Snart har det gått elva månader sedan vår älskade prins lämnade denna värld.
Det är fortfarande en oerhört smärtsam process, och det tar mycket energi att försöka upprätthålla någon form av normal aktivitet i tillvaron.
Saknaden kommer finnas med oss för alltid. Den går inte över!
Jag har så svårt för människor jag möter som på något sätt önskar och tror att det ska bli bättre.
Att känslorna ska återgå till ett normalt läge.
Jag är övertygad om att det aldrig blir så.
Det är snarare så att vi lär oss att leva med en ständig saknad och sorg.
Den kommer vara en del av oss för all framtid.
En av de företeelser som jag mest har förvånats över under dessa elva månader är hur vissa människor som jag tidigare trott varit mina vänner har försvunnit spårlöst från livets arena.
Människor som jag trott skulle finnas kvar i stunder av motgångar och svårigheter.
De är helt försvunna från våra liv.
Och jag måste erkänna att det är smärtsam att se detta.
Människor som jag trott skulle finnas kvar på något vis i denna stora familjära förlust.
De har dragit sig undan och jag kan konstatera efter elva månader att de vännerna egentligen inte var mina vänner. De var bekanta i ett visst skede av livet.
Nu är de som vilka främlingar som helst.
Ja.
Jag känner mig besviken på många av dem.
Kanske är jag mest besviken på mig själv som hade trott och förväntat mig andra reaktioner från dem.
Vad har jag för rätt att kräva andra människors närvaro i en så svår livssituation?
Jag förlorade mitt barn - och tre månader senare dog även min mamma.
Utöver det så förlorade jag en del drös med vänner.
Det är väl sånt som händer i livet.
Men jag kan ändå känna sorg och besvikelse i mitt hjärta när jag tänker på det.
Julen och nyår kunde vi inte fira hemma i Sverige. Minnena var för svåra att hantera.
Så vi drog iväg till Indien istället.
Det var en fantastisk månad, full med nya insikter om livet.
Känner mig tacksam att vi valde att genomföra resan till Indien.
Världen där är så olik våra vanliga liv. Och ändå så är det så mycket som påminner mig om vad som är värt något i livet.
Nu efter resan så känner jag mig mer redo än på väldigt länge att ta tag i nya projekt.
Jag skriver på tre stycken nya Sunefilmer tillsammans med två kvinnliga författare.
Det känns väldigt bra - och jag är övertygad om att vi kommer få till tre väldigt, väldigt roliga filmer i äkta "Sune-anda".
Dessutom så är det snart gå gång att sätta snurr på nästa filmprojekt.
Bert.
Ja, just det.
Bert ska också filmas på nytt.
Nä, det är inte så att vi ska använda samma skådespelare som förra gången!
Martin Andersson, som spelade Bert senast det begav sig, är över 30 år, och han skulle nog ha svårt att kunna gestalta den unge tonårspojken ännu en gång.
Men det projektet är ännu i sin linda, även om jag hoppas - och tror - att det kommer bli en riktigt rolig svit med "Bertfilmer".
Bert är ju lite annorlunda än Sune, och det finns många "godbitar" som vi kan använda oss av i Berts värld, som inte riktigt passar i Sunes värld.
Men det som kanske är mest spännande under denna vår är att jag precis har skrivit kontrakt på en film som ska baseras på min egen bok "Önskeringen" som kom ut 2014.
Jag ska skriva manuset själv, och har riktigt många spännande saker att avslöja om detta projekt när vi kommer lite längre fram i processen.
Men jag vill inte avslöja allt för många detaljer om det projektet ännu.
Jag lovar att berätta så snart alla bitarna faller på plats!
Varma hälsningar från ett fruset Stockholm. 24 januari 2016.
