteringen av ett barn med behov av assistans.
Kanske kan deras kalla hjärtan tinas upp av värmen av att se glädjen i en människa med behov av särskilt stöd som just lyckas utföra de enklaste uppgifterna. Att resa sig upp från en stol. Att uttrycka en känsla. Att förmedla en idé.
Jag kan inte tro att någon människas hjärta är så kallt och fruset att det kan motstå att känna den glädje och den livskraft och inspiration som flödar i våra olika annorlunda prinsar och prinsessor.
När vår prins kom hem före jul och berättade att han skulle vara med i ett luciatåg som en ”modern pepparkaksgubbe” med Indiana Jones-hatt, så kan man inte annat än känna lycka. När hans lillasyster åker till Paris för att arbeta som Au Pair i ett halvår, så blir genast kontrasten mellan den normalstörda och den annorlunda så uppenbar.
Det är inte samma sak att ha ett barn med särskilt stöd. Det är annorlunda. Det är vaken bättre eller sämre. Det är endast annorlunda. Det innebär mycket mer arbete och det innebär att ha ansvar som mer påminner om ett litet barn mycket högre upp i åldrarna.
Ibland orkar man allt. Och ibland behöver man hjälp. Då är det rent ut sagt för jävligt att den hjälpen inte ska kunna erbjudas på grund av att en del oseriösa individer har rånat myndigheterna på den hjälp som så väl behövs.
Livet är inte rättvist. Det är en insikt som har kommit till mig under mitt liv. Livet är som det är, och inte som man drömmer om.
Det är inte mycket man kan säga om hur livet ska bli.
Det vi vet är att vi föds och att vi dör. Om vi lever där emellan är upp till var och en.
Men en del människor på vår jord behöver hjälp med att kunna leva sina liv så fullt och omfattande som de önskar. De har rätt att få leva sin fulla potential. Det är vår uppgift att se till att det är möjligt. Ibland kan vi föräldrar behöva stöd och hjälp för att kunna ge våra barn de bästa förutsättningarna för livet.
Den hjälpen är en rättighet.
Snälla skurkar, ta inte ifrån våra barn den rätten.
Tyvärr så inser jag att skurkarna inte läser detta.
Även om de borde.

---

I dag skriver jag klart årets bok om "Galna Gatan". Den är oerhört försenad. Bland annat på grund av det jag skrev i ovanstående krönika.
Det tar tid och ork att försöka få hjälp med sånt som borde vara självklart.

Fridens!

9 kommentarer:

Anki sa...

Åh vad bra skrivet!!!
Sitter själv och kämpar med ansökanningar om hjälp, stöd, assistens, vårdbidrag m.m m.m. just i denna stund!
Jag har precis bytt liv och värld, för att ge min älskade prins en om- och nystart och ett HOPP igen!

VARMT lycka till Sören!

Kram Anki

Helena sa...

Instämmer till fullo! Våra prinsar o prinsessor borde kunna få allt stöd som behövs för att få göra "au pair i Franskrike" - det kan ju ha olika innebörd för olika personer, eller hur?
// Helena (Karins mamma)

imse sa...

Bra skrivet!! Jag är så innerligt trött på att det alltid är de svaga som måste kämpa så förbannat.

Och över fifflarna bara ramlar det pengar.

Vi som strider råkar också illa ut, på många sätt. Själv har jag fått munkavle och tystats av min arbetsgivare kommunen, för att jag kritiserat och ifrågasatt vården av svårt cancersjuka inom landstinget.

Hoppas Prinsen får den hjälp han enligt lag har rätt till.

Kram

Marlene (Fd Ensamma Mamman) sa...

Ludvig har ändå haft en otrolig tur som fått just er som sina föräldrar! Jag tänkte på dej och din familj igår när jag träffade en bekant med gravt handikappade barn och även idag när jag skrev en blogg om Resan till Holland. Läs gärna och ge din syn i ämnet.

Pernilla sa...

Önskar Er lycka till med F-kassan. Förstår inte hur lurendrejarna lycka? De som ska ha, får inte och de som inte ska ha, får.
Fel i systemet, går alltid att skylla på. Frågan är hur det kan ändra?
/P

Anonym sa...

Verkligen bra skrivet!
Det är nog hög tid att påminna sig om gamla sanningar. "Kärleken till pengar är roten till allt ont".
Det värsta är att när den "kärleken" tagit över då ryms inga andra kärlekar i en människa, den tycks dessutom vara på väg att anta proportionerna av en modern hemsökelse.
Nej, jag vet att de flesta människor runtomkring oss är justa, men nog har habegäret fått en status det inte förtjänar!
Jag hoppas på rättvisa för din prins. Det är gott att han har någon som för hans talan, det brevet gör nog skillnad! :o)
Kicki

Freja Rico sa...

Håller fullständigt med dig, man blir så arg när man inte får gehör för det stöd och hjälp människor har rätt till. En mormor skrev ett
inlägg på min blogg om hur hennes 11-åriga barnbarn har ångest nästan varje kväll, men barnpsyk anser inte att det är akut. Hur ska ett barn på 11 år förstå vad som händer i hans kropp när knappt vuxna som lider av det förstår. Barnen är ju det viktigaste vi har..Man måste vara frisk för att orka kämpa i dagens Sverige..

Anonym sa...

Vi har kämpat i snart ett år och har ännu inte fått något beslut på insatsen. Vår prins är 11 och heter Jonathan han har rätt att leva ett liv i likhet med andra !

Kram Anne o Jonathan

Anonym sa...

Tänk om vi fann sätt att peka ut våra ledare med större känsla, då tror jag ärligen att människor med Sören Olssons patos kunde bli statsministrar. Eller Tage Danielsson (frid vare med honom). Eller vem som helst godhjärtad. Och likaledes på alla nivåer, särskilt inom politiken.

Jag känner med alla er som drabbats då jag själv - som brukare - bevittnat omfattande fusk av brukarföretag. Men tyvärr springer problemen ur djupare brunnar...

Så länge inte beslutsfattare, kommunpolitiker och lokala tjänstekvinnor/män kan ställas till ansvars för regler de inför och beslut det tar och överskrider eller bortser från, som uppenarligt åsamkar direkt eller indirekt skada på - t.ex. ekonomin och därigenom medborgarna - så kommer det alltid dyka upp amoraliska typer i skugglandet som mer än gärna blåser dig och mig. Och det helt utan skämmas.

Men visst; att det nu aktuella fusket tas upp, utreds och förhoppningsvis bestraffas, är lysande! Men snart kommer nya skandaler, nytt fusk, nya ursäkter från våra valda och orimligt lång förfluten tid innan det nya åtgärdas.

Prestige och falsk stolhet är idag - ÄNNU - ledstjärna för politiker och politiskt tillsatta som sällan eller aldrig utbildas för sina jobb. Och finns inte piska som driver och straffar våra folkvalda, behöver de heller inte åstadkomma. Regeln som de - och vi - lever efter är universell och kallas (ej vetenskapligt) "minsta motståndets lag". Frånvaro av motstånd fram till bra/höga/skyhöga/orimliga löner, förnuftslös trygghet och simpel bekräftelse.

Vi behöver fler som skriker "Kejsaren är naken!". Särskilt till våra folkvalda. En ny lag kanske vore aktuell; Kejsarens-nya-kläder-lagen?