torsdag 5 september 2013

Små barn - stora bekymmer. Stora barn - stora bekymmer.

Nä. Citatet är inte fel skrivet.

Jag tänkte precis så. Att ha små barn kan ibland innebära stora bekymmer. 
Man oroar sig och övervakar sitt lilla barn, för att det ska kunna få växa och utvecklas. Vi överöser dem med kärlek och tillit.

Ett stort barn innebär också stora bekymmer. 
Man oroar sig ju även för de stora barnen, ofta av helt andra orsaker. 
Men i grund och botten så handlar det även om att vi vill att våra stora barn ska få växa och utvecklas. 
Vi överöser även de vuxna barnen med kärlek och tillit.

Att vara förälder är en stor omställning. 
Man har inte längre möjlighet att lägga lika mycket fokus på sig själv. 
Det finns en annan person i tillvaron, som både kräver och behöver sin självklara del av uppmärksamhet och omtanke. 

Genom hela livet följer barnen med oss föräldrar. 
Man slutar nog aldrig att bry sig om och överösa sina barn med kärlek.
Man vill helt enkelt alltid sina barns allra bästa! 

Kanske är det så att detta är grundregeln för alla föräldrar? 
Att man vill deras allra bästa.
Därefter kan man försöka åstadkomma detta på en mängd olika sätt. 
En del kanske tänker att det bästa för barnet är om man själv försvinner ur barnets liv. Andra kanske vill bevaka varje litet steg i barnets utveckling. 
Men grundregeln finns alltid där i bakgrunden. 
Det är för att man vill barnets bästa.

En del saker man gör för sitt barn blir kanske väldigt bra. 
Andra saker man gör kanske blir till en ren katastrof för barnen. 
Men oavsett resultatet av ansträngningarna så tror jag faktiskt att dessa är sprungna ur en innerlig önskan att egentligen vilja barnets bästa.
Med detta i åtanke så känns det som om många föräldrar skulle behöva mer utbildning för att undvika att överföra sina egna problem på sina barn.

Ibland kan man läsa om barn som farit illa på grund av föräldrars bristfälliga omvårdnad. Varje gång jag läser detta blir jag lika ledsen. 
För jag vill ändå tro att syftet med alla föräldrars agerande i grund och botten har varit menat som någonting gott. 

Att vara förälder är att vara människa. 
Är man inte redo för att ta hand om sitt eget liv och sin mänskliga utveckling, 
så kanske man inte heller är redo för att skaffa barn till världen?

Kanske låter det som att jag föreslår en styrning om människor ska  få bli föräldrar eller inte. Men det är inte alls så jag tänker. 
Jag menar bara att det kan vara värdefullt att tala om allvaret och ansvaret i ett föräldraskap. 
Kanske borde det finnas mer stöd, inspiration, utbildning och till och med statligt subventionerad terapi till människor som önskar att bli föräldrar?

Ansvaret som det innebär att bli föräldrar är stort. 
Jag tycker att alla som vill bli föräldrar och föra sitt genetiska arv vidare, ska naturligtvis få göra det. 
Samtidigt så kanske det även ska erbjudas mycket mer av stöd för blivande föräldrar innan de ens blivit gravida? 
På det sättet skulle man kanske öka medvetenheten om det ansvar som föräldern har för att låta barnet få bli den människa som den har potential att bli. 

Ett barn har aldrig någon uppgift att göra sina föräldrar lyckliga, enligt min mening. 
Det är föräldrarnas uppgift att se till att barnen blir älskade och får växa till unika individer med potentialen att bli fantastiska föräldrar i framtiden, om de själva väljer att skaffa barn.

Vi är barnens stöd och support genom hela livet.
Oavsett om barnen är stora eller små.

Så visst är det så att små barn innebär stora bekymmer, 
likaväl som stora barn innebär stora bekymmer.

Men de är ju även det motsatta.

Små barn är även stora glädjeämnen. 
Stora barn är också stora glädjeämnen.

De är även allt däremellan.


2 kommentarer:

Marlene sa...

Så klok :-)

Tina sa...

Bra skrivet, håller med helt och fullt.