För närvarande sitter jag och lusläser avtal som är superviktiga för framtiden.
Och samtidigt så finns det en del i mig som känner att jag allt mindre bryr mig om hur det blir.
Jag menar - det är som ett sorts spel - där man ska spela spelet och luras lite, på nåt vis.
Jag tycker faktiskt att det är riktigt trist med avtal.
Men samtidigt helt nödvändigt för att det ska bli rätt och riktigt i slutändan.
Och då kan det vara bra att påminna sig om Alexander den Store - som krävde att han på sin dödsbädd skulle läggas med händerna utanför kistan.
För att visa människorna att han som var SÅ STOR ändå gick in i döden tomhänt.
Allt man samlar på sig är förgängligt.
Den dag man lägger sig i träkostymen, så kommer man ändå inte ta med sig nåt alls.
När jag växte upp så brukade min pappa alltid spela den här låten med Edvard Persson.
Tänkvärd text än i dessa dagar, tycker jag.
