Vi närmar oss den dagen för ett år sedan som var den värsta dagen i hela mitt liv.
Dagen då du lämnade din kropp.
Minnet av dig lever vidare.
I synnerhet här på din Minnessida
Jag vaknar fortfarande upp på natten, för att i några sekunder tro att allt bara var en mardröm.
Att allt fortfarande var som det skulle vara. Som förut.
Men i nästa sekund, så vet jag att ingenting någonsin kan bli som förut.
Ingenting kan gå bakåt.
Hade ditt liv fortsatt som det var, så skulle du just nu ha befunnit dig i ett oerhört stort lidande.
Det är inget jag önskar ens någon fiende.
Ett liv i lidande är ett sargat liv. Ett plågat liv.
Jag vet att du har det bra där du nu är.
Du har sagt det till mig.
I de möten jag haft med dig, som någonstans blåste bort allt tvivel på något bortom allt som våra begränsade sinnen kan förstå.
Som diktaren Dan Andersson en gång skrev:
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.
Ja, min älskade Prins.
Jag vet att det är något bortom bergen, blommorna och sången.
Något bortom allt som vi tidigare har känt.
Där finns du.
Och ett ögonblick senare är även jag där - och vi ses igen.
Jag älskar dig!
