onsdag 24 mars 2010

Onsdagsmardröm

I dag har det varit en mardröm.
En livs levande mardröm, dessutom.
Jag har suttit med kvitton och redovisning.
Sånt är nog bland det tråkigaste som finns om man frågar mig!

Då är det roligare att vara klar med redovisningen.
Det är jag nu.
Hurra för mig!

I går hade jag och Anders en riktigt bra arbetsdag och vi skapade stolpar för två kommande böcker som ska skrivas under våren.
Sen skrev vi en text om den boken som ska skrivas under sommaren också.
Vilken tur att vi tycker om att skriva!
Annars skulle man kunnat tro att det var trist att sitta och hitta på texter om något som vi ännu inte har skapat.
Så där är det alltid.
Vi får skriva så kallade "säljtexter" till sånt som vi ännu inte har skrivit.
Sen när vi väl sätter oss och börjar skriva manus så dyker det ofta upp helt nya idéer.

I morgon är det våffeldagen.
Det inträffar på den dagen på min farsa skulle ha fyllt år.
Om han hade levt hade han fyllt 98 år nu.

Men det är inte bara den dagen då vi firar min farsa och äter våfflor.
Det är dessutom den dagen som kallas "Marie Bebådelsedag".
Nu undrar kanske en del vad "bebådelse" betyder...?

Ja?

Det var alltså dagen då Jungru Maria blev på tjocken!
Det var då hon blev befruktad av den helige anden...
Ja, det är ju fullt logiskt att kvinnan blev gravid av en vindpust av den helige anden.
Det är ju så det brukar gå till!
Inget SEX där inte!
Aja baja!
Nä, hon råkade bli blåst på av den helige anden och vips så väntade hon ett litet barn.

Jag tycker att det kanske är på sin plats att utfärda en liten varning till alla kvinnor som är ute och promenerar i morgon.
Akta er för vinden!
Den kan göra er gravida.

I och för sig så kanske ni VILL bli gravida och då är det ju bara att knalla ut i vinden med villigt och öppet sinne.
Kanske är det just DIN tur att bli blåst på denna "bebådelsedag"?
Själv ska jag inte lämna huset i morgon.
Ingen helig ande ska få blåsa in en unge i min mage i alla fall!

Av olika anledningar som jag helst inte vill gå in på så anser jag att den här bilden illustrerar en viss sexuell frustration som kan hänga ihop med just "bebådelse" av olika slag.




Är det bara jag som funderar över vilka sexuella frustrationer som ligger till grund bakom skapandet av denna lilla ljus-STAKE?

Jag menar...hur tänkte de?


Nä. Nu ska jag ta tag i kvällens grabbaktivitet.
Ännu en härlig grabbafton väntar!

Fridens alla människor!

måndag 22 mars 2010

...och så blev det måndag istället.

Hoppsan.
Helgen är klar.
Det gick snabbt!

Fredagsmys med sonen.
Lördagsmys på dagen och sedan resa till Stockholm.
Missade tyvärr att gå på den så kallade "Twittup" som jag hade tänkt gå på.

Söndagen var det morgon-TV på TV4.
Här kan man kika på det inslaget.


Och även ett klipp från TV4 Gävle.

Jättekul att träffa pristagaren Mats och hans brorsa Sven och den andra pristagaren Bosse.

Sen var det taxi direkt till prisutdelningen av "UPP-priset".
Det var en underbar tillställning med massor av härliga och fina barn med Downs syndrom och deras syskon och föräldrar.
Blir alltid varm i hjärtat när jag ser alla dessa unika individer som delar en liknande erfarenhet som vi gör i vår familj.

Det går inte att komma ifrån att det händer någonting med alla oss som har den stora förmånen att vara i närheten av människor med Downs syndrom, och även andra diagnoser.
I min värld så känns det som om hjärtat expanderar och blir mer öppet för hela världens olikheter.
Kanske är det så. Kanske inte.
Men det är i alla fall min känsla.


Jag och "Ica-Jerry"


Den här veckan är det mycket jobb.
Ska försöka hinna med en hel del innan fredag då jag sätter mig på planet till Thailand.
En vecka sol och vila.
Det känns inte alls dumt att tänka på just nu.

Kanske ska man passa på att röka lite vatten..pipa..?



Ja, det är ju så billigt...

Nä, nu är det dags att ta tag i skrivandet igen.

Fridens!

fredag 19 mars 2010

Ingen vanlig helg

Den här helgen blir inte riktigt som alla andra helger.
I och för sig så vet jag inte hur vanliga helger ska vara.
Men ändå...

I dag skjutsade jag fru och två döttrar till Arlanda. De flög till Thailand.
Där är det cirka 30 grader varmare än här.

Nu är det grabbvecka med sonen.
Härligt!

I morgon kväll åker jag upp till Stockholm och ska kika in på nåt som heter "Twittup".
Jag är lite osäker på vad det är och hur det går till.
Men jag skulle ju ändå upp till Stockholm och på söndag morgon ska jag vara med i TV4 och prata om Downs Syndrom.
Sen ska jag vidare och dela ut pris till två personer som har gjort goda insatser för att förändra bilden av människor med Downs syndrom i samhället.
Vinnarna är inte hemliga.
Det är Mats Melin - alias praktikanten från ICA-reklamen och Bo Ericsson som är barnläkare på Astrid Lindgrens sjukhus som har jobbat mycket med att lyfta fram möjligheterna för människor med Downs syndrom.

Läs mer på Svenska Downföreningen.


Sen fortsätter grabbveckan med sonen.
Ska bli hur fint som helst.

I kväll blir det Lets Dance och grabbsnack i soffan.

Ha en underbar helg alla som råkar läsa det här.
Det är ni värda!

tisdag 16 mars 2010

Jag hyllar mig själv just i dag

Föddes gjorde jag.
Precis som alla andra människor.
Just i dag var det 46 år sen.



Jag föddes med höger fot vriden åt fel håll. Den pekade bakåt när den borde ha pekat framåt.
Det måste ha sett ganska märkligt och groteskt ut.
Kanske var jag redan som nyfödd lite velig och osäker på om jag skulle gå framåt eller bakåt.
Hur som helst.
När jag var 10 dagar gammal så valde doktorn att bryta benet åt rätt håll.
Och så lite gips på det.
Min mamma har berättat att jag hade gips ända upp bröstet.
En så där liten kropp med en massa gips på måste också ha sett ganska märkligt ut.
För att inte tala om den smärta jag måste ha känt när läkaren vred rätt benet.
På den tiden fanns inga tankar om att små barn hade känslor.
Och om någon ansåg att barnen ändå hade känslor så ansågs det långt in på slutet av 70-talet att små barn inte hade möjlighet att minnas traumatiska händelser.
Det var innan man inom läkarvärlden insåg att även små barn kan ha svåra traumatiska minnen i kropparna.

Växte upp gjorde jag också.
Med håfotsinlägg och fem äldre syskon.
Det var inte så lätt att få sin stämma hörd i en så pass stor syskonskara.


Men jag kom på ett knep som kunde få mig både sedd, älskad och omhuldad.
Jag blev ynklig.
Och sjuk.
Det var ju ett ypperligt sätt att få lite extra bry från min mamma.
Det fungerade alldeles ypperligt och jag blev senare riktigt duktig på att ljuga.
Det gör jag än i dag. Fast nu kallas det författarskap.

Skolan var jag inget vidare intresserad av.
De roligaste ämnena var bild, idrott och musik.
Inga teoretiska ämnen direkt.
Svenska var kanske ett av mina sämsta ämnen.
När jag gick ur nian hade jag etta i svenska.
Jag var inte ens välkommen på lektionerna utan fick istället gå och städa skolgården tillsammans med rektorn.
Det var i och för sig ganska trevligt att borsta sand och plocka fimpar ute i naturen.
Men livet fungerade ju i alla fall.
Mina betyg har jag aldrig behövt visa för någon.
Jag kan ju förstå att vissa behöver goda betyg för att kunna läsa vidare på den utbildning som ger det jobb de önskar sig.
Men för min del så hann jag inte med sånt.

Jag spelade fotboll i Immetorps BK tills jag blev 16 år och tyckte att musiken var det viktigaste som fanns.
El-bas började jag spela vid 11-års åldern.
Tillsammans med min klasskompis Erik Lindstedt- alias Lill-Erik.
Vi startade bandet Hirdy Girdy som senare förvandlades till att heta Coma Band.
Det var jag, Erik och två killar till. Lasse (senare kallad Olle) Gustafsson och Frippe Svensson.


Musik var det jag skulle satsa på.
Det var jag övertygad om.
Därför struntade jag allt mer i skolan och drömde mig bort till en värld där jag kunde livnära mig på att spela musik.
Coma Band upplöstes och istället började jag spela med några andra killar i bandet Killroy. (Kenneth Augustsson, Pecka Dahl)
Jag älskade musik och bildade vid sidan om bandet Killroy ett reggae-band som senare utvecklades till ett rockband som hette Atmosfär. (Kenneth, Pecka, Olle, Jocke Högberg och Marie Andersson-Qvist)
Vi var övertygade om att vi var Sveriges nästa stora popexport och vi satsade allt!




Vi vann en av deltävlingarna i Rock-SM 1982. Det var den tävlingen som Europe vann och visade att det inte var Atmosfär som var nästa svenska popexport. Det var det de som var.

Därefter åkte jag in i lumpen och blev en grön militär med rosa hår och Nils Poppe mustasch.
Min frisyr liknade Harpo Marx och det var det jag mest kallades av mina kompisar.




Musiken var fortfarande mitt stora intresse när jag 1984 fick frågan av min kusin Anders om jag ville göra illustrationerna i hans nya sagoberättelse som hade gått som följetång i radio Örebro, och som nu skulle bli bok.
Eftersom teckna var ett av mina andra intressen så tackade jag genast JA till erbjudandet.

Ett annat av mina stora intressen som väcktes under åren 83-84 var teater.
Jag upptäckte hur otroligt kul jag tyckte att det var att gestalta känslor och uttryck på scenen.
Jag var med i några uppsättningar i teaterföreningen ”Lyset” innan jag bestämde mig för att satsa lika helhjärtat på teater som jag tidigare hade gjort på musiken.
Jag sökte flera olika scenskolor och kom in på en förberedande scenskola i Örebro.
Att flytta från Karlskoga till Örebro kändes som ett lagom långt steg och i augusti 1985 gick flytten.
Samtidigt hade även min kusin Anders kommit in på en högskoleutbildning i Örebro och vi valde att dela på en gemensam lägenhet istället för att sätta oss i en varsin studentlya.

Det var då mitt och Anders samarbete verkligen tog fart.
Anders hade fortsatt att skriva Sune och var nu inne på den tredje säsongen av Sune då vi flyttade ihop i lägenheten.
Efter en tid så började jag allt mer lägga mig i Anders skrivande och plötsligt så satt vi och skrev sagorna tillsammans.
Vi var till en början lite osäkra på våra roller, men efter ett halvår så blev vi sammansvetsade som författarpar.
Vi skapade nya berättelser på löpande band och allt sändes via radion i första hand.
Lokalradion i Örebro sände Sune, riksradion beställde nya sagor och vi skrev den ena mer galna sagan efter den andra.
Från den tiden finns väldigt få sagor utgivna.
Kanske för att det var FÖR galet för världen?

Under våren 1986 skapade vi så en helt ny figur - Bert.
Inspirerade av Barbro Lindgrens böcker ”Världshemligt” och Beppe Volgers härliga och galna humor skapade vi en 12-årig dagboksskrivande kille som hade ett gemensamt intresse med sin föregångare Sune.
Tjejer!

Ungefär samtidigt så spelade vi in en Tv-serie om Sune. Det var Anders berättarröst och mina teckningar.
Till serien skulle vi också ha musik. Den skrev vi glatt själva. En av låtarna var riktigt galen. Den hette ”Hej Hej Hemskt Mycket Hej”.


1987 kom första boken om Bert ut. Från början ville förlaget satsa rejält och skulle trycka 7 tusen exemplar. Sen ökade intresset ytterligare och därefter ännu mer. Till slut hamnade första tryckningen på 37 tusen exemplar.
Då började vi nog ana att det fanns nåt speciellt i det vi skrev.
Samma år blev låten ”Hej Hej Hemskt Mycket Hej” en landsplåga och vi spelade in en LP-skiva med låtar om Sune - och åkte runt i folkparkerna i hela landet och sjöng låtar om en 7-årig killes känsloliv.
Det var inte så många i hela landet som på den tiden kände till Sune.




Minns speciellt när vi spelade i Hagfors folkets park klockan 23.30.
I publiken var bara fulla raggare som undrade ”Vem FAN Sune är?”
De ville endast att vi skulle spela ”Hej, hej..”


1988 fick vi en förfrågan att göra ett radioprogram under hela året 1989. Almanackan hette det och skulle sändas varje dag under hela året.
Vår ekonom tyckte att det var alldeles för dålig betalning, och ansåg att vi därför skulle tacka nej.
Men jag och Anders trodde oss ha en form där vi kunde förproducera programmen och bunkra upp flera veckors program åt gången.
Och så hade vi en liten plan att i varje program sända en snutt dagbok om Bert.
Berts betraktelser blev ett begrepp för alla som någon gång lyssnade på radion efter 7-nyheterna på morgonen.

I slutet av 1990 ringde biträdande dramachefen på SVT Drama i Stockholm. Han frågade om vi ville göra julkalender av Sune.
Det var egentligen meningen att de skulle göra Barna Hedenhös, men den produktionen hade gått i baklås av olika anledningar och nu var det bråttom att hitta någon annan som på kort varsel kunde tänka sig att göra en julkalender.
Än en gång tyckte vår ekonom att det var för dålig betalning.
Men vi sa ändå ja och började skriva som galningar för att hinna klart i tid.
Det gjorde vi.
Och resultatet är fortfarande en av tidernas mest älskade julkalendrar - ”Sunes Jul”.

I början av 1991 när vi satt och skrev för fullt på Sune så föddes mitt första barn.
Han visade sig ha Downs syndrom.
Och än en gång förändrades hela mitt liv...

fredag 12 mars 2010

Summa av en vecka

Ja, hela veckan har hunnit passera.
Det gick snabbt!

Måndag = resa i landet för att kika på ett spännande projekt. (det lät väl lagom kryptiskt=)
Tisdag = resa till Stockholm för att presentera en TV-idé för SVT.
Onsdag = skrivardag med Anders. Manus på en ny bilderbok och utkast till Sunelångfilmen.
Torsdag = Skrivardag igen.
Fredag = kreativt möte om en ny bokserie som kommer i slutet av året.

Och nu sitter jag här.
Vid datorn.

Och skallen börjar koka.
Migränvarning.
Vore ju typiskt.
Och extremt typiskt när det blir helg.

Nu ska jag andas.
Och vila.

Ha en fridfull fredag!

Tjing!

Det är roligt nästan jämt och när det inte är roligt så kan det bli roligt sen.

I dag är det fredag.
Fint.

En vecka närmre ljuset och våren.

Hörde på stan när några kvinnor med burka kom gående:
- Mamma, är det möhippa?

Det var det inte.
Tror jag. I så fall den tråkigaste möhippa jag någonsin sett.
Inget party alls.

Det är en märklig värld vi lever i.
En annan gång hörde jag talas om att några barn blev rädda och trodde att kvinnor i burka var spöken.
De såg ut på samma sätt som de själva gjorde när de lekte spöken.
Ett stort lakan och sen bara hål för ögonen.

Det kan verka rasistiskt att skriva om sånt.
Men det behöver det ju inte vara!
Det är ju inte alls konstigt att barn söker i sin egen begreppsvärld efter någonting som de kan relatera till när de ser något annorlunda.
Själv så såg jag i dag en kvinna med slöja som hade en VÄLDIGT gul kjol på sig.
Genast så tänkte jag att jag själv troligen som barn hade undrat om det var en påsk-kärring som var ute och gick.

Det går inte att komma förbi att det är många nya företeelser som vi måste anpassa oss till i vårt samhälle.

Jag är själv uppväxt i Karlskoga på 60 och 70-talet.
Kommer mycket väl ihåg när jag fick se den första liv levande negern.
Det var så vi kallade svarta på den tiden.
För på den tiden var svarta människor oerhört sällsynta.
Och det annorlunda kändes mest obegripligt.

Jag växte till exempel upp med en rädsla för homosexuella.
Utan att fundera på varför jag var rädd för dem.
Det var bara en rädsla som grundade sig i min egen okunskap och oförståelse.
Jag kände ingen homosexuell människa och förstod därför inte att det i grund och botten bara var vanliga människor.
Jag trodde med utgångspunkt från min begränsade begreppsvärld att det var något farligt.
Kanske nåt man kunde drabbas av om man hade otur.

På samma sätt behandlas människor med olikheter än i dag.
Men dagens "negrer" är oftare människor med utvecklingsstörningar.
Det är egentligen ganska groteskt att det än i våra dagar finns så många fördomar och rädslor för människor som är annorlunda.

När jag hör talas om lärare på skolor som använder "utvecklingsstörd" som skällsord i ett nedlåtande sammanhang så blir jag både arg och förvånad.
Har vi människor inte lärt oss mer?
Är vi fortfarande så primitiva att vi måste söka stöd i fördomar och korkade antaganden för att förstärka vårt fattiga språk?
När folk skojar och kallar någon "CP" eller skäller på någon med ordet "mongo" så skär det i mig.
Det är inte så att jag tror att de människorna som använder dessa uttryck vill vara elaka mot annorlunda människor.
Det handlar bara om okunskap.
Och rädsla.
De förstår inte helt enkelt.

Därför känner jag att det är extra viktigt att möta människor av olika slag.
Att ständigt vara öppen för möten med människor.
Och kanske kan vi träna oss i att inte omedelbart döma det vi inte förstår?
Kanske går det att acceptera att vi inte vet allt eller kan allt?

Att inte veta är ju inledningen på att lära oss något nytt.

Ja.

Det var dagens fundering från mig.

Och så en bild som visar att klotter inte ALLTID är fruktansvärt.
Ibland är det till och med ganska kul.



Det tycker jag är kreativt!

lördag 6 mars 2010

Pung-Anders och Snopp-Sören utan chans

I dag är det Andra Chansen i Örebro.
Jag ska dit med hustru och son.
Och sonen ska heja på hårdrockande tjejer.
Vi får se vilka två som tar den sista chansen att nå finalen i Stockholm.
Av någon anledning så känns det lite som om de som är med i andra chansen ändå inte har någon verklig chans i den stora finalen.
Men vadå..
..det är ju en LEK!
Som engagerar många människor i vårt land.

Så jag ser det som en kul fest.

I torsdags var det också fest.
På slottet.

Hade med kameran men fick bara med mig tre bilder.
Det kanske var lika bra det...

På den första bilden är det jag och en man som är både kul och väldigt, väldigt trevlig!




Sen träffade vi en hel drös med andra trevliga kill..
tjej..
Kill...
Eller..tjillar.



Den i mitten är jag.




Den i mitten är Anders.

Därefter stängde jag av kameran för kvällen.

Många kuliga möten hann vi med under kvällen i alla fall.

I går var det fredag och då var det också fest.
För min son.
Anders och jag hade grabbafton med sonen.

Vi spelade brakfis-bowling och åt middag på sportbaren O´Learys.
Allt gick i grabbighetens tecken.



Vem som vann behöver vi ju inte tala om.
Det var på nåt vis givet från början.



Anders stil hade han hittat på själv.
Resultatet talade om att stilen inte var nåt vidare.



Ludvigs stil var desto bättre.
Så även resultatet.



Anders uppskattade maten. Och efterrätten.



Ludvig fick presenter från Anders och hans familj.
Bland det bästa var ett presentkort på videofilmer.

På hemvägen hittade Ludvig på en egen Rap-låt.
Den var cool.
Jag lägger inte ut den här på nätet av upphovsrättsliga och censurmässiga skäl.
Den hette "Snopparna ramlar ner".
Jag vet inte var ideen till texten kom från.

Nu är det snart dags att förbereda oss för Andra chansen.
Sonen ska inte uppträda med sin rap-låt.

tisdag 2 mars 2010

Jag är en by

Det finns en by som heter Sören.
Det är sant.
Tycker synd om de som bor där.

Se fakta:
Sören är beläget strax sydost om Töre, vid Törefjärden
En djup hamn som är väl skyddad och har ett 80-tal båtplatser.
Det finns land ström, brygga för yrkesfiskare och en asfalterad sjösättningsramp.
I dag har byn en blandad bebyggelse där den moderna ligger samlad på en rad längs landsvägen och den äldre ligger på en mindre moränkulle, ute på en udde.

Här finns Sören:
Lat 65o51,98 N Long 22o44,93 E

Byanamnet Szörom
Namnet har sitt ursprung i det fornnordiska ordet saur (sörja, smuts, dy). Byn var tidigare nästan omgiven av sankmark. 1547 var stavningen var "Szörom"eller Sörenn".

Och så här ser Sören ut:




Jag tycker inte att jag är lik mig.
Det enda som jag kände igen i den ovanstående beskrivningen var det där om sörja, smuts och dy.
Det är så jag brukar lukta.
Och jag ser dessutom ut som dynga.

Se bildbevis:



Och så fick jag tips om att man kan skriva in sitt namn på Blogipedia för att ta reda på vem man är. Eller vad som har skrivits om mitt namn på bloggar.
Enligt uppgifter där är 73% av det som skrivs om namnet "Sören" positivt.
Det är ju bra.

Testa det själva. det är riktigt lustigt.
http://www.blogipedia.com/om/


Nu ska jag laga en stackars trasig köttfärssås.

I morgon har jag en liten föreläsning i Stockholm på Bosöns Folkhögskola.
Sen på torsdag ska jag gå på festlighet med alla artister som ska vara med i Andra Chansen här i Örebro.

På fredag ska jag och Anders ha grabbafton med min son Ludvig.
Det är Anders kombinerade 18 och 19-års present.
Ska bli hur kul som helst!

Återkommer med farliga bilder efter helgen.

Och på lördag ska jag på Andra Chansen här i Örebro.
Det ska bli kul eller tråkigt.
Vi får se.

Nu väntar den trasiga såsen ivrigt.
Dags att laga mat!


Tjing!