Tacksam

I dag var det en bra dag.
Jag och Anders jobbade.
I skogen.
Det kanske låter som om vi gjorde ett arbetspass med att fälla lite träd och hyvla lite bark och sånt.
Men nä..
Vi jobbade med research.

Det var riktigt spännande och magiskt!

Det var en stund av nu.
Såna stunder är unika.

Uttrycket att leva i nuet har kommit att bli ett modeord och används i alla möjliga sammanhang.
Många tycks inte reflektera över vad det egentligen innebär.
Att leva med ett barn eller en ungdom med funktionshinder innebär att man tvingas leva i den stund som just nu är hela tiden.
Inget annat accepteras.
Det abstrakta tänkandet om ett avlägset ”sen” eller ett suddigt minne av nåt som hände ”då” är ofta så svårt att hantera så på ett eller annat sätt hamnar man i nuet vare sig man vill eller inte.
Jag har egna erfarenheter i mängder där just detta fenomen fått mig att stanna till och fundera över hur mycket jag själv färdas genom tiden som en studsboll.

"Jag minns det som det var i går", säger jag liksom av gammal vana.
Eller:
"Det där ska bli kul att göra sen. Men inte nu."

Dessa ständiga tidsresor som vi normalstörda människor gör är inte nåt annat än en förbannelse.
Vi har så otroligt mycket att lära av våra utvecklingsstörda medmänniskor.
De är våra kloka vägvisare in i nuet där allt det gamla inte spelar nån roll och där framtiden ändå inte har hänt, så den spelar inte heller någon roll.

Lev i nuet.

Och på nåt vis har det blivit ett slags mantra som vi moderna människor tar till för att skapa nåt slags medvetande. Vi vill förstå denna klokhet, så vi tar till oss begreppet och hoppas att nåt bra ska hända i bara farten. Tyvärr så fungerar det väl inte riktigt så.

Människor som på grund av olika sorters handikapp inte klarar av att färdas genom nu och då på samma sätt som vi andra blir tvingade att se stunden för vad den är.
Och vad är då stunden?
Vad är det de oftast vill?
De vill må bra!
De vill vara glada och lyckliga.
Varför ska de gå omkring och sörja en kanariefågel som dog i går?
Det var ju då!
Varför ska de fundera över hur de ska leva och bo om 10 år?
Det kan man ju inte veta nu!

Ni förstår ju att det inte är helt enkelt att leva efter det där i vårt moderna samhälle.
Vi måste ju planera framtiden.
Lediga helger, semestrar likväl som arbetet måste planeras in i minsta detalj.
Vi vill på nåt sätt försäkra oss om hur saker och ting ska utvecklas.
Då tar vi dessutom hjälp av våra tidigare erfarenheter för att undvika att göra om samma misstag som vi har gjort tidigare.
Vi planerar framåt med kunskap från det förflutna.

Nuet är bara nåt som råkar hända.

Det är väl ganska uppenbart att dessa två olika synsätt på tillvaron ständigt krockar med varandra?

Jag försöker varje dag ta en liten stund och gå ifrån allt det som varit och allt det som jag måste göra sen och bara känna vad som är just nu.
Är det varmt?
Är det kallt?
Hur känns vinden?
Hur låter fåglarna?
Visst.
Alla minnen och alla krav finns kvar.
Men just i den stunden existerar bara jag och allt som är just då.
Det har ingen märklig guru lärt mig.
Det har min son gjort.
Han har Down Syndrom.
Och jag är tacksam!

I dag lyckades både jag och Anders vara i det som var i nuet.
Där ute i naturen.