I dag är det ett år sedan vår älskade son lämnade denna värld.
Det är en förlamande sorg som griper tag inuti mig.
Saknaden.
Det som fanns - och som inte längre är kvar.
En oändligt älskad människa i en kropp som inte längre orkade kämpa.
Jag förstår.
Men jag vill inte acceptera.
Jag vill inte vara utan den människa som lärt mig så mycket om vad innerlig kärlek verkligen är.
Han lärde mig så mycket mer än vad jag någonsin lyckades lära honom.
Min älskade son.
Du finns på en bättre plats nu. Det vet jag.
Din själ är fri och strålar över hela vår jord.
Men din famn är så saknad.
Dina kramar.
Din närhet.
Din acceptans av hur livet kan vara både bra och dåligt.
Din ofattbara närvaro.
Allt det som gjorde dig till den du var.
Ditt minne lever vidare hos oss som lever kvar ännu en tid.
Och saknaden kommer alltid vara en del av de vi nu har blivit.
Ditt varma leende har etsat sig fast i mitt hjärta.
Där ler du och skrattar, både åt livets krångligheter och dess roligheter.
Du var en tid i en kropp. Nu är du fri och sträcker dig ut över hela vår jord.
Jag vet att vi snart ses igen. För kärlek har en början, men inget slut.
Den lever kvar genom tid och rum.
Jag älskar dig min underbara vän och livskamrat.
