onsdag 30 april 2008

Att säga JA

Vi föräldrar har ett stort ansvar.
Jag tänker inte bara det mest självklara - att vi ska ta hand om och vårda våra barn.
Jag tycker att vi även har ett ansvar inför våra barn att lära dem att växa i sin egen potential. En potential som vi föräldrar inte har rätt att försöka styra eller manipulera genom våra egna förväntningar på vad som är ett bra och värdefullt liv.

Vi har gjort något fantastiskt i den stund vi skapade liv.
Barnen är vår gåva till världen.
De bär med sig sin egen inneboende potential att växa till att bli stora personligheter.
Men hur ska vi kunna veta vad de bär med sig för frön?
Hur ska vi kunna veta vad de ska växa upp och bli för människor?
Vi kan inte veta det, för det står skrivet i framtidens bok.

Därför anser jag att vår prövning istället består i att våga säga Ja.
Det är nåt som vi behöver träna mycket på!
Det är smärtsamt att inse hur ofta vi säger nej till våra barn.
Vi säger nej när de vill gå ut och dansa i regnet. För vi tänker att de kanske kan bli kalla och sjuka.
Men när vi säger nej till deras längtan så kanske vi också stänger till om deras inneboende drivkraft att utforska sitt eget liv och sina möjligheter och begränsningar.
Nittionio gånger av hundra säger vi nej till våra barns önskningar.
Varför?
Jag tror att det beror på att vi egentligen vill dem så väl.
Vi vill till varje pris skydda våra barn från sådant som kan skada dem.
Vi vill inte att de ska behöva utså smärtan i att misslyckas.
Vi vet genom vår egen erfarenhet att livet kan vara farligt. Så vi skyddar barnen från allt möjligt, så att de slipper genomlida samma smärtsamma upplevelser som vi en gång gjorde.
Vi säger även nej till sådant som till en början inte kan ses som särskilt farligt.
Men våra hjärnor tänker i flera led.
Vi drar slutsatser av händelser som ännu inte har skett.
Om ett barn vill klättra i träd så säger vi nej för att vi inför vår inre syn ser att de kan ramla ner och göra sig illa.
Men frågan är om det verkligen gör dem tryggare?

Istället för att stoppa deras nyfikenhet kanske vi kan lära dem hur de ska klättra i träd så att de slipper ramla ner och göra sig illa.
Vi kan lära dem alla våra egna knep som vi lärde oss när vi själva klättrade omkring och utforskade hur världen såg ut från trädens toppar.
Vi kan lära våra barn vilka grenar man ska undvika och vilka som bättre lämpar sig för att klättra på.
Men vi undviker situationen genom att säga nej till barnets inneboende längtan efter att få klättra i träd.
Jag tror att det skadar deras känsla för vad som är möjligt och vad som är omöjligt i det framtida livet.
Säger vi nej till dem som barn så kommer de aldrig heller senare i livet att utforska trädets universum.
De kommer aldrig att dansa runt i ett hällande regn när de blir äldre. De låter bli. Och min känsla är att de även blir rädda för att testa sin förmåga att växa till sin fulla potential om de aldrig får testa sina gränser och bli uppmuntrade av oss föräldrar. Och ibland måste de få misslyckas fullständigt. För i misslyckandet växer de ofta mer än när de lyckas omedelbart.
Om vi föräldrar kan träna oss i att säga Ja till barnens längtan och erbjuda dem vår erfarenhet av klättrande i träd och dansande i regn, så kanske de till slut kan klättra lite högre än vad vi en gång kunde.
Och de kanske vågar dansa en lite längre stund i regnet.

onsdag 23 april 2008

Skam

Jag tycker att den här texten är så himla bra.
Den säger en hel del om hur vi lever våra liv och försöker fightas med hur illa kostymen passar istället för att se hur saker och ting är.
Men det är smärtsamt att göra det!

--------

En man går till skräddaren för att beställa en kostym.
Skräddaren tar mått på honom och ber honom att komma tillbaka om en vecka. Han går dit efter en vecka för att hämta sin nya kostym, men när han provar den framför spegeln märker han att ena ärmen och benet är för korta och midjan alldeles för vid. När han påpekar detta för skräddaren, tittar skräddaren på honom framför spegeln och säger:
"Nej, det är inget fel på kostymen. Det är bara det att ni inte
bär den på rätt sätt. Titta här, först måste ni sträcka ut armen så här, Och benet så här och puta ut med magen så här. Nu ser ni
att den passar alldeles utmärkt".
Övertygad haltar mannen ut ur affären med den nya kostymen
på sig. Medan han sakta linkar bort längs gatan möter han två
äldre damer. Den ena säger till den andra:
"Såg du den stackars krympligen. Så hemskt !"
"Ja" svarar den andra, "det är verkligen synd om honom!
Men lade du märke till vilken stilig kostym han hade på sig?"

Vi är alla oskyldiga människor som besöker skräddaren.
Och skräddaren är kulturen, samhället, föräldrarna, lärarna, prästerna och rabbinerna som har uppfostrat oss - och gett oss kostymen som inte passar och övertygat oss om att den är helt rätt.
Vi har haltat runt i vårt liv sedan dess, utan att ha kontakt med vår egen kraft och vårt sanna jag.
När vi står framför spegeln känner vi innerst inne att kostymen inte passar, men att skräddaren har alldeles för mycket makt.

Ur "Möt din RÄDSLA, från medberoende till frihet"
av Thomas Trobe

Barnboksgala

I dag är det världsbokdagen och i går kunde man läsa i DN att det borde finnas en Oscarsgala för barnböcker.
Toppenidé!
Synd bara att barnböcker anses vara lite mindre värda än så kallade "riktiga böcker".
Jag förstår inte varför.
Och dessutom så förstår jag inte varför vissa kritiker väljer ut vilka böcker som barn ska läsa - vare sig de vill eller inte.
Det är så dumt.
Sen sitter de och kliar sig i skallarna och undrar varför barn inte vill läsa i samma utsträckning som förr.
Det sitter folk och funderar på hur man ska kunna få barn och ungdomar att läsa mer.
Fram för allt killar.
Men..jag tycker att frågan är ställd på fel sätt.
Det borde väl vara bättre att fundera på varför de ska läsa.
Motivet till läsandet tror jag är grunden till lusten.
Varför ska jag läsa en bok, som jag inte själv tycker verkar intressant, bara för att nån annan säger till mig att jag bör läsa den?
Det har aldrig fungerat så.
Eller...kanske på det forna Sovjetunionens tid.
- Läs det här! Annars...

I dag väljs ibland böcker bort till förmån för andra medier av unga människor.
Istället för att säga "Det är dumt" så kanske man kan fundera på varför de väljer på det sättet.
Nyfikenhet och lust kan inte skapas i nån människa om inte människan själv väljer att säga JA.

När ska politiker, kritiker och proffstyckare inse detta?

För enkelhetens skull kan väl var och en gå till sig själv och ställa frågan:
Vad är det som kittlar min fantasi och väcker min nyfikenhet?

Som jag ser på det:
Resan utåt börjar med att gå inåt.
Ännu en gång.
Förändring i det yttre måste förankras i det inre först.

tisdag 22 april 2008

Goddag Goddag i Ryssland

Det här är en grupp ryska barn som spelade en scen ur första Suneboken "Sagan om Sune".

Det är från avsnittet där Sune får Goddag Goddag-sjukan.
Fast det heter inte så på Ryska...


video

Ja, jag vet att det inte är så bra filmat, men det var med mobilkameran.

Från Kazan i Tartarstan i Ryssland.

En blind pojke i Ryssland

video

Det var så häftigt med den här killen.

Han var blind sedan födseln och ändå kunde han spela på sitt instrument som var specialtillverkat för hans skull. Han bodde på ett barnhem för blinda barn och han sjöng så vackert.

Sugen på kaffe?

Ni vet väl att Gustav den tredje bestämt hävdade att kaffe var helt livsfarligt!

För att bevisa det lät han en dömd mördare slippa traditionell avrättning för att istället plågas ihjäl av kaffedrickande.
Jag undrar lite hur det måste ha låtit:
- Jag dömmer dig till döden. Drick kaffe!
- Jag vill inte.
- Du ska döden dö av ditt drickande av kaffe!
- Nåd! Nåd!

Hur som helst.
Som jämförelsetal valde kungen att låta en annan våldsverkare benådades sedan han lovat att dricka te varenda dag.
- Du blir benådad.
- Tack.
- På ett villkor.
- Låt höra.
- Du måste lova att dricka te varje dag i hela ditt liv.
- Får jag välja sort själv?
- Earl Grey!

Två läkare utsågs att övervaka experimentet och se vem som dog först.
Det blev de två läkarna...

Aj, då...

Näst i tur av de inblandade var kungen själv som sköts på operamaskeraden år 1792
(hoppsan! har jag inte sagt att maskerad är ett helvete!) medan de två testpersonerna levde i allra högsta välmåga.

Till slut, efter många år, avled den ene brottslingen - 83 år gammal.
Det var.....tedrickaren.

Hur länge kaffedrickaren klarade sig framgår inte av historien.
Men vem vet..han kanske lever än i dag?
Han kanske sitter nånstans på ett fik och surplar kaffe.

Ungefär som Ferdinand som sitter under sin korkek.

"Och han är mycket, mycket..lycklig!"


:o)