måndag 27 september 2010

Bokmässan 2010

Oj.

Det var en intensiv mässa. Ännu en gång.
För 26:e året i rad så var jag och Anders på mässan och presenterade årets böcker, signerade och träffade läsare i alla åldrar.
Alltid lika kul!



En ska bort. Vem?
Ledtråd: Han är stark.



Bulle, Anders, Sören, Julle.
I den ordningen.
Om nån skulle råka ta fel.
Likheter behöver inte diskuteras ytterligare.



Bröderna Krull tillsammans med illustratören Mattias - som har hittat på hur de ska se ut.

Fler bilder kommer senare.

I lördags så var jag med i p1 - Vid dagens slut - och pratade lämpligt nog om ord.
Lyssna här!

Efter en sån här intensiv mässa så är det nästan som att man får lite träningsvärk i känslokroppen.
Det är så mycket intryck. Så många möten.
Och tröttheten kommer seglande som ett moln och lägger sig som en filt över tillvaron.
I en dag i alla fall.

Dags att vila sig i form, med andra ord.

söndag 19 september 2010

Inte så seriöst.

En riktigt vuxen människa kan inte vara allt för seriös.
För det finns egentligen ingenting att vara seriös inför!

I grund och botten så är kanske hela livet bara som en glädjefylld lek.
Och med hjälp av den egna medvetenheten så kan detta bli fullständigt klart för oss - att livet är en lekfull dans av energi.

Det är samma sorts energi som finns i träden, himlen, blommorna, havet och alla djuren.
Det är precis samma energi som bara dansar runt i olika former.
Kanske är det Guds lek som vi alla är en del av?

Och vi kan välja i varje vaken stund att dansa med eller ställa oss utanför och vägra släppa in den dansande energin i våra liv.
Det är valfritt!

Men även om vi väljer att inte låta livet få flöda genom oss i en glädjerik dans så innebär det ju inte att livet inte dansar för det.
Livets dans pågår oavsett om vi väljer att se den och följa med i leken eller om vi väljer att avstå från glädjen och rikedomen i att vara människa.

Jag påstår inte att livet endast är en dans på rosor!
Att vara människa innebär både smärtsamma, irriterande, oroande och glädjefulla stunder.
Den viktiga poängen som jag försöker påvisa är att vi kan förhålla oss till allt det som händer oss på ett mer lekfullt sätt.

Livet ÄR!

Ta det inte alltför seriöst!

Det blir inte mer viktigt för att man väljer att se tillvaron som allvarlig.
Lek livet.

Jag menar: varför inte?


Hittade en gammal goding på You-Tube.
Tycker att den passar fint nu så här när sommaren börjar säga hej då.



Texten är sjuk.
Och rolig.
Och inte särskilt seriös.

I dag är det val.
Det var minst fyra år sen sist!
Och om fyra år är det dags igen.

Jag har röstat. Är nöjd med det.

I morgon börjar en av årets roligaste veckor.
det är bokmässan i Göteborg.
Åker dit på onsdag och blir kvar till söndag.
Det är lika kul varje år!

Jag och Anders har varit där i alla år sen mässan började för 26 år sen.
I år kommer vi presentera de böcker som kommit ut i år.
Och det är:
* Bert och datadejten
* Galna Gatan - Får Mann vara med?
* Skämtaren Sune
* Håkan Bråkan och sagodagen
* Bröderna Krull

Och om några månader kommer en Sunebok till.

Det som är annorlunda i år är att Anders kommer ha med sin egen roman till mässan.
Kul!

För egen del så kommer ännu ett av mina program för radions "Vid dagens slut" att sändas på lördag kväll.
Det sänds på p1 klockan 21.45.
Lyssna!

Och som vanligt går det att lyssna på programmet på podradion om man råkar missa det!

lördag 18 september 2010

Mandala

Mandala.
Så heter en otroligt mysig restaurang i Rhodos gamla stad.
I somras valde vi att gå dit ett par gånger för att inspireras av stämningen och den goda maten.
Väl värt ett besök om ni är där någon gång!

På väggarna inne vid toan satt det uppsatta små enkla lappar med kloka ord på.
Sånt gillar jag.
Bara för att det är lite knäppt.

Här är en lapp:




Orden fick mig att fundera på vad rädsla kan ställa till med i våra liv.
Rädslan för att leva. För den innebär samtidigt rädslan för att dö.
Om man lever så dör man.
Alltså är det enklare att låta bli.
Det innebär en mindre risk. Tror man.

Och att älska är att leva.
Det är att välja att kasta sig ut i bungujump i tillvaron - utan att vara säker på om man är fastsatt i någon lina.
Man faller handlöst in i något okänt.
För man kan aldrig vara säker.
Kanske är det därför inte så konstigt att det på engelska kallas "falling i love".
För det är ju precis det man gör!
Man faller.
Men det finns även en annan variant.
"To rise in Love".
Man växer genom kärleken.
Visst är det en vacker tanke?

torsdag 16 september 2010

Meditation

Jag älskar meditation.

Förr i tiden var meditation ett ord som förknippades med Buddism och i många fall endast som något flummigt och introvert navelskåderi för människor i västvärlden.

I dag är det annorlunda.

Meditation kan enligt mig vara så mycket mer än att sitta med benen i kors och nynna på ett meningslöst mantra.
Den typen av meditation kan säkert också fungera för vissa människor, även om det aldrig riktigt har fungerat för mig.

För mig innebär meditation endast en sak.
Medvetenhet.
Vad man än sysslar med och upprätthåller sin medvetenhet så kan det kallas för meditation.

Vad du gör är mindre viktigt, utan det handlar snarare den kvalité som du har med dig när du gör det du gör.

Att ta en promenad kan vara meditation om du går medvetet.
Att bara sitta ner kan vara meditation. Om du samtidigt är vaken och alert.
Att lyssna på fågelsång kan vara meditation. Om du lyssnar med ett medvetet sinne.
Till och med att lyssna på ditt inre pladdrande kan vara meditation om du gör det med ett vaket och iakttagande tillstånd.

Det viktiga budskapet är med andra ord att inte somna.
Att hålla sig vaken och alert.
Då kan precis vad som helst förvandlas till en meditation.

För syftet är inte på något sätt att dra sig bort från världen, anser jag.
Det handlar mer om att ta del av allt som händer i världen med medvetenhet.
Vi kan när som helst välja att sluta blunda för hur saker och ting är och se världen utan begränsande attityder.
Jag tror att det endast är när vi blir tillräckligt medvetna om både oss själva och vår omvärld som vi kan genomgå en bestående förändring i vårt samhälle.
Det är först när vi ser hur saker är som vi kan välja andra sätt att förhålla oss till det som sker.
Vi har alltid ett val.
Valet att bli medveten om vad som är.
Om man frågar mig så är det livets mest spännande upptäcktsfärd.

Men glöm inte bort att varje ögonblick är viktigt.
Meditation är ingenting som är fragmentariskt.
Det bör vara en kontinuerlig ansträngning.
Man kan vara medveten i varje enskilt ögonblick.
Men tyvärr så tänker vi sällan på det sättet.
Vi kanske mediterar en stund på morgonen och därefter lägger vi det åt sidan och faller in i en daglig sömn.
Det är som om vi väljer att gå omkring i en sorts hypnos där vi inte ser saker som de är.
Vi väljer att blunda hårt och att inte se livet med klara ögon.
Men enligt mig så är medvetenhet något som sker kontinuerligt.
Det är som en flod som ständigt fortsätter att rinna.
Tänk om vi kunde hålla kvar vår medvetenhet och vårt vakna sinne hela dagen.
Dygnet runt.
Då tror jag att en oändlig blomning skulle inträffa.
En tyst inre explosion av total insikt.

söndag 12 september 2010

För den goda sakens skull

Så var det klart.
Dansfeber och några minuters förnedring i direktsänd TV.



Det var kul!
Även om jag faktiskt just nu är tacksam över att slippa kliva in i transvestitmunderingen en gång till!




Vinnare blev Naseem Al Fakir och han var ju GRYM som Beyonce´- inget snack om saken att han skulle gå till final!
Eller..det beror kanske på vad som är syftet med dansen - att det ska vara roligt eller bra.
Men personligen så tyckte jag även då att Naseem var både bäst OCH roligast - på grund av att han gjorde dansen så klockren!

Både han och jag kämpade ganska ordentligt med de höga klackarna.
Han fick svår koreografi - jag fick en massa hinderbana som jag skulle klampa omkring på i scenografin.




Men alla som var med både framför och bakom kameran gjorde ju ett sanslöst bra arbete!
Dansarna som jobbar som små galningar för att göra showen sevärd för TV-tittarna - och alla som gör sitt yttersta för att bildsätta och ljussätta och bygga scenerier och allt möjligt.
Det är en STOR produktion.

Och man får inte glömma bort syftet bortom vår lilla lek i TV.
Syftet att samla in pengar till BARN som har det svårt i tredje världen.
Det finns många olika sätt som PLAN arbetar för att hjälpa barn som har det svårt.
Själv är vi i vår familj "flickfadder" - vilket innebär att vi ger pengar varje månad till PLAN för att de ska arbeta för att hindra könsstympning och barnäktenskap i Egypten.
Det känns angeläget och viktigt.
Det är DÄRFÖR jag, Anders, Naseem, Rami, Peter, Masse och Anna valde att skoja runt en stund i TV-rutan.

Masse ramlade handlöst ner från scenen under en repetition - och Anders föll ner från trappan i scenografin och bröt två revben.




Så det var ganska tufft också.

Snart dags för hemresa till Örebro igen.
Känns skönt att komma in i normala kläder och skor igen.

Tjing!

fredag 10 september 2010

Smultronstunder

Jag kallar dem så.
De där stunderna som inträffar ibland i livet som känns berörda av Guds hand på nåt sätt.
De där situationerna som blir minnen som vi gärna återvänder till för att få en glimt av den känsla vi en gång fick.
Stunderna är för mig som smultron som vi samlar på ett minnenas strå.
Vad är det som händer i såna där stunder egentligen?
Jag har länge undrat vad det är som gör att vi i vissa stunder bara släpper allt och upptäcker oss själva fullt medvetna i nuet.
För mig har barnens födelser varit såna stunder.
I synnerhet det första barnet.
Den förundran och stumma beundran över livets fullkomlighet i den stund jag såg mitt första barn födas.
Det var en stund som jag aldrig kommer glömma.
Inte heller den tid direkt efter födseln när barnet tycktes vara fullt medveten och tittade på mig och min hustru med en helt klar och intensiv blick.
Att barnet sedan visade sig vara både utvecklingsstörd och ha ett stort hjärtfel var ingenting som påverkade de gyllene ögonblick som vi möttes av i förlossningssalen den där dagen för 19 år sen.

Ibland tycker jag att existensen eller Gud eller vad du nu föredrar att kalla det, sammanlänkar enskilda händelser och låter stunderna få mötas i en sorts synkronicitet.
Saker sammanfaller ibland på ett nästan komiskt sätt.
Jag får en tanke och ringer upp någon som i sin tur just har fått ett brev på posten som just sammanfaller med den idé som jag just hade fått – och som i sin tur leder till att en ännu mer förfinad idé föds och så vidare och så vidare.

Alla människor är ju med om såna händelser i livet – stora som små.
Jag menar, ibland när man precis ska lyfta luren och ringa till en god vän så ringer vännen upp dig istället.
Du vet vad jag menar, va?

Kanske är det bara en lustig slump?
Eller kanske är det en sorts gudomlig synkronicitet?

Hur som helst så behöver just de där stunderna inte vara så kallade ”smultronstunder”, men de kanske kan utvecklas till att bli det?

Dagligen inträffar små ögonblick som jag tror att vi alla kan träna oss på att bjuda in till strået där vi samlar de magiska stunderna.

Vad är dina smultronstunder?

Här är en liten film med mina mest älskade smultron.
Mina barn.

Låten har jag skrivit och låtit en kompis få producera upp.
Jag blir själv lika rörd varje gång jag ser bilderna och hör musiken.



Nu är det fredag.
I morgon smäller det.

Dansfeber i TV4 - klockan 20.00

Ni tittar väl, va?
En röst på oss (eller nån av de andra) är en röst för världens barn.
Ett ekonomiskt bidrag som kan ge barn det de behöver.
De är väl också värda att få uppleva smultronstunder?

Rapport från repetion

Nu närmar det sig med stormande steg!
Dansfeber på lördag.

I går tränade vi för första gången på riktigt.
På plats i studion.
Se så tjusig...



Av någon anledning blev jag döpt till "Ingeborg" av vår koreograf Fredrik.
Han tyckte inte att jag var så sexig direkt.
Mer som en dam med handväska.
Jag ska försöka föreställa Sandy (OLivia Newton John) i Grease.
En läcker brud?
Hmm...
vi får se om jag får till det!

Och vi fick testa peruker.
Anders blir snygg som Travolta.




Tyvärr så ramlade Anders ganska illa i scenografin och har slagit sönder ett revben.
Han har så ont så dagens träning är i farozonen.
Men vi får hoppas att han får starka mediciner så att han blir "normal" igen...

Nu dags att åka till studion igen.

Ni kollar väl på lördag?
Och röstar!
Pengarna går som sagt till ett väldigt fint ändamål.

Tjoho!

onsdag 8 september 2010

På lördag ska det skakas rumpa!

På lördag är det dags för min och Anders "dans" i TV4:s "Dansfeber".
Vi får väl se hur det går.
Kan inte direkt påstå att vi har tränat mycket.
Jag har varit sjuk och legat i sängen och hostat.
När jag började bli frisk var det bara att ta tag i skrivandet av den nya Suneboken.
Den ska vara klar och levererad i fredags.
Men den är på gång...

Här är en liten film från den enda repetitionen vi gjort än så länge.

video

Och här finns en video från inspelning av "förfilmen" som vi gjorde för någon vecka sedan här i Örebro.



Ja, hur ska det gå?
Ring och rösta!
För alla pengar som kommer in går till barnrättsorganisationen PLAN Sverige.
Det är ett fint syfte. Även om dansen inte är så fin...

----

I lördags hade sonen grabbträff med sina kompisar.
En fullkomligt underbar tillställning som vanligt!
Den stora överraskningen var att de fick åka limousin till en pizzeria i stan för att äta mat.









Limousinen var en gåva från organisationen "Min stora dag".
Organisationen gör saker för svårt sjuka barn, som ska kunna känna sig glada och upprymda mitt i sin svåra situation.
Ännu en organisation som gör ett behjärtansvärt arbete, med andra ord!
Den stora händelsen för Ludvig kommer bli nästa vår när han ska få åka till Kolmården och få en egen visning av de djur som han vill komma närmre.
Delfiner, apor och lejon tycker Ludvig är extra spännande att få se på nära håll.
Hoppas att han inte kommer FÖR nära lejonen bara!
Det var tänkt att han skulle få vara med om den stora dagen nu i höst, men det gick inte att få ihop med Kolmården.
Men till våren blir det av!

Nu åter till skrivbordet!

Tjing!

tisdag 7 september 2010

Tvivel är en tillgång - inte en svaghet!

Vi människor har en unik möjlighet att kunna tänka fritt.
Kanske är det just den egenskapen som mest av allt skiljer oss från djuren.
Därför tycker jag att det känns viktigt att uppmuntra den förmågan.
Jag tänker på tvivel.
Jag tror att alla människor har en inbyggd reflex att ifrågasätta och tvivla på de sanningar vi får presenterade för oss.
I mina ögon är det helt naturligt och en väldigt värdefull egenskap.

I många religioner så kan tvivel tolkas som ett tecken på svag tro och att receptet är att öka sin tillit och tro istället för att bemöta sitt eget tvivlande.
Jag tror att det är olyckligt.

Min känsla är att tvivel är den bro vi alla behöver passera för att nå fram till vår egen personliga övertygelse.

Tvivel behöver inte alls vara ett tecken på svag tro.
Tvärtom så anser jag att det är ett tecken på en självständigt tänkande och kännande individ som har ett behov av att själv finna sin övertygelse, oavsett vilka konsekvenser det än får.
Olika människor från en och samma familj kan söka och finna olika trosuppfattningar. Människor i församlingar behöver inte dela exakt samma värderingar.
Det tycker jag är sunt!

Men att söka en ideologi som ska vara allmängiltig för alla unika individer känns för mig inte alls särskilt utvecklande för de enskilda människorna.
Att söka en enda bindande formulering av den religiösa sanningen är för mig helt främmande då den inte accepterar tvivlet som en stryka utan endast som en svaghet i tron.

Att hävda att till exempel kyrkliga beslut är fattade med den Helige Andens hjälp och därmed fullständigt ofelbara tycker jag bara vittnar om en föråldrad och inte längre relevant människosyn.

Människor kan och bör tänka själva.

Våra tankar, idéer och känslor är värdefulla redskap som för oss mot den individuella tron, som enligt mig är den nya tidens mest logiska livsåskådning.

Visst kan många människor ibland behöva vägledning och stöd i sitt eget sökande efter personlig sanning, men det behöver ju inte innebära att riktningen ska vara mot en särskild religiös inriktning.
Stöd för enskilda individer kanske snarare skulle kunna vara att våga lyssna på en annan människas tvivel.
Att våga vara kvar i sin egen övertygelse utan att pracka på någon annan densamma. Stödja och ge support till sökande efter sin egen livssanning.

Ett av de kanske viktigaste redskapen i sitt individuella sökande anser jag är känslorna.
Man kan ljuga för sin omvärld, men aldrig inför sina egna känslor.
Det vi känner är för tillfället sant för oss.
Det kan vara sant av tusen och en olika anledningar, men det går ändå inte att komma förbi att känslan inuti är äkta.
Du kan spela glad, lycklig, arg, rädd och ledsen, men du kan inte ljuga inför din inre klokhet.
Du känner det som är inom dig.
Det behöver du aldrig tvivla på.
Känslorna kan användas som en kompass mot den hamn du väljer att lägga till vid.

Och inom kort kanske du åter igen är på väg på okända hav, mot nya utmaningar.
Och varför ska det uppfattas som någonting negativt?
Det är en del av resan mot individens visdom, kunskap och inre trygghet.

Det är vi alla värda, tycker jag.

fredag 3 september 2010

Nostalgi

Det här är nostalgi för mig!



Det handlade inte om att överväga om man skulle se veckans avsnitt eller inte.
Det var liksom självklart!
Och som jag slukade serien. Mest älskade jag indianerna.
Jag tyckte de var mest coola.
Redan på den tiden.

Annars så tycker jag att vinjetten till "Snobbar som jobbar" fortfarande är helt briljant gjord.
Att visa redan i vinjetten de två hjältarnas olika bakgrund är genialiskt.

Är fortfarande sjuk.
Hostar hela nätterna istället för att sova.
Det är väl dumt?

I dag fick jag en DVD med inspelning från min och Anders träning inför Dansfeber nästa lördag.
Herregud...
Det är MYCKET som måste bli tiotusen gånger bättre.


och så en bild som bevisar att film var INTE mycket bättre förr...




Trevlig fredag alla!